Långaryds församling

söndagen den 30 juni

11.00 Högmässa i Unnaryds församlingshem, Sven Hagberg.

18.00 Musikgudstjänst i Landeryds kyrka, Petter Bäckman. New Orleans Jazz Cats, kl 16 utställning med veteranfordon.

Tisdags- och Torsdagsklubbarna var på sommarläger i Kulltorp 18-20 juni. Och så var där förstås en massa andra miniorer och juniorer.

 

Bakom kontraktsgården hade det, trots störtskurar under onsdagen, växt fram en hel liten tältby.

 

En gammal kär tradition i vår församling är att fira friluftsgudstjänst på Nissaryds skans på Midsommardagen! Hur många gånger vi verkligen har kunnat vara på Skansen vet jag inte, midsommarvädret är ju som det är...

 

Vid dåligt väder har vi tidigare varit i kyrkan i stället men i år hade Nissarydsborna kommit på att vi vid regn istället kunde vara på Norregårds loge!

Temat för 3:e söndagen efter Trefaldighet är, som Petter redan berättat, "Borttappad och återfunnen".

 

I Landeryds kyrka var det söndagsmusik på kvällen och vår Ricky hade samlat ihop sina flickor i ungdomskören och de sjöng förstås fantastiskt för oss!

onsdagen den 19 juni

14.30 Mässa på Höstro, Berndt Olsson.

 

lördagen den 22 juni

10.00 Friluftsgudstjänst på Nissaryds skans, Sven Hagberg. Jörgen Arvidsson spelar fiol.

OBS! Vid regn hålls gudstjänsten i Nissaryd, Norregårds loge (mittemot Tomas Carlssons)

 

11.00 Friluftsgudstjänst på Skyttepaviljongen i Jälluntofta, Rune Bolmblad.

16.00 Friluftsgudstjänst i Hembygdsparken i Unnaryd, Sven Hagberg.

 

söndagen den 23 juni

11.00 Gudstjänst i Unnaryds församlingshem, Berndt Olsson.

18.00 Högmässa i Landeryds kyrka, Berndt Olsson.

I söndags ledde jag en gudstjänst i Unnaryds församlingshem och jag tänkte dela med mig av min predikan därifrån.

 

Predikotext: Ef 2:1–10, Luk 15:8–10

Det finns liksom ett ständigt bultande hjärtslag i Universum. Hela alltet är skapat av en kärleksfull gud och därför är kärleken grundrytm i Skapelsen. Det är enligt den rytmen vi är tänkta att leva våra liv. Det är då vi mår bra. Men trots det blir vi hela tiden distraherade av en massa andra rytmer. Stressiga, rastlösa rytmer som tjatar om att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte duger. Köp mer, gör mer. Långsamma, släpiga rytmer som säger att det är lönlöst, att vi inte kan åstadkomma något. Och så kommer vi bort från den där kärleksfulla rytmen som genomsyrar Universum. Kommer bort från livet självt. Bort från de där hjärtslagen som vi kallar för Gud.

 

Paulus skriver om det i episteltexten: Vi var döda genom våra överträdelser och synder den gången vi levde i dem på denna tidens och världens vis. Egentligen tycker vi ju om den där kärleksfulla rytmen. Blir glada när vi möter den hos andra. Trivs när den genomsyrar våra liv. Och ändå lockas vi att dansa till de andra rytmerna. Prestationskravens rytm. Hopplöshetens rytm. Egoismens rytm. Det är det som är synden – att missa målet. Ja, ordagrant betyder de hebreiska och grekiska orden, som i Bibeln översätts med synd, att missa målet. Att följa en felaktig rytm och gå vilse. Bort från det som vi egentligen vet är rätt.

 

Och här ska vi stanna upp en stund och lägga märke till en sak i liknelserna – det kan handla om det förlorade myntet, det borttappade får, den förlorade sonen. Det är de som är på fel ställe. Inte kvinnan, herden och fadern.  Så om jag tycker att Gud är långt borta är det troligen jag som har gått åt fel håll, inte Gud. Gud är troligen lika nära som vanligt, men jag har irrat iväg i mina tankar och ser honom inte. Jag dundrar vidare i min missuppfattning och stänger mitt hjärta för Guds sanning.

 

Men så finns det en till sak vi ska lägga märke till i liknelserna – det är kvinnan som hittar myntet. Och herden som ger sig ut för att leta efter fåret. Fadern som springer den förlorade sonen till mötes. Det är inte vi som kommer till Gud, det är Gud som kommer till oss. Det är han som gör det som behövs för att överbrygga avståndet mellan oss. Han möter oss inte på halva vägen, han går hela vägen för att vara nära oss. Och det gör han när han blir människa i Jesus, när han visar sin kärlek på korset.

 

"Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi är var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans Kristus – av nåd är [vi] frälsta” (Ef 2:4–5) skriver Paulus. För att Gud har kommit till oss.

 

Långt innan jag föddes hade Farfar en smålandsstövare som hette Pontus. Det var förstås innan det fanns pejlar och GPS:er, så det hände ju att jakthundar kom bort. Och det gjorde Pontus. Men om man stod hemma på gården hörde man ändå hur han skällde och gnällde. Så mina farbröder gav sig av till det stället som ljudet kom ifrån, men när de kom dit hördes inget. Så de åkte hem och då hördes Pontus på samma ställe igen. Och de åkte tillbaka och ingen hund hördes. Men de letade i alla fall och till slut hittade de Pontus i en gammal brunn, där han hade trillat ner. Han skällde och gnydde när de var långt borta, bad om hjälp. Men när de kom nära blev han varsk och lyssnade bara.

 

Och sådana är vi också. Vi gnäller och känner oss övergivna av Gud, men så blir vi lite rädda när han kommer nära. För även om Gud har gått hela vägen, så är det sista steget upp till oss att ta. Vi måste fatta den utsträckta handen. Vi måste våga lita på Gud och ta emot det han vill ge oss.

 

Ni vet hur det är när man ligger dubbelvikt under soffan med ficklampan i högsta hugg och letar efter ett mynt eller en nål – det är inte förrän det blänker till i knappnålen som den blir riktigt hittad. Och så är det med oss och Gud också. Han sopar och tänder lampan, han gör allt för oss, men det sista lilla steget är upp till oss, vi måste våga blänka till för att bli hittade. Vi måste svara på frågan.

 

Gud kommer ner från Himmelen, han lider och blir korsfäst för att visa hur mycket han älskar oss. Uppstår för att visa att inte ens döden har makt över oss. Och så ställer han sin fråga: ”Litar du på mig?” Och allt vi behöver säga är ett litet ”ja”. Som när ett mynt blänker till i ficklampans sken. Som när ett bortsprunget lamm ger sig tillkänna med ett svagt litet bräkande.

 

Gud har gått hela vägen. Genom skog och över mossar. Och då kan vi sitta tysta och rädda och glo som ”en hunn i en brunn”. Eller så kan vi möta honom med ett aldrig så litet gnyende. Då har vi, som var försvunna, blivit återfunna. Då har vi, som var döda, blivit levande. Då dansar vi, som var tondöva, till hans kärleks rytm.

 

Och han drar upp oss ur brunnen och bär hem oss på sina axlar.

 

(Ps 40:2–4, Bo Giertz’ översättning)

 

Amen.

Vår kontakt Christian i vår vänförsamling i El Salvador har hört av sig! Han berättar att han nu mår mycket bättre i sin rygg och han tackar för den förbön vi gett honom!

 

Christian tackar också för den pengagåva som överförts från oss till vår vänförsamling. Den gör att de nu kan fortsätta det svåra men viktiga arbetet bland de mest utsatta i San Salvador.

 

Vi får nu fortsätta att ha vår vänförsamling i våra tankar. Vi har möjlighet att stötta dem både ekonomiskt och i våra böner. Vi kan vara säkra på att de ber för oss!

Den 8 juni for Kyrkans Unga till Liseberg. Det har vi gjort varje i år i urminnes tider. (Eller åtminstone sedan Tittis tid.)

 

Sedan sprang vi runt som skållade troll på Liseberg och åkte allt vi kunde. (Och så åt vi mycket och gott.) Det blev inte så många bilder tagna.

 

onsdagden den 12 juni

9.00 Skolavslutning för Landeryds skola i Landeryds kyrka, Anna-Karin Samuelsson.

 

torsdagen den 13 juni

De äldres utfärd. Avfärd 7.30 från Långaryd och ca 7.40 från Landeryd.

 

 

En underbar försommardag smyger långsamt och alldeles stilla över i tidig kväll. I kyrkoåret har vi vandrat in i den långa trefaldighetstiden. Lite drygt tjugo "söndagar efter Trefaldighet" ska vi avverka innan det åter är allhelgonatid. I dag var det den andra av denna långa rad av söndagar.

 

Och trots att det är en alldeles vanlig vardagssöndag får vi i Landeryds kyrka vara med om ett möte som är långt ifrån vardagligt. Vi får möta honom som beskriver sig själv som "jag är".

Tidigare i våras besökte jag ett större varuhus i vår närhet som bland annat är känt för sina stora gula plastkassar. Där hittade jag några små roliga skyltar till trädgården som jag inte kunde låta bli att köpa. Nu har dessa skyltar funnits i min trädgård ett par veckor och jag märker att de väcker tankar hos mig. Lite som om de billigt inhandlade skyltarna vill säga något dyrbart till mig. Något viktigt. .

 

Här dirigerar Regina kören inlevelsefullt genom "Jag vill lovsjunga dig" som bygger på Psaltaren 30. 

 

  

 

 

I åtminstone nio århundraden har det funnits en kristen församling i Långaryd, för redan år 1157 omnämnde påven Alexander III att ”Langaryhs” kyrka hade renoverats. Denna första kyrka var antagligen en stavkyrka, som år 1303 ersattes av en stenkyrka, från vilken det finns murrester kvar under den nuvarande kyrkan.

 

1487-1488 byggdes en ny kyrka. Denna kyrka kom att tjänstgöra som församlingens kyrka fram tills den nuvarande byggdes. Då hade den bränts av danska krigshärar två gånger, 1563 och 1644. Vid det senare tillfället behandlades kyrkoherden Truls Skarp så illa av danskarna att han senare avled. Kyrkan byggdes till i omgångar, den första gången under Ambjörn Lindelius tid som kyrkoherde i Långaryd. Kyrkoherde Lindelius var även värd för drottning Kristina när hon år 1654, efter sin abdikation, reste till Rom.

 

På 1750-talet renoverades kyrkan och byggdes till igen. Efter renoveringen förföll kyrkan och redan på 1780-talet började man tala om att bygga en ny. Inget hände dock, förrän Samuel Adelin blev kyrkoherde i församlingen år 1797. Tio år senare kom bygget igång på allvar och den nya kyrkan murades upp runt den gamla, som revs 1809. År 1810 fick häradssnickaren Israel Kramp i uppdrag att göra kyrkans inredning, som från början skulle fått en helt annorlunda utformning i storstilad nyklassicism. På överintendentämbetets ritningar har kyrkan till exempel läktare längs båda långsidorna. Inredningen blev visserligen ändå i nyklassicism, men istället en enklare, kanske vackrare, form av stilen. Kyrkan är en så kallad tegnérlada, även om inte biskop Esaias Tegnér hade tillträtt ännu då den invigdes den 21 augusti 1816.

 

Sedan dess har kyrkan renoverats fyra gånger: 1899 – då predikstolen fick sin lite ovanliga placering på sydväggen, 1933 – då absidmålningen och altartavlan kom till, 1966 och slutligen 1994 – då rummen under läktaren byggdes och kyrkan fick sin nuvarande färgsättning, som inspirerats av färgerna på dörren till predikstolen

 

Dopfunten i Långaryds kyrka är en barockpjäs i mässing, tillverkad år 1702 i Norrköping. Församlingen har även en äldre stendopfunt från 1500- eller 1600-talet, men den lånades under 1800-talet ut till Färgaryds kyrka. Och där står den än.

 

 

Nästan lika gammal som dopfunten är den gamla altartavlan som i modifierat skick nu hänger på kyrkans norrvägg. Den gamla altartavlan är tillverkad år 1704 av Hans Hultman och var ursprungligen komponerad runt ett fönster i den gamla kyrkan. Sedan hängde den på sin nuvarande plats i många år, plockades ned och plockades fram på nytt 1899 då den byggdes om och tjänstgjorde till 1933 som altartavla. Man antar att den gamla altartavlan ursprungligen krönts av Karl XII:s namnchiffer, vilket har inspirerat till att sätta ett likadant över den vänstra dörren i korskranket. Korskranket i sig anses vara unikt i Sverige och riksantikvarieämbetet har därför beslutat att det måste bevaras.

 

Till de gamla altarprydnaderna hör även den stora sol som nu hänger på kyrkans sydvägg. Ursprungligen har den hängt i absidvalvet. Triangeln i mitten symboliserar treenigheten och ”krumelurerna” inuti är gudsnamnet Jahve skrivet på hebreiska.

 

Den nuvarande altartavlan är utförd i marmorstuck av skulptören Nils Engberg år 1933 och föreställer Jesus på korset. Den är inspirerad av medeltida altarskåp, med ett större mittparti och två ”dörrar”. Till altaruppsatsen hör även absidmålningen som utförts av konstnärerna Ambe och Hjelm på Ateljé Punkten 1933. Målningen föreställer Kristi himmelsfärd med en svävande Kristus omgiven av elva apostlar (Judas hade ju tagit livet av sig). Själva altaret är tillverkat i ek av Gunnar Karlsson, Allbo.

 

Långaryds predikstol är från 1756 och tillverkad av Sven Segerwall i Växjö. Den pryds av de fyra evangelisterna med Kristus i mitten. Över Jesus står det J. C. S. M. vilket betyder Jesus Christus Salvator Mundi (Jesus Kristus världens frälsare). I baldakinen ovanför hänger Andens duva och ovanpå finns symboler för tro, hopp och kärlek och sköldar med gudsnamnet på hebreiska, initialerna AF (kung Adolf Fredrik) och LU (drottning Lovisa Ulrika) och bibelord. Dessutom finns en skulptur föreställande Kristus med korsstav, stående på ett blått klot (jorden) vilket är omslingrat av en orm (Satan). Jesus trampar på ormens huvud – Satans makt är bruten.

 

Av nattvardskärlen är sockenbudskalken från 1600-talets början äldst. Därefter följer patenen, även den från 1600-talet och sockentygets oblatask från 1783. Resten av det gamla nattvardssilvret försvann vid ett inbrott i kyrkan år 1873. Året därpå inköptes en ny kalk, nästa år skänktes en oblatask i silver till kyrkan och följande år även en vinkanna. De nattvardskärl som används nu är gjorda i tenn

 

Vid inbrottet 1873 försvann även en svart mässhake från 1772. 1875 skänkte rallare från Långaryd en ny svart mässhake med silverbroderier till kyrkan. Idag finns det mässhakar i alla de liturgiska färgerna i Långaryds kyrka och dessutom en korkåpa inköpt 2001.

 

Madonnaskulpturen i koret är från 1990-talet och gjord av Eva Spångberg i Gamla Hjelmseryd.

 

De båda kyrkklockorna härstammar från 1600-talet, men göts om 1813 eftersom de hade spruckit.

 

Redan på 1690-talet köptes den första orgeln till Långaryds kyrka (i andra landsortskyrkor dröjde det ofta ända till 1800-talet innan någon orgel köptes in). År 1828 lät man tillverka en ny orgel och då tillkom även den ståtliga orgelfasad som fortfarande tronar på läktaren. 1935 byttes orgeln igen. År 1978 beställde församlingen en kororgel av orgelbyggaren och långarydsbon Ingvar Johansson, Håknaryd. Sju år senare byggde han även en ny läktarorgel. Denna orgel, inuti orgelfasaden från 1828, saknar motsvarighet bland landsortskyrkor i Sydsverige. Bland de 34 stämmorna (registren), fördelade på tre manualer samt pedal, finns tre stämmor från 1828 års orgel.

 

Så när Du firar Din gudstjänst här i Långaryds kyrka är det på samma plats som folk gjort så i snart 900 år och Du leds i Din psalmsång delvis med samma orgelpipor som förfäderna gjort i nära 200 år.

lördagen den 8 juni

Kyrkans Unga åker till Liseberg.

 

söndagen den 9 juni

11.00 Gudstjänst i Jällutofta kyrka, Sven Hagberg.

18.00 Mässa i Landeryds kyrka, Sven Hagberg.

Temat för första söndagen efter Trefaldighet är "vårt dop". I Landeryd firade vi söndagsbön på förmiddagen.

Här återges betraktelsen från denna gudstjänst:

 

Dagens texter handlar om dopet. I evangeliet får vi höra hur Johannes Döparen berättar om hur han döpte Jesus. Johannes beskriver hur han som döpte med vatten fick se Guds ande, i form av en duva, komma ner över Jesus i dopet. Johannes förstod då att det var Guds utvalde han hade framför sig. Jesus är den som döper med helig ande.  

När vi döper våra barn här i kyrkan är det sällan så dramatiskt. Ett litet barn som är intrasslat i en alldeles för stor klänning och glada, svettiga och förväntansfulla föräldrar och släktingar. Det som är fint med vår tradition att döpa spädbarn är att det innebär att vi inte behöver prestera något eller kunna något för att få denna gåva. Vi behöver inte på något sätt vara speciella för att ta emot dopet. Bara genom att ha kommit till världen är vi kvalificerade att få ta emot denna gåva. 

Vi får komma precis som vi är! 

Att bli döpt är att få ett löfte beseglat. Löftet att Gud ska vara med oss på alla våra vägar, i alla situationer, vem vi än blir och var vi än hamnar. Och oavsett hur vilse vi går och hur misslyckade vi känner oss och hur tokigt det blir så finns Gud där, tålmodigt väntande. Även om vi bryter vår del av avtalet så sviker inte Gud, han har lovat att alltid finnas där för oss. 

Vi får komma precis som vi är! 

Att bli döpt är att bli erbjuden en gemenskap. En gemenskap med Gud och en gemenskap i församlingen. Att döpas är att få ett livslångt medlemskap i den finaste av föreningar, nämligen den med Gud. Och även om vi under perioder av livet inte orkar vara aktiva i denna förening så är det OK. Vi kanske rent av begär utträde ur föreningen med Gud och då får det vara så. Vi kan tro oss lämna Gud men han lämnar aldrig oss. 

Vi får komma precis som vi är! 

Och lika sedda och älskade som vi var en gång i den där för stora klänningen, lika sedda och älskade är vi denna dag. Även om klänningen är för trång och vi retar oss på bänkgrannen och tänker på hur dumma alla är så är vi ändå lika älskade. Även de dagar vi inte orkar vara de vi borde vara, de vi ville vara, så finns Gud hos oss.

Vi får komma precis som vi är! 

Och så en morgon, efter den allra sista dagen, så står vi där vid porten till vår Faders hus. Lite trasiga och luggslitna med den vita klädnaden solkad och grå. Med darrande och ängslig hand kommer vi att knacka på. Och då tänker jag mig att Jesus öppnar dörren, ser på oss och ler. Och så säger han: "Min vän, dig känner jag igen, du är en av mina utvalda. Välkommen hem!" 

Vi får komma precis som vi är!

/Karina