Jag tänkte dela med mig av några av mina intryck från i söndags när jag ledde gudstjänsten i Landeryds kyrka. Visserligen var jag aldrig uppe i predikstolen och borde kanske kallat inlägget för "En söndag sedd från altaret, ambon och några andra platser", men jag tyckte att det blev för långt.
Att leda en gudstjänst handlar egentligen inte bara om söndagen, förberedelserna börjar tidigare. Man ska, som predikant, läsa igenom texterna, helst kolla upp
var i Bibeln, i vilket sammanhang de finns och sedan bearbeta dem. Vad sa texterna
då? Vad säger de
nu? Vad innebär dagens tema? Var finns
evangeliet(=det glada budskapet) i texterna?
Och så ska det förstås väljas psalmer. Psalmerna är viktiga. De ska vara vackra och lättsjungna. De ska ha ett begripligt språk. Slutligen ska de, och detta är deras främsta uppgift, förstärka och lyfta fram det man vill ha sagt i gudstjänsten. Det är därför som predikanten, givetvis tillsammans med kantorn, är den som väljer psalmerna. De är en del av förkunnelsen. Det man sjungit sitter ofta längre kvar i huvudet än det man hört.
Texterna får snurra runt i huvudet. Bearbetas. Kanske skriver man ned några stödord under tiden, viktiga saker man vill komma ihåg och få med. Så sätter man sig framför datorn för att börja skriva ned vad man vill säga. En tydlig och intresseväckande inledning är viktig, liksom ett genomtänkt, sammanfattande och hoppfullt slut. (Även om man i kyrkan har den fördelen att man kan säga "amen" om folk inte fattar att man är färdig.)
Oftast skriver jag sedan ut predikan och "rättar" den. Med en kulspetspenna i handen läser jag igenom det jag skrivit. Stryker över det överfllödiga. Kluddar dit en mer träffande ordföljd. Antecknar en mer retoriskt riktig ordföljd.
Inför förra söndagen var ja lite orolig att min predikan var "för kärv". För "vass" och rakt på. Men så lyssnade jag på ärkebiskopen Anders Wejryd på radio. (Hans blogg finns förresten som länk här till höger!) Det finns ett radioprogram ssom heter
Morgonandakten och i veckan som gick var det ärkebiskopen som talade. Och tänk vilken glädje - ärkebiskopen sa ungefär samma saker som jag hade tänkt säga! Då kunde det ju inte vara helt fel! (Programmet går kl 5.45 varje vardagmorgon, men man kan ju göra som jag och lyssna i efterhand på nätet!)
Hemkommen från Boda Borg på lördagskvällen fanns det slutligen några saker till att förberedas: ett beredelseord skulle slängas ihop och så skulle jag göra några tillägg i förbönen.
Söndagen kom. Jag gjorde mig ordning och packade ihop mina saker. Lite nervöst. (Måtte jag inte glömma min predikan!)
Kommen till Landeryd var jag inom i församlingshemmet och hälsade på två trevliga syföreningstanter som förberedde kyrkkaffet. Och så hälsar man på kyrkvärdar, vaktmästare och kantor. Det är fantastiskt att möta dessa människor som får gudstjänsten att fungera.
Man blir tacksam över att ha en så proffsig kantor som är smidig och snabbt tänker om när man råkat skriva fel nummer på en av psalmerna.
Man blir också tacksam när vaktmästaren utan att protestera hänger om psalmerna på psalmtavlan och dessutom letar fram ljus och ljusstake när man fått för sig "specialgrejer". (Jag hade fått för mig att vi skulle tända ett ljus för terrorns offer med anledning av att det var den 11 september.)
Och så blir man tacksam över duktiga och självständigt tänkande kyrkvärdar som vågar ifrågasätta ens mer kontroversiella tankar, med kyrkans bästa i åtanke, men som ändå litar på en i sista änden.
Så börjar gudstjänsten. Lite nervöst är det förstås, men det går över ganska snabbt. Människorna i kyrkan vill mig väl.
Det är lite svårt att "landa" i gudstjänsten när man själv leder den. Jag måste, för det mesta, vara något steg före. Och det är givetvis ganska svårt att riktigt beröras av en predikan man själv skrivit. (Nåja, lite går orden fram även till mig, men det är inte samma sak som att "bara" lyssna.) Därför är det så fantastiskt med psalmerna. Öar i gudstjänsten där jag kan ta lite ledigt och söka Guds närhet.
Och under lovpsalmen, när jag står framför altaret med lyfta händer (så kallad adorant ställning) och sjunger med i absoluta favoritpsalm (703), då känner jag att Gud är riktigt närvarande med sin Ande. Ögonen tåras och rösten stockas. Det är en stor upplevelse.
Så är gudstjänsten slut och jag går mot dörren för att "nävahälsa" på alla. Då känner man att det blev en bra gudstjänst. Alla positiva ord: "Tack, så mycket! Jag förstod varje ord!" "Vad ska vi med präster till när vi har dig?" "Du får gärna komma varje söndag!" Det känns fint.
Fint känns också kyrkkaffet. Fint känns det att sedan på kvällen få vara alldeles "vanlig" kyrkvärd i Långaryd. Och fint känns det att även en så erfaren präst som Rune väljer att uppmärksamma World Trade Center-attacken. Då kan det ju inte ha varit helt fel att göra så!
Min Jesus, min Herre
Gud det finns ingen som du!
Min lovsång jag ger, till Dig mer och mer,
förundrad av Din kärleks djup.
Du tröstar, Du skyddar,
styrker den vacklandes steg.
Forma min dag, mitt liv och mitt jag,
för alltid vill jag tillbe Dig
Ropa till Gud, över hela vår jord,
stiger en hyllning, en hymn utan ord
Berg faller ner, havets vågor bryts,
när de hör Herrens namn.
Din kärlek och glädje nu fyller min själ.
Min sång går till Honom som gjort allting väl.
Inget kan mätas med löftet jag har i dig.
Allt gott i Kristus!
Petter
