Predikotext: 1 Joh 1:1–4, Luk 2:1–20
Än en gång firas det julotta i Långaryds kyrka. Det här blir väl ungefär den tvåhundrafemtionde julottepredikan från just den här predikstolen. (Ja, inte som jag håller, men totalt.) Än en gång är vi ett drygt sjuttiotal långarydsbor som har gjort samma sak som tusentals långarydsbor före oss och samlats här i Långaryds kyrka mitt i natten föra att höra det glada budskapet att en Frälsare har fötts åt oss i Davids stad Betlehem. Egentligen är det en helgalen sak att göra det här – att gå upp mitt i natten och fira gudstjänst. Därför är det så fantastiskt. Och därför säger det något om den storhet som finns i traditionen, att få göra som tusentals människor före oss.
Traditionens makt, på gott och ont, blev också tydlig i reaktionerna på att Disney gått in och klippt i Tomtens verkstad. Lite märkligt kan man tycka, för det filmklippet har sett olika ut från år till utan att folk har protesterat så jättemycket. När jag var liten var till exempel tomtenissarna rödklädda, innan de, för några år sedan, fick tillbaka sin blåa originalfärg. Det finns få saker som så lätt driver människor till fundamentalism som när en tradition är hotad. Man måste doppa i grytan även om ingen i familjen tycker att det är så gott. Hemma i Remma dricker vi dessutom ett glas ”drickablandning”, alltså svagdricka och mjölk, för det gjorde alltid Pappas mormor Augusta. Det är tryggt att få göra som människorna före oss.
Men drickablandning och Kalle Anka i all ära – för mig är det inte de traditionerna som är det viktigaste med julen. Mitt julfirande rasar inte för att det fattas en rätt på julbordet. Nej, det viktigaste är det som vi, mitt i den mörkaste natten, har samlats för att fira här. Precis som tusentals människor före oss.
Ja, vad är det egentligen vi firar? Jesus födelsedag? En födelsedag är värd att fira – det är fantastiskt att veta att Jesus faktiskt föddes och levde i drygt trettio år här på jorden. Att Jesus har funnits och att han sa det han säger i Bibeln behöver vi inte gå och grunna på. Det är inte en fråga om tro, det är ett historiskt faktum – fråga vilken kunnig religionshistoriker som helst! Precis som det är ett historiskt faktum att Julius Caesar gjorde sig till diktator och att samme Augustus som inleder Julevangeliet efterträdde honom som kejsare. Precis som det är ett historiskt faktum att Jesus blev korsfäst och att graven, på ett hittills oförklarat sätt, var tom på Påskdagens morgon. Precis som det är ett historiskt faktum att mängder av människor var så säkra på att de hade mött honom uppstånden och levande att de hellre offrade livet än avsade sig sin tro. Det har Kyrkan sagt i nästan tvåtusen år, men först nu har historieforskningen nått så långt att vi kan veta det. (Här hittar du en sammanfattning av historieforskningens syn på Jesus!) Vi behöver inte tvivla på att Jesus har funnits, alldeles oavsett vad Christer Sturmark och de andra så kallade ”Humanisterna” säger. Traditionen som generationerna före oss förmedlat har visat sig vara sann.
Och det är något stort som vi, precis som Maria, får ta till våra hjärtan och begrunda.
Men det är egentligen inte en födelsedag vi firar, utan något mycket större. Något som bröt mot allt som varit, alla traditioner som fanns. Och det är här vi hamnar utanför det vetenskapligt mätbara, men ändå sanna. I tusentals år hade judarna talat om en osynlig, evig och allsmäktig Gud. En sträng Gud som behövde blidkas med offer. En Gud som var så helig att man inte längre vågade säga hans namn.
Så glänste plötsligt en stark stjärna över stad och land. Änglaröster blandades med barnaskrik. Och herdarna såg ett nyfött barn som låg lindat i en krubba.
Den allsmäktige hade blivit hjälplös, den osynlige synlig. Den evige trädde in i tiden. Den helige fick en blöja och lades i en smutsig krubba. Det är vad vi firar – julnattens under och inkarnationens mysterium – att Gud har blivit människa.
Det är bara om den historiske Jesus faktiskt var Gud som det han sa och gjorde blir begripligt.
Det är bara genom Jesus som Gud kan bli lite mer begriplig för oss.
Stanna upp en stund och fundera på vad det innebär – Gud har blivit människa! Människor har kunnat se och röra vid honom. ”Det som var till från begynnelsen, det som vi har hört, det som vi har skådat och har tagit på med våra händer” står det i texten som Eva läste för en stund sedan. Vår kristna tro är inget påhitt från 300-talet, ingen gigantisk konspiration, ingen abstrakt idé – den är ett direkt vittnesbörd från det som faktiskt hände, en ögonvittnesskildring som börjar med att herdarna berättade vad de hade sett och fortsätter med det Paulus och evangelisterna berättar om hur de har hört, sett och rört vid Gud. I och med att Gud blir människa kan vi faktiskt veta något om honom.
Och tänk ett steg till: Gud har blivit människa. Han har levt som människa från födelse till död. Var inte rädda. Jag bär bud om en stor glädje – Gud vet hur det är att vara människa! Det vi går igenom har han redan gått igenom före oss.
Sina första år tillbringade Jesus som flykting i Egypten. Gud vet vad det är att tvingas leva i ett främmande land. Han har gjort det före oss.
Som tolvåring smet han från Josef och Maria, gick sin egen väg och fick skäll. Gud vet hur det är att vara ung, hur det är att vara osams med sina föräldrar, med dem man egentligen älskar.
När han började predika så trodde först hans familj att han var galen, de kunde inte förstå det han brann för, varför det var tvunget. Gud vet hur det är att bli missförstådd av de som står en närmast. Han har gått igenom det före oss.
Tre intensiva år när Jesus predikade och gjorde under. Berömmelse, upphöjelse, förföljelse och avundsjuka. Allt det har Gud upplevt och så mycket intensivare än de flesta av oss gör under ett helt liv.
Jesus upplevde glädje och skratt, han sörjde vänner som lämnade detta livet. Han blev sviken och förrådd av dem han litade på. Han bad sina närmaste lärjungar och vänner att be med honom under sitt livs värsta natt, men de somnade och svek honom. Han fängslades, torterades värre än vi kan förstå och avrättades på ett av de grymmaste sätt mänskligheten har uppfunnit. Gud vet hur det är. Han har varit där före oss.
Jesus dog före oss och för oss. Och Jesus uppstod – före oss och för oss.
Julnattens under och inkarnationens mysterium – att Gud älskar oss så mycket att han blev människa. Att oavsett vad vi går igenom, så har Gud redan upplevt det – före oss och för oss. Var inte rädda. Jag bär bud om en stor glädje – Gud är med er.
Julnattens under och inkarnationens mysterium – att den evige gick in i tiden och den allsmäktige blev ett hjälplöst barn. Den Gud som vi alla anar ibland, kallar för högre makt, för ett Något – han har vandrat här på jorden, människor har sett, hört och rört vi honom. Han har rört vid deras hjärtan. Var inte rädda. Jag bär bud om en stor glädje – Gud är med er.
Oavsett vad du går igenom, så har Gud varit där – före dig och för dig.
Ta nu allt detta till ditt hjärta och begrunda det!
Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. (Luk 2:10–11)
Amen
