Långaryds församling

Här kommer en liten nyårshälsnig i form av en nyårspredikan. Håll till godo!

Predikan: Nyårsafton den 31 december 2011 i Krogsereds kyrka Predikotext: Lukas 2:21

Den späda rosen fina, som doftar salighet,
i mörkret skall den skina, besegra dunkelhet.
Sann Gud och mänska sann, oss arma människor frälsa,
från synd och död han kan.

O Jesus, dem som klagar i denna jämmerns dal
nu med din hjälp ledsaga till himlens högtidssal.
Ja, i din Faders hus låt oss dig evigt lova
i salighet och ljus.
(SvPs 113:3-4)

Han som med sin hjälp ska ledsaga oss till himlens högtidssal var en gång ett litet gossebarn. Och precis som alla små judiska gossebarn omskars han då han var åtta dagar. Just det här gossebarnet gavs namnet Jesus.

Varje namn har en betydelse. De är egentligen till för att beskriva vem en människa är, eller i alla fall vem föräldrarna hoppas att hon ska bli. Själv heter jag ju Petter och det är en svensk-norsk form Petrus, som på grekiska betyder ”klippa”. Fast att jag fick namnet beror nog mest på att farfars morfar hette det.

När Jesus fick sitt namn var inte bara Maria och Josef inblandade, utan det var Gud som, genom en ängel, hade sagt till både Maria och Josef att barnet skulle heta Jesus. Nu stämde det väl i och för sig inte riktigt med profeten Jesajas profetior från 500-talet före Kristus, för där står det att man skulle ge honom namnet Immanuel, som betyder ”Gud är med oss”. Såhär på nyårsafton kan det ju vara en påminnelse om hur omöjligt det är att förutsäga framtiden, även om chanserna att få rätt ökar ganska rejält om man, som Jesaja, är profet och får budskapet direkt från Gud.

Men om man istället tänker på vad namnet Immanuel faktiskt betyder, ”Gud är med oss”, så var det ju just vad Jesus var. Han var Gud själv och levde här, mitt ibland oss. Gud är med oss. Jesus hette inte Immanuel, han var det. Gud mitt ibland oss.

Men också det namnet som han faktiskt fick säger något om vem han är. Jesus betyder nämligen ”Gud frälser”. Eller på modernare svenska: ”Gud räddar”. Gud som blir människa och i sin stora kärlek till oss räddar oss från våra synder. Räddar oss från alla de gånger som vi inte varit de vi vill vara. En kärlek som sköljer över oss och spolar bort det som blev fel.

Som ett nyår. Det gamla kan vi lämna bakom oss och blicka framåt mot något nytt. ”Ring, klocka, ring […] Ring in det nya och ring ut det gamla.”

Temat på nyår är just ”I Jesu namn”. Det är en fin tanke, det där. Att både sluta och börja året i Jesus namn. Att våga lämna det som varit bakom sig, lämna det i Guds händer och blicka framåt mot det nya. I Jesu namn.

Och egentligen är det inte bara på nyår man ska göra så. Hela livet, varje dag, borde man försöka börja i Jesu namn, men också sluta. Att börja varje dag med att överlämna den i Guds händer och varje kväll tacka Gud för dagen som gått.

Men tro nu inte att jag alltid gör så! Skulle jag knäppa mina händer och be morgonbön när jag fortfarande låg i sängen skulle jag antagligen somna om. Och nog händer det på kvällen att jag knäpper händerna, börjar med ”Gud, tack så mycket för den här dagen. Tack för att… Zzzzz” Och så glider jag in i drömmens värld. Och morgon efter morgon missbedömer man tiden, så att man helt enkelt inte hinner stanna upp, utan morgonrutinerna måste gå i racerfart.

Men egentligen hindrar inte det att man ber. När jag är i Jönköping och precis hinner med bussen, då har jag anledning att tänka: ”Tack Gud!” Men faktiskt har jag det också de gångerna jag missar bussen. Tio minuter till nästa buss och jag kan inte göra något annat. Gud ringer upp och säger: ”Nu har du tid att prata med mig tills bussen kommer!”

Och likadant om man kör bil! En stund när man inte kan, eller i alla fall inte borde, greja med annat. En perfekt stund för bön.

Man behöver ju inte heller be så långt eller med särskilda ord. Luther säger att: ”Kort skall man bedja – men ofta och starkt.” Och jag känner att det allt mer blir så för mig. Kanske missar jag att be aftonbön, men under dagen, när sakerna hände, har jag redan tackat, undrat och överlämnat i Guds händer. Det finns en vacker psalm i tillägget till Psalmboken där man sjunger: Hela ditt liv är ett samtal med honom som bär universum och bor i ditt hjärta. Han delar ditt liv både glädjen och smärtan.

Nu finns det förstås hjälpmedel för att be. Själv har jag en sånhär, en frälsarkrans. Det var gamle biskopen Martin Lönnebo som tyckte att det behövdes en modern variant till katolikernas radband och så skapade han Frälsarkransen. Arton pärlor med olika färger och betydelser. Man börjar på den gyllene Gudspärlan och ber: Du är gränslös, du är nära. Du är ljus och jag är din. Och så går man till den pärla som stämmer bäst med hur man känner sig. Till den sandfärgade ökenpärlan när livet känns fullt av prövningar eller man längtar efter själens rening och ett äkta liv. Bekymmerslöshetspärlan när det är vad man behöver. De båda kärlekspärlorna – om den kärlek man får och den man ger. Och när allt känns mörkt och tröstlöst – nattens pärla. Men precis intill finns Uppståndelsepärlan som en hälsning från den Gud som vänder mörker till ljus och död till liv.

Jag bär den på min vänstra handled, jämte klockan. Varje gång jag ser på klockan blir jag påmind om att det är tid för Gud. Att Gud är med mig i varje stund, varje ögonblick.

Ofta ber jag utan ord med min Frälsarkrans. Pärlan i min hand hjälper mig att koncentrera tanken och bönen. Helt uppkopplad mot Gud. Immanuel – Gud är med oss.

Bli stilla låt tystnaden för dig nära.
Närvaron finns där. En kraft som vill bära,
ja, öppna det rum som står låst djupt inom dig.
Barnet som bor där och stumt skriker: Hör mig!
Du är en bön, Gud är din bön.

Låt oron få sjunka som stenar mot botten.
Hela ditt liv är ett samtal med honom
som bär universum och bor i ditt hjärta.
Han delar ditt liv, både glädjen och smärtan.
Du är en bön, Gud är din bön.

Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där. En kraft som vill bära,
ja, våga den tillit som bor djupt inom.
Lyssna till rösten som kallar dig: ”Följ mig!”
Du är en bön, Jag är din bön.

Immanuel – Gud är med oss.

Alldeles strax ska vi sjunga: ”Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går.” Att tro handlar om att våga lita på Gud. Att göra sitt bästa och lita på att Gud ordnar resten. Att lägga sitt liv i Guds händer.

Den aronitiska välsignelsen omfattar hela livet:
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Så får vi lägga det nya året, varje dag och hela livet, i Guds händer.

Immanuel – Gud är med oss.
Jesus – Gud räddar.

I Jesu namn. Amen.


Och har du tänkt på att Lord Tennysons dikt Nyårsklockan är en väldigt vacker bön för det nya året?

Gott Nytt År till er alla!

önskar

Långaryds församling
genom Petter och Karina i Bloggkommittén