Långaryds församling

Plötsligt är orosmolnen där. De tornar upp sig vid horisonten och de kommer raskt närmare.

Så var det åter dags för en av sommarens musikgudstjänster. Den här gången var platsen Landeryd och temat för utställningen som alltid föregår sommarmusiken var denna gång "Kaffets historia".

Det kräver ett optimistiskt sinnelag att så ett frö.

 

Vet ni hur stort ett vallmofrö är? Något lite större än punkten som kommer här:. Det är svårt att tro, då i maj, att det faktiskt ska kunna bli något av det.

 

Men nu:

söndagen den 28 juli

11.00 Högmässa i Jälluntofta kyrka, Berndt Olsson.

18.00 Musikgudstjänst i Landeryds kyrka, Berndt Olsson. Karin Bengmark, sång och Håkan Brandqvist, piano, kl 16 utställning: ”Kaffets historia”. Kyrkoherde Berndt Olsson avtackas.

Tänk att få sitta på en strand och se ut över havet den allra vackraste sommardagen.

 

När vi gick vår runda tidigt på söndagsmorgonen visste vi inte att dagens tema var "Andlig klarsyn".

Ibland har jag tur och får på radions p1 precis lagom till sjöväderrapporten.

För mig, som inte på något sätt är beroende av den information som ges, låter det som poesi. Lite gåtfullt och obegripligt men mycket vackert:

 

 

 

onsdagen den 17 juli

14.30 Mässa på Höstro, Berndt Olsson.

 

söndagen den 21 juli

10.00 Högmässa i Landeryds kyrka, Berndt Olsson.

18.00 Musikgudstjänst i Unnaryds församlingshem, Berndt Olsson. Söder med Anna-Karin Andersson och Fredrik Ohlsson, kl 16 utställning med olika alster i hardangersöm. Avtackning av Berndt Olsson.

Predikotext: Markus 9:1–13

 

Det finns en del stunder som man önskar aldrig ska ta slut – en fest, ett samtal, en dag på stranden. Stunder när man tänker ”Varför kan det inte vara så här jämt?” Stunder som är så bra att man dagen efter går runt med en konstig tomhetskänsla inom sig. Känner ni igen det?

 

Jag tror att det som hände på Förklaringsberget var just en sådan stund för Petrus, Jakob och Johannes. De ville att den där fantastiska stunden skulle fortsätta och därför säger Petrus lite naivt att de kan bygga varsin hydda till Jesus, Mose och Elia. De ville inte vara utan det de såg. Och det är inte så konstigt, för de såg Jesus sådan som han är. De såg in i Himmelen, för Guds rike är inte moln och harpor, det är gemenskap med Jesus. Där och då upplevde de en stund av total klarsyn.

 

Nu händer det förstås att folk säger att vi kristna ser alldeles för grumligt på världen. ”Religion är vetenskapens antites” skrev en docent geografi på Svenska Dagbladet för en vecka sedan eftersom religionen inte ”ständigt söker ny kunskap och också omprövar gamla ’sanningar’.”[1] Fast för mig är det så att när jag lägger samman det vi faktiskt, på vetenskaplig grund, vetom Jesus – att han sa det som står i Bibeln att han sa, att han gjorde saker som folk uppfattade som under och att han dog på korset., när vi vet att graven var tom på ett annars oförklarligt sätt och att alla som hade känt honom var övertygade om att de hade mött honom levande igen – då kan jag inte göra annat än tro att Jesus har uppstått och att han faktiskt är den han säger och visar att han är, nämligen Gud.

 

Och till detta kommer den fantastiska balansen i Universum. Allt, från de minsta molekylerna till de största galaxerna, vilar på en knivsegg. Och världen är vacker. Det måste finnas en Skapare, en förste rörare, bakom allt. Nu har jag ju i och för sig bott hela mitt liv i Remma, där världen är vackrare än på andra platser, så det kanske är lättare för mig att tro det, men det är ändå så att allt det här vackra inte kan vara en slump. Och jag tror att ni alla anar det ibland när luften är hög, sommarvinden len och världen vacker. Ni har också upplevt små stunder av klarsyn, sådana där stunder som man inte vill ska ta slut.

 

Man kanske ska säga något om Mose och Elia också – är det inte lite orealistiskt att de dyker upp där? Hade inte de varit döda i flera hundra år? Men om profeten Elia står det faktiskt att han for till Himmelen i vagn av eld, han begravdes aldrig. Och om Mose står det att han gick upp berget Nebo, där dog han och Gud begravde honom. Eller var det kanske så att Gud tog honom till sig direkt? Tänker man så, så klarnar det lite.

 

Då och då upplever vi små stunder av klarsyn. Vi ser Guds fingeravtryck i naturen. Vi anar att Himmelen, att Gud själv är nära. Det finns stunder av klarhet när vi får komma Gud så nära att vi nästan kan ta på honom – i dopet, i nattvarden, i den innerliga bönen. Små, små stunder av klarhet.

 

Och så får vi försöka minnas ”att var sekund är en liten stund av evigheten hos Gud.” (Sv Ps 752) Att i varje stund söka Gud, känna hans närvaro. För det är hos Gud vi hör hemma. Precis som att Jesus helt och hållet är den han är på förklaringsberget, kan vi bara vara helt oss själva när vi är hos Gud. Vi är som floder, som går mot havet. Tillbaka till sitt ursprung. Till honom som är både ursprung och mål.

 

Och en dag ser vi oss om kan inte se någon annan än Jesus.

 

Amen.

 

Gud, innan natten kommer, så tackar vi dig för dagen du har gett oss och alla som vi har mött. Tack för stunderna av klarhet, när vi anar Himmelen mitt ibland oss. Tack för att din kärlek är större än våra misstag och starkare än döden.

Herre, vi tänker på dem som ler i kärleksglädje och på dem som är ensamma. Gud, ta hand om dem.

Vi ber för den jord vi fått av dig Gud, men som vi har smutsat och skövlat. Överutnyttjat. Vi ber för en värld som väts av tårar. Och Gud, vi ber särskilt för vår vänförsamling i San Salvador. Hjälp dem att sprida tro, hopp och kärlek där det är fattigt, våldsamt och sprucket. Och låt oss bli smittade av deras starka tro på dig och på framtiden.

Innan natten kommer så vill vi lämna allt tillbaka till dig att älska och värna. Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre, ta emot det. Vi överlämnar oss till dig:

 

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade

och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen.

Som en del i sommarmusiken fick vi på Kristi förklaringsdag fira en musikgudstjänst där delar av den fantastiskt musikaliska familjen Carr medverkade!

onsdagen den 10 juli

9.00 Torgandakt, Berndt Olsson.

...visst kan det kännas så ibland...

 

söndagen den 7 juli

9.30 Mässa i enkelhet i Långaryds kyrka, Berndt Olsson.

11.00 Gudstjänst i Unnaryds församlingshem, Sven Hagberg.

18.00 Musikgudstjänst i Jälluntofta kyrka, Berndt Olsson. Sommarens toner med Maria Nilsson och Petra Dyesson, kl 16 kyrkogårdsvandring

Predikotext: Matteus 16:13-20

 

Det handlar om apostlarna idag och allra mest om Petrus och Paulus. Och därför är den liturgiska färgen röd – Andens eld, men i det här fallet framförallt martyrernas blod. Alltså de människorna som hade insett att det glada budskapet, evangeliet, är större än de själva. De hör ihop de där orden: apostel, som betyder ”sändebud”, och martyr, som betyder ”vittne”. Och de vittnade. Alla de tolv apostlarna och Paulus och tusentals andra människor under de första århundradena i Kristendomens historia höll envist fast vid Jesus. Och för det fick de betala med sina liv, med sitt blod. Och vi kan bara säga: Tack Jesus, för att de var modigare än vi är. Tack för att evangeliet har nått oss trots alla förföljelser. Tack Jesus.

 

Men de flesta martyrerna blev inte dödade under de första århundradenas förföljelser. Hälften av alla kristna som har dött för sin tro gjorde det under 1900-talet. Sitter vi här i två timmar och stampar takten, njuter av syföreningens frallor och musiken, så hinner tjugofyra kristna ge sitt liv för tron på Jesus under tiden. En var femte minut och det är ändå lågt räknat.

 

Och då kommer frågan till oss. Till mig. Till dig.

 

 

Har man facebook kan man skriva in vad man har för ”religiös åskådning” på sin profil. Och det ska man förstås göra och vara stolt kristen. Men ännu viktigare än vad du skriver på facebook är att man så ofta man kan visar att man är kristen. Då måste man först fråga sig vad det är att vara kristen.

 

Och då vill gärna historieläraren Petter kliva fram. Att Jesus har vandrat här på jorden är ett historiskt faktum, precis som det är ett historiskt faktum att Julius Caesar, Kleopatra och Olof Skötkonung har gjort det. Det är inte åsikten att Jesus har funnits som gör oss kristna. Det är också ett historiskt faktum att Jesus sa det som det står i Bibeln att han gjorde. Vi vet till och med att han gjorde saker som de som var med uppfattade som under.

 

Vi vet att Jesus dog på korset och lades i en klippgrav. Och vi vet faktiskt att graven, på ett oförklarligt sätt, var tom på Påskdagens morgon. Vi vet att varken romarna, judarna eller lärjungarna hade stulit kroppen. Så långt handlar det inte om tro, det är bara religionshistoriska fakta.

 

Att vara kristen handlar om hur man förklarar att graven var tom. Det handlar om det där som Petrus förstår i texten jag läste innan. Nämligen att Jesus ”är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:18b) Att man vågar tro att Jesus är Gud. Att man vågar tro att han är den räddning som alla messiasprofetiorna talar om. Och så lägger Jesus handen på Petrus axel och säger ”Du är salig Simon Jonsson (för ”Barjona” betyder Jonsson) för du har förstått vem jag är. Och av sådana som dig ska jag bygga min kyrka.” Så säger han till var och en av oss när vi börjar ana vem han är – Du ska bli en av de levande stenarna som bär kyrkan!

 

Och så blir vi de där levande stenarna som ska ropa även om alla andra tystnar, vi ska envist fortsätta att berätta att Jesus är Messias. Vi får liksom fortsätta att ständigt och för alla berätta att det finns en gud som vet hur det är att vara människa och att han är starkare än graven. Det var vad de första apostlarna gjorde och det är alla kristnas kallelse. Då blir vi vittnen och sändebud – apostlar och martyrer. Vi ska vittna, var och en på sitt sätt och tacka Gud för att vi inte bor i ett land där man behöver vittna med sitt blod. Och om vi nu inte behöver ge våra liv för Jesus, då kan vi istället viga dem till honom och i varje stund vittna om honom som är större.

 

Så kan man förstås grunna på vad Jesus har för nytta av en sten som jag, med all min envisa hårdhet och mina vassa hörnen. Men det märkliga är att ibland kan ett sådant där hörne behöva kilas in i kyrkobygget för att det ska bli riktigt stadigt. Och andra hörnen slipas sakta ner av Guds kärlek, precis som havet smeker stenen slät.

 

I slutet av evangelietexten står det att Jesus förbjöd dem att berätta att han är Messias och det verkar ju konstigt, men då ska man komma ihåg att det här är före döden och uppståndelsen. Uppståndelsen förändrar nämligen allt. Och det är precis vad alla vi kristna är kallade att vittna om – att uppståndelsen förändrar allt.

 

Amen.

 

Och nu ska vi hårda och vassa stenar få överlämna oss till Gud med alla våra hörnen och kantigheter. Vi ska lämna över det som har blivit fel i Guds händer och känna hur en våg från Nådens hav sveper över oss. Det som blev fel dras ut mot djupen och försvinner. Rensköljda ligger vi kvar på stranden och känner hur havets smekning har gjort vår kantighet lite mindre vass.

 

Vi ber och bekänner med orden i Överlåtelsebönen:

 

Nu är årets sommarcafé i Sandvik öppet och känner du för en eftermiddagsutflykt av det lite kortare slaget så är detta ett perfekt resmål!

Något som nu blivit en av Landerydsbornas (och många andras) käraste sommartraditioner är att gå på jazzkonsert med "Jazzcats" i Landeryds kyrka! Det var nu för nionde gången de besökte oss!

 

Nästan lika traditionella är syföreningens fantasifulla utställningsteman! Denna gång var det "Veteranfordon" som visades upp!