Långaryds församling

Här kommer en liten nyårshälsnig i form av en nyårspredikan. Håll till godo!

Predikan: Nyårsafton den 31 december 2011 i Krogsereds kyrka Predikotext: Lukas 2:21

Den späda rosen fina, som doftar salighet,
i mörkret skall den skina, besegra dunkelhet.
Sann Gud och mänska sann, oss arma människor frälsa,
från synd och död han kan.

O Jesus, dem som klagar i denna jämmerns dal
nu med din hjälp ledsaga till himlens högtidssal.
Ja, i din Faders hus låt oss dig evigt lova
i salighet och ljus.
(SvPs 113:3-4)

Han som med sin hjälp ska ledsaga oss till himlens högtidssal var en gång ett litet gossebarn. Och precis som alla små judiska gossebarn omskars han då han var åtta dagar. Just det här gossebarnet gavs namnet Jesus.

Varje namn har en betydelse. De är egentligen till för att beskriva vem en människa är, eller i alla fall vem föräldrarna hoppas att hon ska bli. Själv heter jag ju Petter och det är en svensk-norsk form Petrus, som på grekiska betyder ”klippa”. Fast att jag fick namnet beror nog mest på att farfars morfar hette det.

När Jesus fick sitt namn var inte bara Maria och Josef inblandade, utan det var Gud som, genom en ängel, hade sagt till både Maria och Josef att barnet skulle heta Jesus. Nu stämde det väl i och för sig inte riktigt med profeten Jesajas profetior från 500-talet före Kristus, för där står det att man skulle ge honom namnet Immanuel, som betyder ”Gud är med oss”. Såhär på nyårsafton kan det ju vara en påminnelse om hur omöjligt det är att förutsäga framtiden, även om chanserna att få rätt ökar ganska rejält om man, som Jesaja, är profet och får budskapet direkt från Gud.

Men om man istället tänker på vad namnet Immanuel faktiskt betyder, ”Gud är med oss”, så var det ju just vad Jesus var. Han var Gud själv och levde här, mitt ibland oss. Gud är med oss. Jesus hette inte Immanuel, han var det. Gud mitt ibland oss.

Men också det namnet som han faktiskt fick säger något om vem han är. Jesus betyder nämligen ”Gud frälser”. Eller på modernare svenska: ”Gud räddar”. Gud som blir människa och i sin stora kärlek till oss räddar oss från våra synder. Räddar oss från alla de gånger som vi inte varit de vi vill vara. En kärlek som sköljer över oss och spolar bort det som blev fel.

Som ett nyår. Det gamla kan vi lämna bakom oss och blicka framåt mot något nytt. ”Ring, klocka, ring […] Ring in det nya och ring ut det gamla.”

Temat på nyår är just ”I Jesu namn”. Det är en fin tanke, det där. Att både sluta och börja året i Jesus namn. Att våga lämna det som varit bakom sig, lämna det i Guds händer och blicka framåt mot det nya. I Jesu namn.

Och egentligen är det inte bara på nyår man ska göra så. Hela livet, varje dag, borde man försöka börja i Jesu namn, men också sluta. Att börja varje dag med att överlämna den i Guds händer och varje kväll tacka Gud för dagen som gått.

Men tro nu inte att jag alltid gör så! Skulle jag knäppa mina händer och be morgonbön när jag fortfarande låg i sängen skulle jag antagligen somna om. Och nog händer det på kvällen att jag knäpper händerna, börjar med ”Gud, tack så mycket för den här dagen. Tack för att… Zzzzz” Och så glider jag in i drömmens värld. Och morgon efter morgon missbedömer man tiden, så att man helt enkelt inte hinner stanna upp, utan morgonrutinerna måste gå i racerfart.

Men egentligen hindrar inte det att man ber. När jag är i Jönköping och precis hinner med bussen, då har jag anledning att tänka: ”Tack Gud!” Men faktiskt har jag det också de gångerna jag missar bussen. Tio minuter till nästa buss och jag kan inte göra något annat. Gud ringer upp och säger: ”Nu har du tid att prata med mig tills bussen kommer!”

Och likadant om man kör bil! En stund när man inte kan, eller i alla fall inte borde, greja med annat. En perfekt stund för bön.

Man behöver ju inte heller be så långt eller med särskilda ord. Luther säger att: ”Kort skall man bedja – men ofta och starkt.” Och jag känner att det allt mer blir så för mig. Kanske missar jag att be aftonbön, men under dagen, när sakerna hände, har jag redan tackat, undrat och överlämnat i Guds händer. Det finns en vacker psalm i tillägget till Psalmboken där man sjunger: Hela ditt liv är ett samtal med honom som bär universum och bor i ditt hjärta. Han delar ditt liv både glädjen och smärtan.

Nu finns det förstås hjälpmedel för att be. Själv har jag en sånhär, en frälsarkrans. Det var gamle biskopen Martin Lönnebo som tyckte att det behövdes en modern variant till katolikernas radband och så skapade han Frälsarkransen. Arton pärlor med olika färger och betydelser. Man börjar på den gyllene Gudspärlan och ber: Du är gränslös, du är nära. Du är ljus och jag är din. Och så går man till den pärla som stämmer bäst med hur man känner sig. Till den sandfärgade ökenpärlan när livet känns fullt av prövningar eller man längtar efter själens rening och ett äkta liv. Bekymmerslöshetspärlan när det är vad man behöver. De båda kärlekspärlorna – om den kärlek man får och den man ger. Och när allt känns mörkt och tröstlöst – nattens pärla. Men precis intill finns Uppståndelsepärlan som en hälsning från den Gud som vänder mörker till ljus och död till liv.

Jag bär den på min vänstra handled, jämte klockan. Varje gång jag ser på klockan blir jag påmind om att det är tid för Gud. Att Gud är med mig i varje stund, varje ögonblick.

Ofta ber jag utan ord med min Frälsarkrans. Pärlan i min hand hjälper mig att koncentrera tanken och bönen. Helt uppkopplad mot Gud. Immanuel – Gud är med oss.

Bli stilla låt tystnaden för dig nära.
Närvaron finns där. En kraft som vill bära,
ja, öppna det rum som står låst djupt inom dig.
Barnet som bor där och stumt skriker: Hör mig!
Du är en bön, Gud är din bön.

Låt oron få sjunka som stenar mot botten.
Hela ditt liv är ett samtal med honom
som bär universum och bor i ditt hjärta.
Han delar ditt liv, både glädjen och smärtan.
Du är en bön, Gud är din bön.

Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där. En kraft som vill bära,
ja, våga den tillit som bor djupt inom.
Lyssna till rösten som kallar dig: ”Följ mig!”
Du är en bön, Jag är din bön.

Immanuel – Gud är med oss.

Alldeles strax ska vi sjunga: ”Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går.” Att tro handlar om att våga lita på Gud. Att göra sitt bästa och lita på att Gud ordnar resten. Att lägga sitt liv i Guds händer.

Den aronitiska välsignelsen omfattar hela livet:
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Så får vi lägga det nya året, varje dag och hela livet, i Guds händer.

Immanuel – Gud är med oss.
Jesus – Gud räddar.

I Jesu namn. Amen.


Och har du tänkt på att Lord Tennysons dikt Nyårsklockan är en väldigt vacker bön för det nya året?

Gott Nytt År till er alla!

önskar

Långaryds församling
genom Petter och Karina i Bloggkommittén

Söndagen den 1 januari
Nyårsdagen
I Jesu namn
Långaryds kyrka: 17.00 Gudstjänst, Rune Bolmblad
Unnaryds kyrka: 14.00 Gudstjänst, Rune Bolmblad
                         Kyrkfika. Rune visar bilder med temat "40 år som präst i Unnaryd och Jälluntofta"

Det blev tyvärr inga bilder från julnattens båda gudstjänster. Det är inte alltid kameran kommer med och speciellt inte när gudstjänsterna är på så "speciella" tider som under julen. Här nedan följer i alla fall min predikan från julnattsgudstjänsten i Landeryd. Och HÄR hittar du blogginlägget som nämns i predikan.

God fortsättning på Julen!
Petter



                                                       



Predikan: Julnatten den 24 december 2011 i Landeryds kyrka Predikotext: Lukas 2:1-20

Så har vi ännu en julnatt samlats i Landeryds kyrka. Trötta efter en lång och förhoppningsvis glad dag. Juljäkten är över och vi är lite jästa av julskinka, jansson och julmust. Kanske en och annan julsnaps också. Lite lagom sömniga sådär, som herdarna på ängen utanför Betlehem.

Och än en gång får vi höra samma budskap som de, även om jag kanske inte är lika imponerande som en änglahär. Än en gång möts vi av samma budskap som i snart två tusen år förmedlats världen över. Orden som här i vår församling har lästs varje jul i säkert tusen år: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” (Luk 2:10-11)

Nu vet jag att det inte är alla av er som sitter här i kyrkan ikväll som tror på det där. Det finns de som tänker att Bibeln är en skickligt hopdiktad saga. Och jag ska villigt erkänna att delar av Bibeln är sagor, men inte Nya Testamentet, inte breven och inte evangelierna. Och även i sagor kan det finnas stora sanningar.

Jag vet också att många av er som är här ikväll säger att ni inte tror på Gud, men på ett Något. En Någon. En Ordning. Ett Ursprung. En högre makt. En god kraft som genomsyrar Universum.

Under de första årtiondena efter att Jesus dött och uppstått i Jerusalem reste Paulus runt i östra Medelhavet och spred tron. Han kom till Athen och såg att det, bland altare åt Zeus, Apollon och Afrodite, fanns ett åt en okänd gud. Så sa han till athenarna ”Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:23) Och jag säger samma sak till er: Det är ju om det här vi pratar och alltid har pratat! Om alltings ursprung. Om Ordningen, den högre makten. Den goda kraften som genomsyrar allt. Och vi kallar honom Gud.

Johannes inleder sitt evangelium såhär:
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:1-5)

Det vi kallar ”Ordet” i våra svenska biblar heter Logos i den grekiska grundtexten. Det ordet rymmer så mycket mer än vad ordet ”Ordet” gör. Logos används för universums ordning. För ursprunget. För den högre makten. Den goda kraften som genomsyrar allt.

Den högre makt som vi anar, det är den Gud som vi pratar om i kyrkan.

Och så fortsätter Johannes:

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. […N]åden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:14, 17b-18)

Och det är det stora glädjebudskapet, det stora evangeliet, på julnatten – att Gud har blivit människa för att komma oss nära. Den Gud som ingen någonsin sett blev en av oss. Så Gud sin kärlek för all världen visar.

Han som är så oändligt mycket större än vad våra hjärnor över huvud taget kan ta in och greppa blir ett litet barn som ligger lindat i en krubba. Något som vi kan förstå. Han som har skapat allt tar plats i Skapelsen. Han som är evig går in i tiden. Därför att han vill att vi ska lära känna honom. Så Gud sin kärlek för all världen visar.

Och därför ber jag er att göra som herdarna när änglarna farit ifrån oss upp till himlen – se efter själva! För i och med att Gud blir människa och går in i historien lämnar han också spår efter sig. Med samma metoder som vi använt för att få reda på allt det andra vi vet om historien kan vi veta saker om Jesus.

Det var så det började för mig en gång. Jag bestämde mig för att själv ta reda vad man kan veta om Jesus – och se: allt var så som det hade sagts mig.

Jag upptäckte att tron inte behöver bygga på en massa lösa antaganden eller god vilja. Man kan på god och vetenskaplig grund vara kristen. Avfärda inte det budskap som möter er ikväll och som mött milliarder människor genom historien, som sagor och vidskepelse utan undersök det själva! Gå själva och se efter! Det finns många vägar till Betlehem.

På församlingens blogg – langaryd.blogg.se – finns en sammanfattning av det vi kan veta om Jesus. Jag ska posta om inlägget, så att det hamnar långt upp om ni vill läsa det. Vi har pratat lite smått om att ha en grundkurs i kristen tro också. Håll utkik efter den! Den kommer bli jättebra! Och så finns det böcker förstås. Den här boken till exempel, Fallet Jesus. Den har betytt mycket för mig. Den gav mig insikten att vi faktiskt kan veta en hel del om Jesus. Och nu när jag läser religionsvetenskap och historia på högskolan blir det hela tiden ännu tydligare.

För jag tror att det är så att om ni bara tar del av det man faktiskt kan vet, om ni med öppna ögon och öppna hjärtan närmar er historiens Jesus, så kommer ni att upptäcka samma sak som herdarna: allt är så som det har sagts er.

”När [herdarna] hade sett [barnet] berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade Gud för vad de hade fått höra och se” (Luk 2:17-20a)

Så vandrade herdarna hemåt, ut ur historien, och återgick till sin vardag. Lade sig sömniga att sova bland fåren. Eller gjorde de det? Det står ju faktiskt att de berättade om det de varit med om och att alla häpnade. Det står att de prisade Gud.

Jag tror faktiskt inte att livet kan bli sig riktigt likt om man har mött Gud och förstått att man gjort det. För mig är det helt enkelt så att jag inte kan låta bli att dela med mig av det fantastiska som jag och många andra har upptäckt. Det är därför jag står här ikväll. Det är därför jag är konfirmandledare. Det är därför jag lägger tid på att sitta i kyrkorådet. Och det är därför jag bär ett kors runt min hals. (Inte alltid det här stora, men alltid ett litet i silver.) Har man mött Gud stakas en ny väg ut i livet. Det är allas uppgift att göra som herdarna och berätta om sitt möte med Gud. Allas uppgift att prisa Gud.

Ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:10-11, 15-20)

Vi är väl kanske halvvägs genom vår julnattsgudstjänst, men om en halvtimme är ljusen släckta, änglasången tystnad och änglarna har färdats hem. Inte till himmelen kanske, men till Nissaryd eller var de nu kan tänkas komma från. Allt är åter stilla.

Herdarna kunde somnat om där bland fåren, men istället begav de sig in till Betlehem och blev, näst Maria och Josef, de första att möta det nyfödda barnet som är Gud. Så Gud sin kärlek för all världen visar. O, kom låt oss tillbedja!

När juldagsmorgon glimmar, eller fram på eftermiddagen för oss som ska på julottan, kanske nån gång i mellandagarna, gå då till stallet. Lyssna på änglarnas budskap. Låt inte den här natten bli något som var fint, men som sedan glömdes bort. Somna inte om bland de andra fårskallarna, utan ta reda på om det stämmer!

Och se: allt är så som det har sagts oss.

Amen.

Onsdagen den 20 december
Mässa på Höstro kl 14.30, Rune Bolmblad.

Lördagen den 24 december
Julafton
Den heliga natten
Landeryds kyrka: 23.00 Julnattsgudstjänst, Petter Bäckman
                          Kyrkokören.
Unnaryds kyrka: 16.30 Julbön, Rune Bolmblad
                         Kajsa Bachos med familj musicerar
                         23.00 Julnattsgudstjänst, Josefin Dahlgren
                         Kyrkokören.

Söndagen den 25 december
Juldagen
Jesu födelse
Långaryds kyrka: 5.00 Julotta, Bo Gunnar Åkesson
                          Anna Roos medverkar med sång.
Jälluntofta kyrka: 5.00 Julotta, Rune Bolmblad
Unnaryds kyrka: 7.00 Julotta, Rune Bolmblad

Måndagen den 26 december
Annandag jul
Martyrerna
Unnaryds kyrka: 16.00 Julens psalmer och sånger, Rune Bolmblad

God Jul!

Man vet att det snart är jul när...

...granen står tindrande utanför Landeryds kyrka och det till och med är lite snö på marken!

Man vet att det snart är jul när...

...alla ljusen brinner i adventsljusstaken!

Man vet att det snart är jul när...

...vi sjunger psalm 113, det är en ros utsprungen!

Man vet att det snart är jul när...

...bänkljusen ställt sig i givakt i väntan på att få lysa upp den mörka julnatten!

Man vet att det snart är jul när...

...blicken gärna vilar en extra stund på glasmosaikkorsets Jesusbarn.

Man vet att det snart är jul när...

...de duktiga tjejerna i ungdomskören sjunger orden som alltid rör mig till tårar:

Betlehem ligger så ödslig och grå,
änglar och herdar de samlas ändå.
Åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret ska ske.
Murar som byggs runt en stad och ett land,
dörrar som stängs när en värld står i brand.
Hjärtan som hårdnar där hoppet försvann,
de hindrar ej människor att se:

I denna natt blir världen ny,
det händer i en avstängd by.
Och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig.

Barnet vi firar är blod av vårt blod.
Stallet är frihetens ödmjuka bo.
Stunden är helig och sången är god,
den klingar av kärlek och tro,
Paradis doftar av jord nu i natt.

Jorden tar himlen i famn likt en skatt.
Stjärnorna blinkar till änglarns skratt.
Från stenar skall lovsången gro:

I denna natt blir världen ny,
det händer i en avstängd by.
Och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig.
I natt skall markens herdar le
sedan böjer sig de vise tre.
I Betlehem skall alla se
att himlen öppnar sig.

Från berg till berg
spids sången i natt.
Från by till by
skall världen bli ny.
Dörrar sprängs upp
och murar rivs ner
när Kristus, vår vän
föds i var och en.

Betlehem ligger så ödslig och grå.
Änglar och herdar de smlas ändå.
Åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret ska ske.


Och tänk, vi hinner också dit om vi bara vill!
(Bilderna är från söndagsmusiken i Landeryds kyrka den 18/12)

/Karina

Som det tidigare berättats på vår församlingsblogg har allas vår kära Helen Skoogh blivit utsedd till årets ungdomsledare i Hylte kommun!
I torsdags var det så dags för prisutdelningen i samband med kommunfullmäktiges sammanträde. I motieringen sägs bland annat att Helen fick priset för "sin omtanke och tydlighet med en stor portion humor"!

Vi som känner Helen kan bara hålla med! Och vi som känner Helen blir knappast förvånade över att Helen när hon fick chansen att låna mikrofonen passade på att berätta om vår vänförsamling i San Salvador (bevis på Helens omtanke)! Vi blir inte heller förvånade över att hon sedan ställde fram en tom glasslåda (bevis på Helens humor!)och uppmanade kommunfullmäktigeledamöterna att skänka en slant till vänförsamlingen! Vi förvånas inte heller över att de lydde hennes uppmaning (bevis på Helens tydlighet) och att de skänkte 1178 kr till våra vänner i San Salvador!

Oj, vad vi tycker om dig Helen.

(OBS! Bilden är inte från prisutdelningen!)

/Karina

Varför fira gudstjänst? Kan man undra.

Klockan 11.
Mässa i enkelhet med Rune.

Han talade om dem som stod Jesus närmast. Dem som vi möter i advent.

Johannes döparen - den bullrige profeten med dräkt av kamelhår. Han som var mentor åt Jesus. "Himmelriket är nära" sa Johannes.
Jungfru Maria - hon som sa "ja". Hon som gjorde inkarnationen möjlig. Hon som bar himlen inom sig.Idag var det hennes dag.

"Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." sa Jesus.

Guds rike eller himmelriket. Himmelen framställs ibland som fullständig gemenskap med Gud. När Gud vandrar som människa på jorden är Himmelen nära. För Himmelen är Gud.

Vår mässa fortsatte, ledd av Rune.
Han är lätt att tycka om, Rune.
Som en kyrkans farfar som alltid ställer upp och passar oss bångstyriga barn.
Som finns där när de föräldrar vi valt åt oss inte längre väljer oss.
Då är farfar där och tar hand om oss tills en ny förälder är på plats.

Nattvard.

Och efter fyrtio års tjänst i Unnaryd, Jälluntofta och Långaryd
hörs fortfarande ett tyst: "Tack Jesus" från Rune, när han tar emot bröd och vin.
Och i mig ekar det och växer till: "Tack Jesus. Tack gode Jesus."
Orden sjunger inom mig och viskas från mina läppar när jag går tillbaka till bänken.
De går inte att hålla inne. Inte som tungotal, men automatiskt tal.

Omöjligt att stå emot.

Frälsarkransens pärlor i handen och en diamant i ögats näste.

Det riktigt känns hur Gud sprids med blodet runt i kroppen.

Enhet med Gud - Himmelriket är nära.

Därför firar jag gudstjänst. Det händer inte varje gång, men ganska ofta,
att jag upplever den där fantastiska gudsgemenskapen.

Det kommer att hända dig med om du ger det lite tid och lite tro.

Himmelriket är nära.

Tack Jesus. Tack gode Jesus.

//Petter

I tisdags (13 december) var det luciagudstjänst i Långaryds kyrka. Eleverna på Landeryds
skola (som har övat en del med Ricky) framförde ett mycket fint och högljutt luciaprogram.


Lucia med tärnor ställer upp sig under läktaren. (Och nej, det är inget spöke i nedre högra
hörnet. Det är en kille i vit skjorta som passerar i hög fart)


"Natten går tunga fjät kring gård och stuva..."


Eleverna på Landeyds skola. Högt och bra sjöng de.


Sedan kallades "fröknarna" fram och fick presentpåsar som tack för terminen.


En präst fanns förstås på plats också och dagen till ära hette hon Mia Schulz Wigelsbo,
känd bland annat från sin roll som Åsnan i den storslagna uppsättningen av Julevangeliet
med Mamma Mu och Åsnan. Hon talade bland annat om den gyllene regeln och att människor
är som julklappar - det är visserligen trevligt med en snygg förpackningen, men det är
innehållet som räknas i sista änden. Sedan läste hon välsignelsen över dem av oss som
ville ta emot den. (Sådant är viktigt, annars kan man få Skolverket på sig. Fast kan ju le
lite när prästen balanserar på lina för att inte säga för religiösa saker, samtidigt som barnen
sjunger sånger med ett budskap som är kristnare än mången predikan. Men det kanske inte
räknas om man sjunger det?)

Frid och välsignelse!
Petter

Här följer ett litet reportage om vad som kan hända en fredagförmiddag (9/12) i Långaryd.


Det var många nyfikna barn i kyrkan. Dels var det barnen och mammorna från Stor och liten,
och dels var det förskolebarnen från Solgläntan (även känt som dagis). De hade gått dit i ett
förfärligt väder med regn och (nästan) storm. Ganska så blöta kom de till kyrkan. Men vad var
det de var så nyfikna på? 


Jo, det ska jag berätta! I en korg på pianopallen låg den lille Jesus.
 

Och Åsnan och Mamma Mu var också där. De undrade om barnen, mammorna och fröknarna var
var kalvar och kossor. Och sedan berättade de om hur det var när de var med i stallet i Betlehem
den där första julen.
Åsnan tyckte att hon var viktigast i berättelsen för det var ju hon som tog Maria och Josef (och så
Jesus som låg i Marias mage) till Betlehem. Mamma Mu tyckte att hon var viktigast eftersom det var
hennes stall. Och så berättade de om att det kom en massa andra till stallet när Jesus hade fötts - det
herdar och kungar och Mamma Mu kan svära på att hon så en ängel eller två skymta förbi också.

De där kungarna som hälsade på hade med sig presenter till Jesus. Åsnan och Mamma Mu ville också
ge Jesusbarnet en fin present. Åsnan tyckte att hö nog kunde vara en var present, för det är det finaste
hon vet. Mamma Mu protesterade och sa att Jesusbarnet nog inte äter hö, det gör nästan inga barn. (Fast
när Åsnan frågade barnen påstod flera stycken att de visst äter hö.) Mjölk däremot, är en bra present,
tyckte Mamma Mu.
 

Sedan fick alla gå fram och titta och känna på julkrubban. Mamma Mu och Åsnan var så stolta
att de hade fått vara med i Betlehem.


Det fanns en hel del andra spännande saker man kunde titta på i kyrkan också. Det sjöngs en hel
del fina sånger också. Blinka lilla stjärna, Nu tändas tusen juleljus, Mamma Mu, och Bä, bä vita lamm.


Efteråt bjöds det på lussekatt, pepparkaka, klementin, saft, kaffe, thé och trevlig samvaro
i församligshemmet. Anna-Karin spelade och sjöng en trudelutt.

(Och för den något mer vuxne läsaren som kanske tyckte att det var något bekant över Mamma Mu
och Åsnan, så kan det ju nämnas att de gestaltades av diakon Anna-Karin Samuelsson och högvördiga
kyrkoherden uti Burseryd, fru Maria Schulz Wigelsbo.)

Jag upptäckte att Växjö sift har en julkalender. Bakom många av luckorna finns glimtar ur biskop Jan-Olofs fantastiska herdabrev Glädje för hela folket.



HÄR hittar du en länk till de luckor som öppnats hittills!

Allt gott i Kristus!

Petter

Tisdagen den 13 december
Luciadagen
Långaryds kyrka: 18.00 Musikgudstjänst med luciatåg, Maria Schulz Wigelsbo
                          Barnen i Landeryds skola medverkar.

Fredagen den 16 december
Stor och liten kl 9.30 i Långaryds församlingshem.
Kyrkans Unga har julfest med (förhoppningsvis) god mat, långdans ocg jullekar i Unnaryds församlingshem kl 19.

Söndagen den 18 december
Fjärde söndagen i advent
Herrens moder
Långaryds kyrka: 11.00 Mässa i enkelhel, Rune Bolmblad
Landeryds kyrka: 18.00 Söndagsmusik
                          Ungdomskören.
Unnaryds kyrka: 9.30 Gudstjänst, Rune Bolmblad

En hel vecka försenat (kan det månne bero på den berömda julstressen?) kommer här några bilder från julbasaren som Långarydsföreningar i samverkan anordnade i Nyarps bygdegård den 3/12.

Glada men något frusna KU:are stod i ett tält utanför bygdegården och sålde glögg och vinterdryck till sugna besökare. Det allra fiffigaste med att köpa den goda drycken var att betalningen gick till vår vänförsamling i San Salvador!

Inne i den välfyllda bygdegården bjöds det på stämningsfull Luciasång med både barn och äldre i det fina Luciatåget!

Anna ledde allsången!

Bengt-Åke och Anita sålde lotter med hjälp av en gammal hederlig tombola! Och nästan alla vann något! (Jag vann en chokladpeng!)

Ungdomskören, här förstärkt av ungdomliga Anna Roos, sjöng julsånger!

...och sist, men inte minst viktigt, fick Gunnar berätta om sina önskningar för självaste tomten!

Vi kan vara tacksamma som lever i en bygd där entusiaster tar sig tid att ordna sånt här och där befolkningen tar sig tid att komma!

Det var konfirmandläsning i Unnaryd i lördags. Vi pratade om Jesus och Nya Testamentet. Vi har nyfikna konfirmander soms täller många bra och kluriga frågor, även om de inte alltid hinner lyssna på svaren innan de ställer nya frågor.

En av de saker vi diskuterade mest är vad man kan veta  om Jesus. Och då hoppar historieläraren i mig fram (för jag är ju det också). Jesus är en av de människor från den tiden som vi vet mest om. Det är i princip bara de romerska kejsarna och några andra mäktiga män som vi kan veta mer om. Anledningen till att vi kan veta så mycket om Jesus är att vi helt enkelt har tillgång till ett stort och på många sätt tillförlitligt källmaterial i form av Bibeln.

Det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, är skrivet inom en generation efter korsfästelsen, det speglar vad de människorna som var med trodde. (Ännu närmre i tid kommer man i Paulus brev: det äldsta av dem, Första Thessalonikerbrevet, är skrvet ungefär sjutton år efter korsfästelsen.) Markus var, enligt traditionen, tolk åt Petrus, så evangeliet är alltså "nyheter" från den innersta kärnan av lärjungar. Dessutom finns det andra saker i texterna som visar på att man har skrivit ner vad som faktiskt hände. Till exempel det faktum att det är kvinnor som är de första vittnena till uppståndelsen. Under antiken fick inte kvinnor vittna i domstol eftersom man ansåg att de inte var att lita på. Om någon hade hittat på evangeliet hade hanh inte skrivit att det var kvinnor som kom till graven, utan män.

Likadant är det med beskrivningen av lärjungarna. De framställs ofta som ganska korkade. De förstår inte alltid så mycket av det Jesus säger, är impulsiva och själviska. Hade evangelierna varit påhittade hade de som blev den tidiga kyrkan ledare framställts som ofelbara hjältar och genier. (Som till exempel profeten Muhammed framställs i hadithlitteraturen.)

Vidare är det så att Bibeln för varje översättning som görs blir bättre och kommer närmre originaltexterna. Det pågår ständigt forskning om vad som stod från början och hela tiden hittar man nya fragment från tidiga avskrifter av Bibelns böcker. (Det äldsta kända fragmentet är från år 125 e Kr och är en liten bit av Johannesevangeliet.) Därför kommer man för varje ny översättning närmre originalet och därför är Bibel 2000 den (hittills) bästa översättningen som finns på svenska.

Så vad kan man då, på vetenskaplig grund, säga om Jesus?

• Han föddes någon gång mellan år 7 och 6 före Kristus. (Vår tideräkning blev några år fel eftersom en munk räknade fel på 500-talet)
• Hans föräldrar, Maria och Josef, var inte rika, men tillhörde inte heller de allra fattigaste. Detta vet man eftersom Jesus hade sju halvsyskon (eller eventuellt styvsyskon) och de allra fattigaste i Israel helt enkelt inte hade råd att hålla liv en så stor barnaskara.
• Han arbetade som snickare eller stenhuggare eller något liknande. (Det grekiska ordet som används i Bibeln är tekton och betyder ungefär "en som arbetar i hårda material")
• Jesus hörde antagligen till Johannes döparens lärjungar från början, men i samband med dopet "startar han eget".
• Det som Jesus säger i evangelierna har han med största sannolikhet sagt. Han och lärjungarna levde i en muntlig kultur där religiös undervisning gick till så att eleverna/lärjungarna lärde sig det läraren/mästaren sa utantill. Än idag finns det muslimer som kan hela Koranen utantill. Vill man skruva till det kan man säga att det hade varit helt unikt om Jesus undervisning INTE hade bevarats ordagrannt under de trettio år som gick mellan hans död och skrivandet av Markusevangeliet.
• Med underberättelserna är det lite annorlunda, för sådan berättelser har en tendens att bli "häftigare" ganska fort. Men att Jesus gjorde märkliga saker som uppfattades som under råder det inget tvivel om.
• Jesus korsfästes och dog antingen år 30 eller 33 e Kr.

Vad säger vetenskapen om uppståndelsen då? Såhär står det i en av våra kursböcker på lärarhögskolan:

Vad hände i graven mellan fredag och söndag? Att Jesu kropp efter en kort tid inte fanns i graven är odiskutabelt, men att lärjungarna stal liket och hittade på uppståndelsen (Matt 28:13-15) är gravt osannolikt. Det historiskt åtkomliga i ”uppståndelsen” som händelse är att graven tidigt konstaterades vara tom och att det fanns människor som, av allt att döma i god tro, hävdade att de mött Jesus levande igen. Men eftersom historisk vetenskap inte har tillgång till förklaringskategorin mirakel, kan den bara klassificera händelsen som oförklarlig. Den framstår också i de kristna källorna som totalt oväntad och otrolig, men med enorma följdverkningar för dem som blivit övertygade om att de mott Jesus levande igen. Sann eller falsk så är den övertygelsen roten till hela kristendomens historia.
(Dieter Mitternacht och Anders Runesson, Jesus och de första kristna, s. 174)

Vi kan alltså vara helt säkra på att det här med uppståndelsen inte hittades på långt i efterhand, utan verkligen var vad de som var med ansåg hade hänt. Till exempel skriver Paulus såhär:

Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.
(1 Kor 15:3-8)

Det där med att "föra vidare" var en fras som användes för att visa att man ordagrannt förde vidare det man lärt sig av någon som var mästare eller lärare. Så trots att Första Korinthierbrevet är från ca 55 e Kr är det en sammanfattning av den kristna tron som antagligten formulerades någon gång under 30-talet e Kr. Det var vad de som var med ansåg hade hänt.

För mig leder det fram till att om det finns en Gud, en högre makt eller så, är den rimligaste, den enda rimliga, förklaringen att Jesus faktiskt uppstod från de döda. Och det borde vara den slutsats även du drar om du vågar möta konsekvenserna av det. För om Jesus uppstod var han också den han sa att han var - Gud i mänsklig gestalt.

Guds frid och välsignelse!

Petter




                                

I söndags (4 december 2011) inbjöd Långaryds och Landeryds kyrkokör, med Ricky i spetsen och tillsammans med Gislaveds kammarorkester, till sin traditionella julkonsert. Det var en mycket stämningsfull och proffsig upplevelse för oss som var där.


Ricky och Jens pratar ihop sig och gör en sista snabbkoll innan musikgudstjänsten börjar.


Såhär konstnärligt blir det om man råkar fota parkeringsvakterna med blixt. Tydligen fungerar
reflexvästarna riktigt bra! När parkeringsutrymmet är begränsat och musikgudstjänsterna stora
gör de frivilliga parkeringsvakterna en ovärderlig insats. Det går förstås an att vara parkerings-
vakt om sommaren när det är varmt och skönt och en lätt bris fläktar över Munkahättan, men
när det är regn och rusk, som i söndags, är de värda en alldeles särskilt stor eloge!


Kyrkan var precis lagom välfylld. Jens har hälsat alla välkomna och är på väg till sin plats
i första bänken.


Kvällens solist var Ove Gotting, verksam framförallt i Jönköping och 2011 års mottagare
av utmärkelsen "Årets körledare". (Är det någon mer än jag som funderar på att nominera
en viss walesare i vår närhet inför 2012?)


"När Ricky dirigerar står blixten stilla." - gammalt kyrkordspråk. Och det är inte heller
helt lätt att få en skarp bild på honom "in action".


Men det finns förstås duktiga solister även i kyrkokören, till exempel Per Dahlström, vilken,
såsom traditionen bjuder, var solist till stycket Davids psalm (eller "Farornas konung" som
det skämtsamt kallas i kören).


Även Gislaved kammarorkester har skickliga solister, till exempel trettonåriga(!) Bori
Brezovszky, som för sin tolkning av Paganinis Cantabile fick kvällens första (om jag inte
missminner mig) applåd. Och det var en mycket välförtjänt sådan.


Marie Carlsson från Nissaryd heter en annan duktig solist som sjöng I denna natt blir
världen ny, skriven av Carola Häggqvist med flera. Ricky jämförde Marie med låtens
upphovskvinna, men jag tycker nog att Marie är både snyggare och trevligare än
La Carola.


Jens Bøggild ("prästen i prästgår'n" som han också kallas) ledde kvällens andakt och
det gjorde han med den äran. Och så är det något visst med en dansk "præstekjole".
Särskilt bra gör den sig framför vår predikstol, som trots att den är från 1756 är drygt
hundra år yngre än det mode som "konserverats" i den danska prästdräkten.


Så, efter att Ricky bestämt sig för att hoppa till "desserten", avslutades musikgudstjänsten
med O helga natt, Koppången och Den heliga staden.

Guds frid och välsignelse!
Petter

Tisdagen den 6 december
Tisdagsklubben kl 17.30 och dessförinnan Barnkören kl 17.

Onsdagen den 7 december
Gudstjänst på Höstro 14.30, Anna-Karin Samuelsson.

Fredagen den 9 december
Kyrkans Unga träffas kl 19 i Unnaryds församlingshem.

Söndagen den 11 december
Tredje söndagen i advent
Bana väg för Herren
Landeryds kyrka: 9.30 Högmässa, Rune Bolmblad
                          Kyrkfika
Unnaryds kyrka: 16.00 Mässa, Rune Bolmblad

I fredag firade Kyrkans Unga Petters tjugotvåårsdag (lite för tidigt) med att ha pensionärsfest i Unnaryds församlingshem.


Efter att, med tramporgelsackompanjemang, ha sjungit Glädjens Herre gick
pensionärerna till kaffebordet, där det dagen till ära fanns inte mindre än nio
sorters kakor (varav sex hemmabakade).


Med van (och något darrig) hand serverade Anna i Norr-Remma kaffet.


Darrig var däremot inte Alfred i Sör-Remma som drack sitt kaffe på traditionellt
vis, det vill säga på fat.


Efter kaffet var det dags för allsång med fina och välkända gamla melodier
som Rosa på bal och Drömmen om Elin.


Sedan var det dags för bingo. Petter i Sör-Remma ansvarade för "drakulan".


Koncentrerade pensionärer med bingobrickor.


Efter bingospelet tackade Anna i Norr-Remma (som vann kvällens bingo) för
ett fint program och överlämnade en present till Petter. Presenten var en burk
inlagd rödkål.


Så följde dans till klassiska Sven-Ingvars-låtar som Det var dans bort i vägen.


På dansgolvet.


Jenny i Nissaryd och hennes kusin Lisa i Nissaryd skakar loss.


Vi provad även på modernare danser som breakdance, även om resultatet
mest liknade en skalbagge som vält.


Johanna i Nissaryd och Petter i Sör-Remma.


Några av festens yngre deltagare.


Och så dansades det vidare innan det var dags att åka hem.

I tisdags (29/11) hade 3XT julavslutning. Som traditionen bjuder så var det ett "knytkalasjulbord" som stod på programmet!

Gunnel hade fått den ansvarsfulla uppgiften att fixa prinskorv och köttbullar!

Helen fick uppgiften att öppna kexpaketen (det kan vara nog så komplicerat...)

Så här fint var det dukat! Snacka om JULBORD!

Äntligen var det dags att förse sig. Ella och Anna-Karin ser väldigt hungriga ut...

För många av oss var detta årets första julmat och den är ju alldeles särskilt god!

Efter all den goda julmaten överraskade Anna-Karin oss med julklappsleken!

Första delen av leken går ut på att få två lika tärningar och då får man ta ett paket från mitten av bordet. En del fick många paket och en del inga alls... Tur att alla ändå är glada!

Deltagarna gjorde sitt bästa för att få tärningarna att falla på rätt sätt!

När alla paket är utdelade kommer vi till lekens andra del. När deltagarna då får två lika på tärningarna får de stjäla ett paket från någon av de andra runt bordet. Denna del av leken sker på tid och ingen vet när slutsignalen går...

Äntligen fick vi så öppna våra paket! Här visade alla deltagare sin allra finaste sida och delade med sig så att alla fick paket!

Efter avslutande andakt tackade vi vår diakon Anna-Karin för den här terminen. Vi är så glada att hon är med oss i vår 3XT-grupp och vi ser redan fram mot nästa termins roliga aktiviteter!

Eftersom det handlat mycket om julklappar i detta blogginlägg kommer här avslutningsvis några julklappstips:

Till en fiende - förlåtelse.
Till en vän - ditt hjärta.
Till en behövande - din hjälp.
Till alla - barmhärtighet.
Till varje barn - ett gott exempel.
Till dig själv - respekt.