Tänd ett ljus på graven,
lägg en blomma där.
Gud som ser din längtan
genom sorgen bär.
(Ur "bönboken")
Sorgen klingar så småningom av, mattas ner, tonar bort.
Saknaden stannar kvar, vi får lära oss leva med den.
Låta den bli vår vän.
Saknaden är en del av livet, konsekvensen av att ha vågat leva och älska.
 
Och vi vågar faktiskt tro det, saknaden ska en gång förvandlas till återseendets glädje där hemma hos Gud.
 
/Karina
 
Tänk, när en gång vart varför blir besvarat,
var gåta löst, som jag här grubblat på,
när allting blir av Herren själv förklarat,
tänk, när jag Herrens väg ska fullt förstå.
 
Tänk, när en gång är stillad varje smärta,
vart sår är läkt, var längtan nått sin hamn,
när varje tår avtorkats vid Guds hjärta
och varje snyftning tystnat i hans famn.
(Ps. 320 vers 2-3)
 
 
 
 
Det finns så mycket som är vackert i livet.
Det finns så mycket att ännu hoppas på.
Vi förundras och häpnar.
Rycker en medvandrare i ärmen och pekar.
-Nämen, titta där.
Och ändå.
Detta är bara en liten, liten föraning.
En blek version av det vi faktiskt kan våga hoppas på en dag.
 
Detta är bara början på nåden.
 
/Karina
 
 

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo." 

(Dan Andersson)

 
Sedan talade Jesus till dem och sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12)
Vi har alla ett inre ljus.
 
När det mörknar runt omkring oss ska det ljuset få lysa allt klarare. Det ska hjälpa oss sjäva och andra att hitta vägen hem.
 
/Karina
Som ett smycke, ett minne, att bära med sig in i novemberdiset var denna oktobersöndag.
En färgexplosion precis innan det grå för några månader ska ta över.
En dag av nåd.
En gåva till oss.
För att vi är så älskade.
 
/Karina
 
 
När löven faller av och kvar är vi
Ett litet frö får dö och bli till liv
När regnet faller ner utför min kind
Du torkar alla tårar med din vind
Då ser jag din kärlek mot mig
Då känner jag livet ifrån dig
När regnet faller ner utför min kind
Då vet du att jag älskar

Som himlen runt vår jord ditt ord är stort
Leder mig på vägen som jag går
Som ljuset ifrån skymning gör mig väl
Så styrker du det svaga i min själ
Så ser jag din kärlek från dig
Så känner jag livet ifrån mig
Som himlen runt vår jord ditt ord är stort
Då vet jag att du älskar.
(Carola häggkvist)
Visst tvekar vi ibland om vägen och vart vi ska?
Vi stannar till och blir osäkra.
Tvekar en stund och dröjer på steget
Ska vi våga välja den mindre trampade stigen?
 
Vi måste våga lita på oss själva och våra val.
Vi måste våga lita på Gud och att han leder oss dit vi ska.
 
/Karina
 
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
(R. Frost)
 
 
 
Under några korta veckor ska hösten nu flamma upp,
bli lysande och färgrik.
 
Och sedan ska den blekna,
stillna,
lägga sig till ro.
 
Också det kan vara en välsignelse.
En tid för vila.
 
/Karina
 
 
Saliga äro de människor
som i dig hava sin starkhet,
de vilkas håg står till dina vägar.
När de vandra genom Tåredalen,
göra de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser.
(Psaltaren 84)
 
I söndags var jag på en, visserligen väldigt liten men ändå, turné till Hyltebruks kyrka!
 
Där hade nämligen Sylvia Sjöö och jag ansvaret för gudstjänsten kl 10.00!
Till otroligt stor hjälp och glädje i gudstjänsten var den duktiga gospelkören "Glory Gospel" under ledning av Susanne Hirell med!
Så här fin blev Sylvia när hon fick på sig ett röklin!
 
Vi hade delat upp arbetet på så sätt att Sylvia skötte altartjänsten och jag predikade.
 
Dagens tema var "Rik inför Gud" och om du skulle ha lust att läsa min predikan så kommer den här:
 

EVANGELIETEXT: MATTEUS 6: 19-24

Dagens text är hämtad ur det som kommit att kallas Jesu bergspredikan och det är det längsta av Jesu tal. Det innehåller mycket undervisning som fortfarande, 2000 år senare är aktuell och viktig. Bergspredikan handlar mycket om empati och hur vi ska förhålla oss till varandra. Bland annat finns i detta tal ”den gyllene regeln”: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Bergspredikan lär oss också mycket om vi hur ska förhålla oss till Gud och det är här som Jesus lär oss hur vi ska be i bönen ”Vår Fader”.

I det avsnitt som är dagens evangelietext handlar det mycket om var vi lägger vår kraft och tid. Låter vi längtan efter jordisk rikedom ta för stor plats i våra liv eller samlar vi på himmelska skatter.

Men vad är det då Jesus säger? Jag har plockat ut några av de ord Jesus sa och funderat lite runt dessa.

SAMLA INTE SKATTER HÄR PÅ JORDEN, VILKA SKATTER MENAR JESUS DÅ?

Det handlar nog ganska mycket om precis vad det låter som, nämligen ekonomiska tillgångar. Jag tror inte det är så att vi inte får ha pengar, en trygghet, på banken. Nej, jag tror det mer handlar om hur vi ser på pengar och vad vi väljer att använda dem till. Vi ska inte använda våra tillgångar i syfte att förminska andra.

 Jag tror det är helt OK att ha en ny bil och för en oteknisk person kan en väl fungerande bil vara en förutsättning för att vardagen ska fungera. Men man ska inte köpa den med tanken att nu har jag minsann en finare bil än grannen.

Vi behöver alltså fundera på syftet med det vi köper och samlar på oss, våra jordiska skatter. Detta är väldigt mycket lättare sagt än gjort men om vi, när vi står där och tvekar inför ett köp ställer oss frågan varför behöver jag detta så kanske ett och annat förblir oköpt?

Något som nog är lite typiskt i vårt insamlande av jordiska skatter är att dess glädje är så kortvarig. Snart tycker vi att vi måste köpa något mer eller annat.

Vi måste nog ibland fråga oss om vi kanske faktiskt har tillräckligt, precis som vi har det?!

SAMLA DINA SKATTER I HIMLEN, VILKA SKATTER TALAR DÅ JESUS OM?

Här handlar det definitivt inte om några ekonomiska tillgångar, det tror jag vi kan vara säkra på. När det gäller himmelska skatter så har den allra fattigaste precis samma möjligheter som en miljonär. Kanske rent av större?!

Det som är så fint med de himmelska skatterna är att det nog inte behöver vara så hemskt svårt att samla dem. Det kanske inte är svårare än att orka möta blicken och le mot den som kommer i vår väg? Säga ”hej” till tiggaren utanför Konsum, inte gå långa omvägar förbi A-lagsbänken. I dag kan vi samla skatter i himlen genom att ge något i kollekthåven. Det blir en insättning i den himmelska banken som kommer att ge bra ränta en dag!

Att förmå känna tacksamhet för det vi faktiskt har, all den rikedom som vi fått bara genom den gåva som livet är blir också till  himmelska aktier som aldrig sjunker i värde.

Vad räknar vi som rikedom? Ser vi oss som rika? Vad innebär det att vara rik? Vem tänker du på som rik?

Man kan nog vara rik på många sätt men när vi tänker efter så slås vi nog ofta av detta att det som är vår verkliga rikedom inte kan bedömas i ekonomiska termer och att det som verkligen är viktigt i livet faktiskt ofta är gratis.

 –Vår familj och våra vänner, koltrastens sång om våren, varma vardagsmöten, små tecken på kärlek.

Saker som är gratis och som dessutom bygger på vår himmelska förmögenhet.

TY DÄR DIN SKATT ÄR, DÄR KOMMER OCKSÅ DITT HJÄRTA ATT VARA, VAD MENAR JESUS MED DET?

Kanske handlar det om hur lätt det är att drunkna i allt det jordiska. Vi har så lätt att känna oro för våra saker och för vår ekonomi.

Går börsen upp eller ner, ska jag köpa eller sälja? Vart ska vi resa i år? Vad imponerar mest på arbetskamraterna?

Låter vi allt detta fylla våra tankar och sinnen blir där kanske inte så mycket plats över för annat? Då kanske vi inte har tid att vårda våra relationer eller fika med vännen. Vi kanske rent av glömmer att vara tacksamma för allt vi faktiskt har.

Vi har så fullt upp med alla våra prylar att vi glömmer bort att vårda vår själ och vår relation med Gud.

 Vårt hjärta är inte längre där det borde vara.

 NI KAN INTE TJÄNA BÅDE GUD OCH MAMMON, VAD VILL JESUS SÄGA MED DETTA?

Om vi börjar med ordet ”mammon” så är det arameiska, alltså det språk Jesus talade till vardags, och betydelsen är helt enkelt ”förmögenhet”, ”rikedom” eller ”jordisk egendom”.

 Det är nog väldigt lätt hänt att vår jordiska egendom, hur stor eller liten den nu är, blir hela vårt fokus. Vår strävan blir att få den att växa. Vi läser börsnoteringar och samlar på hög. Gläds när vi ser siffrorna på bankkontot öka, oroar oss och ligger sömnlösa när tiderna blir sämre. Vi glömmer vad som var syftet med pengar, att hjälpa oss och andra till ett bra liv.

 Och värst av allt är att vi kanske då glömmer vad som är syftet med våra liv, nämligen att samla på de himmelska skatterna.

 -De enda skatterna som har ett bestående värde.

 TILL SIST:

När har vi tillräckligt? Vad är det egentligen vi söker? Vad är det vi behöver?

Svaret finns kanske närmare än vi ibland tror?

 En liten stund av frid. En känsla av att det är OK. Att vi duger. Att vi är bra precis som vi är. För det är ju det vi är, oavsett allt vi tror oss behöva.

 Och till sist en dag, efter den allra sista resan, är vi framme.

 Vi kliver iland, sänker axlarna, vet att vi kommit hem.

Vet att det är nog.

 Vi faller i den öppna famn som där möter oss och viskar mot hans axel:

-Nu har jag tillräckligt.

 Och Fadern svarar ömt:

-Du ska få mer.

Mycket, mycket mer.

 

/Karina

 

 
Vi går mot mörkare tider, det är väl bara så...
Det skymmer om kvällen och vi tänder våra ljus allt tidigare.
 
Och visst kan det kännas som en tuff resa vi har framför oss. Månader då mörkret bara ska tillta innan det äntligen vänder någon gång i januari.
 
Men...
...ljuset är alltid starkare än mörkret.
  
Inget mörker förmår stoppa det ljus som vill tränga in.
Inget mörker kommer att förbli.
 
/Karina
 
 
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
(Joh 1: 9-13)
Det finns så mycket som vill tynga ner oss.
Det kan kännas som om vi fått ett alltför stort lass att bära.
 
Ekonomi eller relationer som vi inte får ihop,
svåra vägval eller tuffa besked.
Men någon har hört oss innan vi ropar.
Någon har sett oss innan vi lyft blicken.
Någon vet hur vi har det innan vi själva förstått.
 
Någon har gått före.Genom allt.
 
Någon vill dela bördan.
Någon finns där för oss.
 
Mitt i det vanliga.
Mitt i alla våra bekymmer.
Precis där är vi burna av den som bär allt. 
Och visst är det mycket med det jordiska...
 
Men egentligen tillhör vi redan det himmelska.
Vi är Guds älskade barn!
  
/Karina
 

En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.
(Psaltaren 121)
 
Om solen börjar skina mitt i en regnskur och dess strålar bryts av de små prismor som varje regndroppe utgör så uppstår ett av våra allra vackraste naturfenomen.
För Gud, och för oss blir det som en liten minnesanteckning  om det förbund han knutit med jorden.
En påminnelse om den allra största kärleken.
 
Och denna fredagseftermiddag var det inte bara en utan två regnbågar som välvde sig över oss.
 
Hur älskade är vi då och hur ska vi lära oss att förstå?
 
/Karina
  
Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig
och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: 
min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet
mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir
synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet
mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig
mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. 
När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga
förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” 
Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet för det förbund som jag
upprättar mellan mig och alla varelser på jorden.”
(1 Mos 9:12-17)
Jag var på Wettershus i helgen. (www.wettershus.se
Vilsamma, rofyllda sensommardagar som helt stilla övergick i skymning.
Och det bleka sena augustiljuset flödade varsamt in.
In genom öppna fönster och öppna hjärtan.
 
Vi lever våra liv i ett kärleksmirakel.
I våra bästa stunder anar vi det.
 
/Karina
 
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
Sjung, du Israels folk:
evigt varar hans nåd.
Sjung, du Arons ätt:
evigt varar hans nåd.
Sjung, ni som fruktar Herren:
evigt varar hans nåd.
/Ps 118:1-4)
Wettershus,
En dag ska det ta slut,
det vet vi ju.
 
Fästet som håller oss kvar ska sakta släppa sitt tag.
En liten vindby kommer att få oss att falla.
 
Och så ligger vi där.
Men fallet behöver inte bli så hårt.
Någon har redan sett vad som håller på att ske
och låter det som en gång var vi landa mjukt där i mossan.
 
För vi är ju inte längre där,
vi har lämnat det förgängliga bakom oss.
 
/Karina
 
När löven faller av och kvar är vi
Ett litet frö får dö och bli till liv
När regnet faller ner utför min kind
Du torkar alla tårar med din vind
Då ser jag din kärlek mot mig
Då känner jag livet ifrån dig
När regnet faller ner utför min kind
Då vet du att jag älskar

Som himlen runt vår jord ditt ord är stort
Leder mig på vägen som jag går
Som ljuset ifrån skymning gör mig väl
Så styrker du det svaga i min själ
Så ser jag din kärlek från dig
Så känner jag livet ifrån mig
Som himlen runt vår jord ditt ord är stort
Då vet jag att du älskar

Störst av allt är kärleken
Går genom döden för mig
Genom mig 
Om igen
Då vet jag att du älskar

Du älskar mig

Jag ger dig allt
Jag lämnar aldrig dig
Nu ser jag din kärlek mot mig
Nu känner jag livet ifrån dig
När löven faller av och kvar är vi
Då vet jag att du älskar
Nu ser jag din kärlek mot mig
Nu känner jag livet ifrån dig
När regnet faller ner utför min kind
Då vet du att jag älskar
(C, Häggkvist)
Efter veckor av flödande solsken så vet vi ju att molnen förr eller senare måste komma.
De kommer att dra ihop sig.
De kommer att släppa sitt regn.
Det är nog lite som med själva livet.
Det finns dagar med strålande sol och så finns det de regntunga dagarna.
 
Båda sorterna behövs för tillväxt.
 
/Karina
 
 
När jag hör åskans röst och stormar brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn - 
då brister själen ut i lovsångs ljud:
O store Gud, o store Gud.
(C. Boberg)
När jag tänker tillbaka märker jag att det är de fina minnena som helst stannar kvar.
Soliga sommardagar vid sjön vi alla älskade.
Bekymmerslöshet som bara stördes av något enstaka, kliande, myggbett.
Goda minnen som gör sinnet ljust på mitt vuxna jag.
 
Och jag hoppas att jag en dag, där hemma i min faders hus, kommer att minnas livet just så.
Som ett lite bleknat sommarminne där bara det ljusa och goda finns kvar.
 
/Karina
 
 
De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld,
i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
(ur psalm 172)
Det krävs mod att vara människa.
I våra rangliga små farkoster är vi satta att resa.
 
Våra segel får revor.
Masten kanske bryts.
Vågorna kan gå höga.
Sjösjukan smyger sig på.
 
Men vi ger inte upp för ibland...
...Ibland har vi förlig vind.
Vi står starka vid rodret, har vinden i ryggen.
Vi vet precis vart vi ska.
 
/Karina
 
Min resa var mot solen
långt bortom alla slutna rum.
Där allting är oändligt
och alla gränser har för evigt suddats ut.
 
Jag ville se miraklet
och höra ord som föder liv.
Bli buren av en styrka
som bara växer när jag anat mitt motiv.
 
Stad i ljus i ett land utan namn.
Ge mig liv där allting föds på nytt.

Och så när allt förändrats
när tiden inte längre finns.
Så ser jag oss tillsammans
och då är resans slut det enda som vi minns

Stad i ljus i ett land utan namn
Ge mig liv där allting föds på nytt

(Py Bäckman)

 

 
Ibland irrar vi runt och vet inte vilken väg vi ska gå,
eller vad som är det rätta och hur vi hittar dit.
Som en liten nyckelpiga på en stor sten springer vi hit och dit, fram och tillbaka.
 
Men kanske är det just det vi måste göra för att till slut hitta hem?
Kanske måste vi först ha varit vilse för att kunna veta när vi verkligen hittat rätt?
 
/Karina
Musik i sommarkväll började denna söndagen redan på eftermiddagen med en kyrkogårdsvandring!
Denna gång vandrade vi på "gamla kyrkogården", till höger om Långaryds kyrka. Birgitta Holmén hade tillsammans med Lilly och Bertil Holmén lagt stor möda på att tyda de ibland så gott som oläsliga gamla gravstenarna.
I det vackra sommarvädret var det många som tog chansen att på detta sätt lära sig lite mer om bygdens historia och dess forna invånare!
Även om denna vandring väl inte var av det mer ansträngande slaget så hade vi ju förstås gjort oss förtjänta av lite kyrkfika då den var avslutad!
 
Och sedan bänkade vi oss i kyrkan för att så äntligen få ta del av den utlovade musiken i sommarkvällen!
Denna gång gästades vi av diplomorganist Morgan Blåberg som förstod sig på att utnyttja vår fantastiska kyrkorgel i Långaryds kyrka!
Här är en bild från när Regina tackar Morgan efter orgelkonserten!
 
Det hölls förstås också en liten andakt denna söndag som hade det mycket passande temat "Nådens gåvor". En av dessa visade Morgan exempel på med sitt fantastiska musicerande!
 
En annan av nådens gåvor är Jesu stora kärlek till oss. Här är några tankar runt detta:
 

”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.”

Bli kvar i min kärlek, så avslutas dagens evangelium. Det låter väl enkelt? Men i själva verket så kan det kännas som det svåraste av allt. Det kan vara svårt att tillåta sig att faktiskt vara så älskad. Vi har så lätt att hitta fel hos oss, fel som, i våra ögon, gör oss mindre värda att älska.

Så hur ska vi då göra för at bli kvar i Jesu kärlek? Kanske behöver vi inte göra så mycket alls? Kanske handlar det helt enkelt om att låta Jesu kärlek verka ostört i oss. För även om vi inte orkar eller kan förstå hur vi skulle kunna vara värda den kärleken, även om vi flyr undan, så stannar Jesus kvar hos oss. Också där i flykten är han med.

I psalm 189 som vi strax ska avsluta andakten med så kommer vi att sjunga:

Var stund din närhet jag av nöden har;

I köld, i sol bliv, Herre, hos mig kvar

Jag tror vi kan förlita oss på detta. Vi har en Gud som stannar hos oss. Oavsett hur vi upplever våra misslyckanden eller hur våra liv gestaltar sig.

/Karina

 

 

Ingen går alldeles obemärkt förbi.
Alla lämnar vi något spår efter oss.
Och alla finns vi i någons minne.
Någon vet precis vilka vi är.
Någon vet precis vilka vi en gång försökte vara.
Någon bevarar oss i sin famn.
 
Nu och in i evigheten.
 
/Karina
 
Hela vägen går han med mig.
Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila
ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri, förklarad,
inför honom falla ned,
skall med glädje jag det minnas:
hela vägen gick han med,
skall med glädje jag det minnas:
hela vägen gick han med.
(Ps. 252)
När man letat länge och äntligen har hittat en plats i solen,
en plats som är varm och trygg.
Då vet man...
...här vill man vara.
Man har hittat hem.
Man kommer till ro.
 
/Karina
 
 
"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna,
bulta och dörren skall öppnas för er. 
Ty var och en som ber, han får, och den som söker,
han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas."
(Matt 7)
Ibland tror jag att vi glömmer bort vilka vi egentligen är.
Vi lever våra liv med inbillade begränsningar och är nöjda med det,
tror att det är den möjlighet vi har och anpassar oss.
Men så en dag är tiden mogen.
Modet har vuxit sig tillräckligt stort.
Vi vågar lyfta.
Och då förstår vi det vi egentligen hela tiden visste.
Vi är burna.
Vi är fria att vara de vi innerst inne redan var.
 
/Karina
 
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga "ja" till Gud och säga "nej".
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
(A. Frostensson)