Långaryds församling

Temat var Efterföljelse och Bo talade bland annat om att det inte är som när man leker "Följa John". Du ska inte härma Jesus. Du ska vara den du är, men leva i Jesus anda. Inspireras.

 

 

 

En liten predikan som jag höll i Landeryds kyrka den 20 juli som tar avstamp i Jeremia 1:4–10 och Romarbrevet 16:1–7. Från själva gudstjänsten blev det inga bilder, men efter gudstjänsten bjöd vi in oss själva till ett spontant kyrkkaffe med det som råkade finnas i frysen. Gott, trevligt och enkelt.

 

Jag grunnade på vad jag skulle säga idag. Satt och stirrade på datorn. Och så läste jag på Wikipedia att ”[o]rdet ’apostel’ kommer från grekiskans apostolos vilket betyder ’utsänd’ eller ’sändebud’, och var under nytestamentlig tid en juridisk kollektivbeteckning för en beskickning eller en expedition.” Alltså som en ambassad ungefär. Eller en som är utsänd på ett uppdrag. Guds sändebud till världen.

 

Två av texterna idag är mer eller mindre uppräkningar av apostlar, Guds sändebud till världen. I episteln, som ju är slutet på brevet till församlingen i Rom, hälsar Paulus till några han känner där. Män och kvinnor som vågade vara kristna i ett samhälle som förföljde dem. Paulus hälsar till församlingen som träffas hemma hos Prisca och Aquila, för de hade inga stora kyrkor. I hemlighet träffades en förföljd församling hemma hos varandra. Men de lämnade inte tron, de var stolta kristna trots att de visste att det kunde kosta dem livet.

 

Alla människor är kallade att spegla Gud. Där finns två apostlar som nämns i episteltexten, Andronikos och Junias. De är förstås inte apostlar i den betydelsen att de hör till de tolv apostlarna, men de är apostlar eftersom de vittnar om Gud. De är utsända. Och det är en man och en kvinna. Nu står det i och för sig Junias, ett i övrigt helt okänt mansnamn, i vår bibelöversättning. Men i den grekiska grundtexten står det Junia, ett ganska vanligt kvinnonamn under antiken. Och Paulus kallar henne för apostel! När kyrkan var ung var det vanligt att kvinnor var ledande i församlingarna, annars hade inte Paulus hälsat till Foibe, Prisca, Maria och Junia. Både män och kvinnor är nämligen kallade att vara Guds sändebud, apostlar.

 

I evangeliet räknas Jesus tolv lärjungar upp, Apostlarna med stort A. Och tänk så olika de är. Matteus som var tullindrivare och samarbetade med romarna, Simon Kananaios som med våld vill slänga ut romarna. Tomas som vill ha bevis när de andra berättar det otroliga att Jesus har uppstått. Petrus som litar så fullständigt på Jesus att han går honom till mötes när går på vattnet. Petrus som ändå sviker och förnekar honom. Judas Iskariot han som förrådde honom.

 

De behöver vara så olika för att det behövs olika människor i församlingen. Olika människor som vittnar om Gud på sitt eget sätt. Olika sändebud. Olika apostlar. Var och en med sina gåvor.

 

Jag kan inte riktigt släppa den här tanken på att ordet apostel har med ambassader att göra. För ni vet väl hur det är med ambassader? De ser ut som helt vanliga hus (visserligen ganska pampiga och med en fin adress). Det kan hänga en flagga på dem. Men grejen med en ambassad är att de hör till ett annat land. Frankrikes ambassad är ett stenhus i Stockholm. På gatan utanför är det Sverige, men innanför husets väggar är det Frankrike. Och ungefär så är det att vara kristen. Vi vanliga människor mitt i vardagen. Och ändå: Guds rike är inom er. (Lukas 17:21) Det syns inte utanpå, men det gör hela skillnaden. Tänk så häftigt – du kan få vara en ambassad för Guds rike!

 

Det är svårt att vara kristen. Det är ännu svårare att våga visa vad man tror för andra. Man ska inte hymla med att folk har ganska lätt att döma den som vågar vara kristen, hänga upp sig på våra brister. Tänk på Tomas som ville ha ett litet bevis för det ofattbara, och i två tusen år har blivit kallad för tvivlare. Tänk på Judas. Hans namn går knappt att säga utan att ”han som förrådde Jesus” hängs på. (Och ändå – om Judas i sitt sista ögonblick bad Jesus om förlåtelse har Jesus glömt förräderiet. Människor dömer så mycket hårdare än Gud.)

Det är så lätt att tro att man inte duger. Lätt att bara se sina brister. Men då ska vi tänka på det som står i den gammaltestamentliga texten. (Jeremia 1:4–10) När vi är Guds sändebud behöver vi inte vara rädda. ”Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig […] Jag lägger mina ord i din mun.” För vi är som ambassader som har hela sitt lands inflytande bakom sig. Fast vi inte ser så mycket ut för världen, så har vi Gud i ryggen. Han står bakom oss. (Och just som jag hade skrivit det kom en låt som börjar Don’t be afraid, Jesus said på skivan jag lyssnade på.)

 

Det betyder inte att livet automatiskt blir lätt. Det är en väg som är svår att gå ibland. Ibland är det fruktansvärt att vara människa. Jag snubblade över ett av Dag Hammarskjölds Vägmärken igår och jag tycker att det beskriver det så bra:

 

Livet är inte enkelt. Den stora uppgiften att vara ett av Guds sändebud är inte en enklare väg. Men Gud har lovat att vara med och därför tänkte jag avsluta med en del av dagens psaltarpsalm:

 

(Psaltaren 40:6–12)

 

Det är det vi är utsända att vittna om med våra liv. Om att kärleken övervinner hatet. Att godhet har makt över ondskan. Att förlåtelsen finns. Och att Gud är starkare än döden och älskar oss. Just det är vi utsända att vittna om. Mitt i världen, mitt i vardagen – som små ambassader för Guds kärlek.

 

Amen.

fred och kärlek!

 

Den här berättelsen har jag lånat av vår ärkebiskop Antje, som säkert lånade eller knyckte den någon annanstans ifrån. Men det är en bra berättelse, för den sätter fingret på varför vi inte ska döma. Det är nämligen så att vi väldigt sällan har hela bilden klar för oss. Och därför är det väldigt svårt för oss att vara rättvisa i våra omdömen. Oftast är det omöjligt.

 

Jag tror att det är det Jesus vill sätta fingern på när han pratar om flisan i broderns öga och bjälken i det egna. Att vi har så mycket som skymmer blicken att vi inte kan se klart. Vi har en massa fördomar och förutfattade meningar som hänger i och gör bilden skev. Och ofta är det så att de bristerna vi har själva ser vi så mycket starkare hos andra. Just därför att vi har bjälkar i ögonen ser vi alla andras flisor så mycket tydligare och retar oss på dem.

 

Det vi istället ska öva oss på är att göra det rätta själva och hoppas att andra följer efter. Jesus säger att ”Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er.” (Lukas 6:38) Genom det vi gör formar vi en mall som vi själva blir bedömda efter. Och det är en av de mest grundläggande sakerna i det Jesus säger om hur vi ska vara mot varandra – att vi inte får ställa högre krav på andra än på oss själva. Det han gång på gång vänder sig mot är dubbelmoralen, alltså när man säger en sak men gör en annan. När Jesus sak sammanfatta hela lagen med alla bud gör han det med den gyllen regeln ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” (Matteus 7:12)

 

Egentligen är ju hela evangelietexten idag en uppräkning av olika exempel på hur det goda får ringar på vattnet. Att vi ska försöka vara så goda som vi vill att andra ska vara mot oss. Det vi förväntar oss av andra formar en mall som vi får försöka leva upp till. Precis som när Jesus lär oss att be och säger att vi ska be Gud att ”förlåta oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

 

Men man ska passa sig så att det inte slår över i en tro på karmas lag. Karma är ju en grundläggande tanke i de indiska religionerna och innebär att det liksom blir balans i slutändan. Den som gör mycket gott kommer att bli belönad och den som gör ont går det dåligt för. Hinduerna tänker sig att effekten bli synlig i nästa liv i karusellen av återfödslar, men många européer och amerikaner tänker sig snarare att karma slår tillbaka mer direkt. Och i och för sig kan man nog säga att den ”lilla” karman fungerar ganska ofta – den som är elak och sur blir ofta ensam. Är man snäll och trevlig blir man ofta omtyckt.

 

Men på det stora hela märker vi att karmas lag inte finns, för vem av oss har egentligen förtjänat att bo i ett så bra land som vi gör? Det stora och viktiga i livet är det ingen som kan tjäna ihop till eller göra sig förtjänt. Hur mycket gott ska man göra för att förtjäna kärlek?

 

Nej, det Jesus och Paulus pratar om är att vi ska sträva efter att vara de goda människorna vi vill vara, de vi är gjorda för att vara. Att aldrig döma någon eftersom vi inte kan deras berättelse, aldrig ser hela bilden.

Det betyder inte att vi inte ska protestera mot våld och orättvisor och ondska. Vi ska stå upp för det vi tror är rätt, men vi ska gör det i ödmjukhet utan att döma någon. Paulus skriver ju i brevet till galaterna att ”Om någon ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet…” (Galaterbrevet 6:1) Jag tror att det handlar om att kunna säga det man vill utan att döma den andra, att inte blanda ihop sak och person, utan istället försöka likna Gud – att hata synden, men älska syndaren. Att inte klistra på en etikett på någon annan. Att säga ”Jag tycker att du har fel” utan att hänga på ett ”för du är dum och elak” efter. Luthers förklaring till det åttonde budet är en bra vägvisare – ”vi ska tänka och tala väl om vår nästa och tyda allt till det bäst.”

 

Det handlar om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Inte för att det är bekvämt eller för att det ger någon belöning, utan för att det är det rätta.

 

Moder Teresa sa en gång:

För i slutändan är det här en sak mellan dig och Gud – det var faktiskt aldrig en sak mellan dig och dem.

 

Och så ska vi passa oss för att döma oss själva. Vi kommer aldrig att lyckas med allt vi tar oss för. Även om vi anstränger för att låta bli kommer vi att döma andra. Men Gud dömer ingen. Trots allt finns Guds förlåtelse. Han förlåter oss så att vi kan förlåta oss själv. Och vi är kallade att ge den förlåtelsen vidare.

 

Utan att döma.

 

Amen.

 

fred och kärlek!

 

 

Färdigklädda konfirmander som väntar på att klockan ska bli 11. Tiden går fort och långsamt på samma gång...

 

 

En blommande Cikoria i trädgårdens fikahörna.

Mogna smultron i vägkanten.

 

Små hälsningar från en kärleksfull Skapare.

 

/Karina

Mia höll i gudstjänsten. Kantorn var ledig men det gjorde inte så mycket eftersom eftermiddagens värdinna Anna är en hejare på piano!

En liten predikan om kallelsen till Guds rike som jag höll i Landeryds kyrka när jazzkatterna var här.

Text: Markus 2:13–17

 

Hemma hos den hatade mannen sker det oväntade. Plötsligt ligger Jesus till bords hos Levi, eller Matteus som vi kallar honom för det mesta. En hatad tullindrivare. För de var hatade, tullindrivarna. För att skatten var en tung börda. För att de samarbetade med ockupationsmakten. Som tyskertøsene i Norge ungefär. Ändå går Jesus till Matteus. Ändå gör Jesus honom till lärjunge.

 

Lärjungarna som Jesus kallar är väldigt olika. Matteus, som alltså samarbetade med romarna, är en del av samma lärjungaskara som Simon seloten. Seloterna var en grupp som med våld gjorde motstånd mot romarna. Petrus är impulsiv. Tomas är eftertänksam och vill ha bevis. Om man ser bortanför de tolv apostlarna finns det alla möjliga typer av människor – fattiga fiskare, handlingskraftiga kvinnor som Marta, lärda män som Nikodemos. Alla är de kallade att vara lärjungar. Alla är de kallade att vara en del av Guds rike. Men vad är Guds rike?

 

Jag tror att Guds rike är leva tillsammans med Gud, att vara nära Gud. När Jesus börjar gå runt och predika är hans budskap att ”Tiden är inne, Guds rike är nära.” (Markus 1:15) Och där och då är Guds rike när, för Gud har blivit människa i Jesus och vandrar på jorden. Som en reklamsnutt för Guds rike. Och då kan vi ana vad Guds rike är – trasiga själar och sjuka kroppar blir hela, förlåtelse, kärlek och sanning är det som råder. Så är det där Gud är nära, där Guds rike bryter igenom.

 

Och så det här att alla är välkomna, alla är kallade till Guds rike. ”Alla människor kom till [Jesus] och han undervisade dem.” (Mark 2:13) Nu säger ju Jesus i och för sig att han bara är där för de sjuka, men i det här fallet så är vi kroniskt sjuka allihop. För vi glömmer bort att vi hör hemma i Guds rike, att vi är gjorda för att leva tillsammans med Gud. Den glömskan är vår sjukdom. Och så kommer vi bort från förlåtelsen, sanningen och kärleken och blir trasiga människor. En del trasiga människor försöker lappa ihop sig med stränga regler och kallar sig själva rättfärdiga Men den som försöker göra sig själv rättfärdig kan aldrig bli annat än självrättfärdig. Andra trasiga människor försöker fylla tomrummet inom sig med upplevelser, men utsvävningarna tar slut och tomheten kommer tillbaka. Och så finns det en del människor som ser sin trasighet och tror att bara för att de är trasiga så saknar de värde. Det är vår sjukdom som vi i olika grad lider av allihop.

 

Därför kommer Jesus till Matteus. Därför kommer han till Marta och Maria. Därför vill Jesus komma till var och en av oss. För att bjuda in oss till Guds rike där vi hör hemma. För att visa oss att det går att leva i kärlek och sanning. För att visa att det finns förlåtelse att få när vi misslyckas. Att Guds rike är nära.

 

Så vill jag säga en kort sak om den här söndagens gammaltestamentliga text. Gideon är besviken och frågar Gud: ”Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss?”(Dom 6:13) Det finns mycket ondska i världen och den kan verka övermäktig, men vi ska ta med oss Guds svar till Gideon: ”Gå och bruka den kraft du äger […] Det är jag som sänder dig.” (Dom 6:14)

 

Det är nämligen så att vi är kallade att höra till Guds rike. Och vi är kallade att sprida Guds rike som är just sanning, förlåtelse och kärlek.

 

Tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

 

Amen.

 

Och i den tron, det hoppet och den kärleken får vi nu lämna över oss själva, våra liv. Allt.

 

Du som ville mitt liv

och har skapat mig efter din vilja,

allt i mig känner du och omsluter med ömhet,

det svaga likaväl som det starka,

det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig

utan fruktan och förbehåll.

Fyll mig med ditt goda,

så att jag blir till välsignelse.

Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade

och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.

 

fred och kärlek!