Tar man sig upp i kyrktornet kan man ta så här vackra bilder på åldrat trä och en bländande utsikt.
Åldrat trä och förkläden i all ära, men huvudattraktionen den här kvällen var förstås musikgudstjänsten. Anders Sjökvist, Iréne Jönsson och Gunnar Borén (fast de sitter i omvänd ordning på bilden) framförde ett mycket vackert program. "Vila i musiken" kallade de det för och det kunde man verkligen göra. Det var svindlande vackert.
Från andakten blev det ingen bild eftersom det var jag som höll i den, men istället kan ni här läsa min predikan i den något längre versionen som jag hade använt på förmiddagen i Unnaryd. Den handlar om Nådens gåvor och utgår från
Matteus 18:18–22 och
Romarbrevet 12:3–8.
I all vänskap och kärlek, i varje relation, måste det finnas nåd. Utan nåden ingen kärlek. Utan kärleken ingen nåd.
För vad är nåden egentligen? Jo, nåden är när vi får mycket mer och mycket bättre än vad vi förtjänar. En oförtjänt gåva. En oväntad tjänst utan baktankar och förväntningar om att den ska återgäldas.
Det klassiska exemplet på nåd är förstås en dödsdömd fånge som benådas av någon enväldig kung eller domare. Inte därför att fången är oskyldig eller så, utan därför att domaren just idag var välvillig nog benåda fången. Men det exemplet skaver egentligen lite, för oftast när någon benådas är det för att det finns en massa förmildrande omständigheter eller för att fången har visat sig så alldeles ovanligt ångerfull och ordentlig. Men sådan är inte den sanna nåden. Den sanna nåden sätter inte upp villkor.
Att få uppleva kärleken tycker jag är ett mycket bättre exempel på nåden. För ingen människa har egentligen någonsin gjort sig förtjänt av en annan människas kärlek. Man kan trampa sönder och fördärva och göra sig alldeles fruktansvärt oförtjänt av kärleken, men man kan aldrig göra sig helt förtjänt av den. Och ändå hinner titt som tätt att människor finner varandra i människovimlet. Det är en nåd. Och det är väl kanske när man glömmer bort att det man har är en nåd, något att vara tacksam för, som det går snett och relationen blir trasig.
Verklig förlåtelse är också nåd. Ofta tänker vi att be om ursäkt och att be om förlåtelse är ungefär samma sak. Men egentligen är de inte det. För när man ber om ursäkt, så finns det liksom inbyggt i frasen att man har en massa ursäkter för det man har gjort. "Ursäkta att jag sträcker mig över din tallrik." Underförstått säger man "Jag vet att det jag gör egentligen är är fel, men jag har en hyfsat bra anledning att göra det, så jag hoppas att du har överseende med det." När man ber om ursäkt ångrar man sig egentligen inte.
Med förlåtelsen är det annorlunda. För ber om förlåtelse gör man egentligen när man insett att det man gjorde var fel och att det inte finns några bra förklaringar. Några ursäkter, om man så vill. Att be om förlåtelse är en önskan om att göra det som blev fel ogjort. Inte att försöka motivera det med ursäkter, utan en bön om att den man sårat ska glömma oförätten och lägga den bakom sig. Ursäkten kommer bär inom sig en önskan att rättfärdiga det man gjorde, men att be om förlåtelse har sin grund i ångern.
Därför blir det fel när vi blandar ihop begreppen. Alldeles för ofta säger vi "förlåt", men inom oss bär vi en massa förklaringar och ursäkter. Och då går det egentligen inte att förlåta, bara ursäkta.
Den franske filosofen Jacques Derrida menar att om man förlåter något som är möjligt förlåta, då har man egentligen inte förlåtit. Genuin förlåtelse är att förlåta något oförlåtligt. Därför är verklig förlåtelse nåd.
Den största nåden får vi från Gud. Och den är att vi är älskade. Att han älskar var och en av oss oändligt mycket, fast vi egentligen inte förtjänar det. Och vi får försöka likna Gud. Ge den kärleken vidare till andra. Därför ska vi förlåta, inte bara sju, utan sjuttiosju gånger – alltså fler än vi kan räkna, för Gud har redan förlåtit dig oräkneliga gånger.
Men vi får uppleva mycket annan nåd från Gud också. När jag satt igår och skrev den här predikan hade jag en vacker sommarsolnedgång framför mig. Granarnas mörka toppar och små lätta moln som i solens sista strålar lyste starkt rosa. All den där skönheten som hela tiden omger oss är också nåd, men vi är så vana vid den att vi tar den för given. Om man övar sig att vara tacksam, om man övar sig i att se det goda i ens liv som nåd, då blir man sakta allt lyckligare.
Sedan är det så att Gud har proppat var och en av oss fulla med nådegåvor. En del av oss är bra på att leda, en del av oss är bra på att trösta. Några av oss är tekniska, andra är bra på att undervisa. Vissa personer är bra på att se framåt och måla upp stora visioner, sätta ut en riktning. Andra är bättre på att se till att visionen blir verklighet och att man kommer fram till målet.
Men ingen är mindre viktig än någon annan – ”ha inte för höga tankar om er själva” skriver Paulus i sitt brev till romarna. Alla har fått en stor gåva av Gud att förvalta, att utveckla. Och de här gåvorna ska användas till just det jag pratade om för en liten stund sedan – att visa på Guds nåd och ge den vidare till andra. Alla gåvorna, alla kompetenserna, behövs i församlingen. Precis som olika kroppsdelar i en kropp.
Men, det finns ett stort MEN här. Om man ska kunna göra riktig nytta i en församling, om gåvan ska kunna växa och utvecklas, måste man vara förankrad i Jesus. Paulus säger att Jesus är kroppen och att vi är kroppsdelar. I en annan liknelse är Jesus stammen och vi är grenarna. En arm som inte sitter fast i kroppen har man inte mycket nytta av. En gren som sågas bort från trädet dör. I allt vi gör i kyrkan och församlingen måste Jesus få vara i centrum, annars är det ingen kyrka längre.
Därför är det absolut nödvändigt att de som bestämmer om Kyrkans framtid är kristna. Man måste inte tro att allt som står i Bibeln har hänt. Man måste inte ha alla svaren eller hålla med prästen om allt. Men det som måste finnas är en längtan efter att komma Gud nära. Det man gör i Kyrkan måste få vara i Jesu namn. Och det är så fantastiskt att Jesus har lovat att ”där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” När Jesus får vara i centrum får vi kraft att vara sådana som vi egentligen vill och borde vara. Han är hjärtat som pumpar ut blodet till oss lillfingrar i kyrkans kropp. Han är stammen som skickar näring till oss kvistar och får oss att blomma.
En av kyrkofäderna, som kallas för Maximos bekännaren, sa att vi är skapade för att leva tillsammans med Gud. Vi är skapade för att spegla honom, vi här hans avbild. Men vi människor har så lätt att komma bort från det vi är tänkta att vara. Vi kommer så lätt bort från Gud.
Men Gud visar hur mycket han älskar oss när han blir människa i Jesus. Han visar hur stor hans nåd är. Och så får vi människor omvända oss, vända tillbaka till Gud, och försöka vara sådana som vi egentligen vill vara, sådana vi borde vara, och försöka ge Guds kärlek och förlåtelse vidare.
Det känns inte som att skala bort sig själv eller avstå från något. Ju mer man övar sig på det, desto bättre mår man. När man övar sig på se på andra med Guds förlåtande ögon blir det sakta, sakta, lättare att se på sig själv med samma kärleksfulla blick.
Och sakta kommer man närmre både Gud och sig själv. För det handlar inte om att bli någon annan, det handlar om att bli mer sig själv, den gudabild som man faktiskt är. Och på resan mot det målet är du alltid älskad.
Innesluten i Guds nåd.
Amen.
Petter
