Till alla dem som gått före oss
0kommentarer
Jag vet inte om det är så för alla, men någonstans drygt halvvägs genom livet (om livsvägen blir lång) har jag allt mer börjat tänka på alla dem som gått före oss. De vars arv vi bär och är.
Hur var livet de levde i dessa trakter, på dessa platser? Kunde de se det vackra eller var det mest vardag och slit?
För mig är skogen en plats för vila. För dem som gått före var den en arbetsplats, livets nödtorft. Bete för korna om sommaren, värme åt familjen om vintern.
Jag hoppas där ändå fanns plats att drömma, utrymme för hopp, tid för ömhet.
Och vi traskar på i deras fotspår, de vars arv vi bär och är.
För vi går ju samma väg, den som går genom livet och har himlen som mål.
Och han som var min farfar och som jag bara minns som en mycket gammal man som alltid hade en skål geléhallon på bordet, skrev då hans krafter började sina:
Och när mina böner tystnat, beder jag Eder, tag vid där jag har slutat
och bedjen utan återvändo. Gud har lovat att höra böner för Jesu Kristi skull.
Må nu Gud alltid vara med Eder och hjälpa Eder till kropp och själ.
Lev nu så att vi, när nådatiden är slut, får mötas hos Gud,
vår gemensamme Fader i himlen.
Och så tar vi ännu ett litet steg på vägen. Trygga i tanken på dem vars arv vi bär och är.
Alla dem som gått före oss, de som väntar oss där hemma.
/Karina
Kommentera