Min predikan på söndagen före Pingst. Den utgår bland annat från Johannes
15:26–16:4 och Romarbrevet
8:16–18
”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.” skriver Paulus. Det är inte enkelt att vara människa och idag blir vi påminda om det i texterna. Både i Romarbrevet och evangelietexten kan vi ana jobbiga saker. Prövningar.
Och det är kanske inte så konstigt för evangelietexten är en del av Jesus avskedstal på skärtorsdagsnatten, efter att han har sagt att Judas ska förråda och Petrus ska förneka. Och mitt i det säger Jesus att han inte alltid ska vara hos lärjungarna. Inte på det sättet som de är vana vid i alla fall.
Men Jesus ska sända Hjälparen, den heliga Anden, till dem. Och de ska bli modiga och våga berätta om Jesus.
Vem är egentligen den heliga Anden? Jo, Anden är när vi möter Gud som en känsla. Gud som tröstar oss, ger oss mod och idéer, bokstavligen inspiration. Det är Anden som gör att en gudstjänst blir mer än ord och musik. När vi hör Gud prata med oss i något vi läser, det någon säger eller i en känsla, då är det Anden som hjälper oss att höra. Då är det hon som talar.
Ibland gör Anden storslagna saker. När hon kommer till de rädda lärjungarna på Pingstdagen blir de plötsligt modiga, då vågar de berätta om Jesus. Då är de inte rädda längre, trots att de blev uteslutna ur synagogorna och de som dödade dem trodde sig bära fram ett offer till Gud. Och ändå vittnade de.
Det är nog i prövningarna som vi kan höra Guds Ande bäst. Det är då vi behöver henne som mest.
Och jag tror att det är ett av evangelierna idag, ett av de glada budskapen – att vi aldrig är ensamma i prövningarna. Det betyder inte att det blir enkelt. Det betyder inte att du inte måste arbeta för det du vill uppnå. Men det betyder just det, att du aldrig är ensam.
Det finns en berättelse i Gamla testamentet om när Gud kallar Mose, när Mose får uppdraget att befria Israels barn från Egypten. Och Mose säger att han inte kan. Han kan inte leda. Han kan inte tala inför folk. Och Gud försöker övertala honom, men Mose tycker att Gud ska be någon annan. ”Då blev Herren vred på honom och sade: ’Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig.’” (
2 Mos 4:14) För Gud kände Mose och han känner oss. Han har redan förberett och saker faller på plats. Aron är redan på väg. Och jag tycker att det finns något fruktansvärt befriande i den berättelsen. När vi får en omöjlig uppgift, när vi tvivlar på oss själva, då är Aron redan på väg. Hjälpen kommer. Hjälparen kommer.
Vid kyndelsmäss så predikade Mia och sa att det är ett glapp på fyrahundra år mellan Gamla testamentets profeter och Hanna, Sackarias, Symeon och de andra talar profetiskt när Jesus har fötts. Som att Gud är tyst i fyrahundra år. Och jag kunde inte låta bli att spinna vidare på det när jag predikade på personalmässan onsdagen efter. För inte är Gud tyst – frågan är bara om det är någon lyssnar.
Mia sa efteråt att Gud förstås inte var overksam under de där fyrahundra åren. Men han kanske verkade på andra sätt. Är det en slump att Jesus föddes i ett stort imperium sammanbundet av bra vägar och där många hade ett gemensamt språk? Eller är det kanske så att Gud i det tysta såg till att det fanns infrastruktur för evangeliet? Så att allt redan var förberett? Någon hade redan dragit fiberkablarna, och det var inte Bo i Remma.
Ofta tycker jag att saker faller på plats. Man velar mellan olika vägar, ber Gud att leda och plötsligt faller det på plats. Som om Någon har förberett i det tysta.
Jag skulle ju bli lärare, det har jag vetat länge. Och jag var säker på det under hela lärarutbildningen. Så tog jag min examen och plötsligt var vi ett nytt pastorat. Ett nytt pastorat som behövde en församlingspedagog. Som om Någon hade förberett i det tysta.
För att höra Andens röst behöver vi söka stillheten. I gudstjänsten, i bönen, vid lukekorgen i landet, på en vårpromenad. På retreatgården Wettershus har de fina promenadstigar och fyndiga, tänkvärda små skyltar. Vid en liten trappa i skogen (som jag råkade gå upp för) står det ”trappa ner”. Efteråt sammanfattade jag den promenaden med att jag ”Gick upp för en trappa ner – saker går upp för en när man trappar ner.” Och det tror jag är en av bönens hemligheter. I stillheten kan vi höra Guds röst.
Lite efter dagens epistel skriver Paulus: ”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” (
Rom 8:26–27) Det är tungt att be ibland. Man vet inte vad man vill, hur man ska be. Och plötsligt mitt i tårarna kommer en känsla av att det ordnar sig. Man vet vilken väg som är den rätta. Då har Hjälparen, Guds Ande, kommit.
När jag skummade igenom episteltexten, ”den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”, läste jag det först som att ”det blir vår”. Som när knoppar som brister, luften blir ljum och ett stilla regn. Och det är förstås helt fel, det är inte om våren texten handlar. Men ändå hänger de orden kvar och jag tror att det är just så Anden kommer till oss. Som när våren bryter igenom och det som bara var pinnar och grenar plötsligt får liv. Som en hälsning från Gud i en felläsning som man inte kan glömma. Stillsamt, subtilt och alldeles underbart. Det gäller bara att öppna hjärtat och ta emot.
Jesus sa: ”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. […] Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. […] Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” (
Joh 14:16–18, 27)
Du är aldrig ensam, Anden är med dig och leder dig. Hon finns där. I det stilla, enkla, vardagliga. Det är bara att lyssna.
Amen
fred och kärlek!
Petter
I dag var det sista tillfället för juniorerna och tisdagsklubben den här terminen. Juniorerna(barn i mellanstadiet) hade valt att vi skulle åka och fiska. Så trots att vädret var så där blev det fiskeutflykt. Killarna cyklade och tjejerna åkte med Regina och mig. Totalt fick vi upp 3 abborrar. Hugo fick upp den största, det är den på bilden, och Axel fick hjälpa till att ta loss den och lägga tillbaka. Linnea och Joel fick också upp varsin, som Axel la tillbaka. Själv lyckades jag fiska upp ett löv! Inte så illa för en vegetarian, men det la jag tillbaka själv! Efter fiskandet kände några sig manade att ta ett dopp. Ledarna gjorde det dock inte, utan vi var de enda som hela tiden hade på regnkläder! Sen samlades vi för god fika i församlingshemmet och läste klart boken För att du är du, som handlar om att vi är skapade av Gud, att vi duger och är värdefulla oavsett om vi har en massa prylar eller ej.
