Här kommer några tankar från gudstjänsten jag höll i söndags i Krogsered!
Predikan på Domsöndagen
Den 24 november 2013 i Krogsereds kyrka
Text: Upp 20:11–21:5, Joh 5:22–30
Tiden har ett slut. Själva universum har började en gång för milliarder år sedan och om ytterligare milliarder år kommer det att nå sitt slut. Våra liv har ett slut. Inget varar för evigt.
Fast det finns en som är evig, som inte har någon början och inget slut. Och det är Gud. Och Gud har lovat oss en annan framtid, något bortanför all den här förgängelsen. Han lovar oss en framtid tillsammans med honom. ”Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. […] Se, jag gör allting nytt.” (Upp 21:4–5) Jesus ska komma tillbaka. Gud ska bo hos oss än en gång. Nära oss. Han ska själv torka alla tårar från våra ögon.
Ett sådant fantastiskt budskap egentligen! Att våra liv här, med all sin skröplighet, med misslyckanden och svek, ändå är värda att bygga en evighet på. Att de får en fortsättning som är mycket bättre än vad någon av oss kan föreställa sig. Och livet varar än till Himlen!
… men det var inte sant, men det var inte sant. För däremellan kommer Domen. Domen som vi har så svår att ta till oss. Domen som är så jobbig och så allvarlig.
Men den måste få lov att vara på allvar, för livet är på allvar. Livet är på riktigt. Och allt det vi har gjort för och mot andra har varit på riktigt. De har blivit ledsna på riktigt, skrattat på riktigt.
Ett ord en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje livet ut
Det kan orsaka obehag till livets slut
Ja, det påverkar livet på jorden
Så slarva inte med orden!
Som Alf Henriksson uttrycker det. Livet är på allvar och därför måste också själva bokslutet vara på allvar.
En annan sak vi ska veta är att Domen pågår nu. Med de krav vi ställer på andra skapar vi en mall som vi sedan kommer att bedömas mot. Jesus är tydlig med det:
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga.
(Matt 7:1–4)
Det är en av de absolut grundläggande sakerna i Jesus undervisning om rätt och fel, nämligen att man inte får döma andra hårdare än sig själv, att man inte får ha högre krav på andra än dem man ställer på sig själv. För sammanfattningen av lagen, av det som är rätt, är ju den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” (Matt 7:12) Det är en regel som är självklar och enkel att säga, men i princip omöjlig att följa. Ändå är det hela tiden dit vi ska sträva.
När Jesus pratar om Domen pratar han om en uppdelning. ”[Människosonen] skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.” (Matt 25:32–33) Eller ”Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.” (Matt 13:47–48) Det kommer att stå klart och tydligt vilka som hör till Himmelen och vilka som får stanna utanför. Det måste bli så, för om det onda släpps in i Himmelen kan inte Himmelen vara himmel längre. Då blir den lika fördärvad som allt annat.
Det låter så enkelt. Strängt, javisst, men enkelt. Och ju mer jag tänker, desto mer obegripligt blir det. För det är ju så att varje människa trots allt bär en gnutta ondska, en gnutta själviskhet och avund, inom sig. Kanske är den väl dold i ett skrymsle där solen aldrig skiner, men den finns där. Och då kommer ondskan likförbannat in i Himmelen och den blir lika förbannad som jorden. Eller så får Himmelen stå tom.
För inom den allra frommaste lilla nunnan i världen, finns också mörkret och ondskan. Och hon är antagligen den första erkänna det!
Därför lutar jag allt mer åt att domen inte går mellan människor, utan genom oss. För om Himmelen ska kunna vara Himmel måste alla lämna sin själviskhet och avund utanför. Jag tänker mig Domen som ett kvartssamtal med Gud. Vi går i lugn och ro igenom hela livet. "Hur kunde du göra så, Petter? Förstod du inte hur mycket du sårade henne?" säger Gud. Om något annat säger han: "Den gången gjorde du mig riktigt stolt!" Hur allt hänger samman blir sakta tydligare, allt vi undrar över här får sitt svar i Himmelen. Och med sylvass skärpa står det klart för mig vad som är mina goda fiskar och vad som är dålig fisk, när jag har varit ett fromt lamm eller en ilsken getabock. Allt det där som blev fel äcklar mig, jag vill inte längre ha med det att göra. Det stinker som tång och rutten fisk. Som räkskal dagen efter.
Och så får jag, och alla andra som också har genomskurits av Domen, lämna det onda utanför och gå in genom Pärleporten. Trots att så mycket av det jag trodde var "jag" har skurits bort känner jag mig inte halv, inte trasig på något vis, utan helare än någonsin förut. För det där onda var egentligen aldrig tänkt att vara en del av mig - Gud hade inte tänkt sig att jag skulle vara sådan.
Jag tror att Domen blir lite lättare om vi redan nu tänker över våra liv - är jag sådan jag vill vara? Och när du har insett att du inte är det – be Gud om förlåtelse och försök göra rätt nästa gång! Försök att förlåta den som sårat dig! Öva dig på att älska andra som dig själv! Och nästa dag får du en ny chans. Upprepa ända till din sista dag på jorden!
Och efter Domsöndagens självrannsakan sjunger vi Hosianna och ber Jesus rida in i våra liv, i våra hjärtan. Ett nytt kyrkoår – ett nytt försök!
Amen.
Fred och kärlek!
Petter
Domen,
Jesus,
Predikan,
den dubbla utgången,
