Om att bli återfunnen

0kommentarer

I söndags ledde jag en gudstjänst i Unnaryds församlingshem och jag tänkte dela med mig av min predikan därifrån.
 
Predikan på Tredje söndagen efter Trefaldighet den 16 juni 2013 i Unnaryds församlingshem
Det finns liksom ett ständigt bultande hjärtslag i Universum. Hela alltet är skapat av en kärleksfull gud och därför är kärleken grundrytm i Skapelsen. Det är enligt den rytmen vi är tänkta att leva våra liv. Det är då vi mår bra. Men trots det blir vi hela tiden distraherade av en massa andra rytmer. Stressiga, rastlösa rytmer som tjatar om att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte duger. Köp mer, gör mer. Långsamma, släpiga rytmer som säger att det är lönlöst, att vi inte kan åstadkomma något. Och så kommer vi bort från den där kärleksfulla rytmen som genomsyrar Universum. Kommer bort från livet självt. Bort från de där hjärtslagen som vi kallar för Gud.
 
Paulus skriver om det i episteltexten: Vi var döda genom våra överträdelser och synder den gången vi levde i dem på denna tidens och världens vis. Egentligen tycker vi ju om den där kärleksfulla rytmen. Blir glada när vi möter den hos andra. Trivs när den genomsyrar våra liv. Och ändå lockas vi att dansa till de andra rytmerna. Prestationskravens rytm. Hopplöshetens rytm. Egoismens rytm. Det är det som är synden – att missa målet. Ja, ordagrant betyder de hebreiska och grekiska orden, som i Bibeln översätts med synd, att missa målet. Att följa en felaktig rytm och gå vilse. Bort från det som vi egentligen vet är rätt.
 
Och här ska vi stanna upp en stund och lägga märke till en sak i liknelserna – det kan handla om det förlorade myntet, det borttappade får, den förlorade sonen. Det är de som är på fel ställe. Inte kvinnan, herden och fadern.  Så om jag tycker att Gud är långt borta är det troligen jag som har gått åt fel håll, inte Gud. Gud är troligen lika nära som vanligt, men jag har irrat iväg i mina tankar och ser honom inte. Jag dundrar vidare i min missuppfattning och stänger mitt hjärta för Guds sanning.
 
Men så finns det en till sak vi ska lägga märke till i liknelserna – det är kvinnan som hittar myntet. Och herden som ger sig ut för att leta efter fåret. Fadern som springer den förlorade sonen till mötes. Det är inte vi som kommer till Gud, det är Gud som kommer till oss. Det är han som gör det som behövs för att överbrygga avståndet mellan oss. Han möter oss inte på halva vägen, han går hela vägen för att vara nära oss. Och det gör han när han blir människa i Jesus, när han visar sin kärlek på korset.
 
"Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi är var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans Kristus – av nåd är [vi] frälsta” (Ef 2:4–5) skriver Paulus. För att Gud har kommit till oss.
 
Långt innan jag föddes hade Farfar en smålandsstövare som hette Pontus. Det var förstås innan det fanns pejlar och GPS:er, så det hände ju att jakthundar kom bort. Och det gjorde Pontus. Men om man stod hemma på gården hörde man ändå hur han skällde och gnällde. Så mina farbröder gav sig av till det stället som ljudet kom ifrån, men när de kom dit hördes inget. Så de åkte hem och då hördes Pontus på samma ställe igen. Och de åkte tillbaka och ingen hund hördes. Men de letade i alla fall och till slut hittade de Pontus i en gammal brunn, där han hade trillat ner. Han skällde och gnydde när de var långt borta, bad om hjälp. Men när de kom nära blev han varsk och lyssnade bara.
 
Och sådana är vi också. Vi gnäller och känner oss övergivna av Gud, men så blir vi lite rädda när han kommer nära. För även om Gud har gått hela vägen, så är det sista steget upp till oss att ta. Vi måste fatta den utsträckta handen. Vi måste våga lita på Gud och ta emot det han vill ge oss.
 
Ni vet hur det är när man ligger dubbelvikt under soffan med ficklampan i högsta hugg och letar efter ett mynt eller en nål – det är inte förrän det blänker till i knappnålen som den blir riktigt hittad. Och så är det med oss och Gud också. Han sopar och tänder lampan, han gör allt för oss, men det sista lilla steget är upp till oss, vi måste våga blänka till för att bli hittade. Vi måste svara på frågan.
 
Gud kommer ner från Himmelen, han lider och blir korsfäst för att visa hur mycket han älskar oss. Uppstår för att visa att inte ens döden har makt över oss. Och så ställer han sin fråga: ”Litar du på mig?” Och allt vi behöver säga är ett litet ”ja”. Som när ett mynt blänker till i ficklampans sken. Som när ett bortsprunget lamm ger sig tillkänna med ett svagt litet bräkande.
 
Gud har gått hela vägen. Genom skog och över mossar. Och då kan vi sitta tysta och rädda och glo som ”en hunn i en brunn”. Eller så kan vi möta honom med ett aldrig så litet gnyende. Då har vi, som var försvunna, blivit återfunna. Då har vi, som var döda, blivit levande. Då dansar vi, som var tondöva, till hans kärleks rytm.
 
Och han drar upp oss ur brunnen och bär hem oss på sina axlar.
 
Stadigt hoppades jag på Herren,
och han böjde sig till mig
och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn
han ställde mina fötter på en klippa,
han gjorde mina steg fasta,
han lade i min mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud.
Det skall många se och bli häpna,
och skall förtrösta på Herren.
(Ps 40:2–4, Bo Giertz’ översättning)
 
Amen.
Det förlorade myntet, Förlåtelse, Jesus, Kärlek, Predikan,

Kommentera

Publiceras ej