Jag gjorde en utflykt och predikade i Hyltebruks kyrka härom söndagen. Här följer min predikan därifrån.
”Halleluja!” – är ordet för idag.
För det betyder att prisa Gud. Att tacka och lovsjunga honom som älskar oss med evig kärlek och därför så länge har visat oss godhet.
Nåd och tacksamhet hör ihop och därför behöver vi öva oss på att se den nåd som faktiskt finns i våra liv, även om den kan verka långt borta. Det är ju inte så konstigt om man blir tacksam och prisar Gud om man har varit blind eller lam hela livet och plötsligt blir botad. Den tacksamheten kan vi kanske begripa. Det är ju inte så konstigt att man bryter ut i jubel efter en så total förbättring.
Fast egentligen är det ju vi som är hyfsat friska som har störst anledning att tacka – tack gode Gud för att jag har fått vara frisk ännu en dag! För jag tror att det är en sjuka hos oss, att vi har alldeles för lätt att fokusera på det som är dåligt eller saknas helt, istället för att vara tacksamma för det som är bra. Vi klagar på den knäppa chefen och den trasiga kopiatorn, istället för att vara tacksamma för att vi har ett jobb att gå till. Och det är så lätt att ta dem vi älskar för givna och inte ge dem den tid och kärlek vi vill under den korta tid vi får tillsammans.
Man kan fundera på de här undren som det står om i dagens evangelium, för visst känns det som att de har blivit sällsyntare? Varför gör inte Gud sådana under nu för tiden? En sak ska vi veta, och det är att det faktiskt sker sådana där under runt om i kristna församlingar. Och så funderar jag på undrena kanske är vanligare än vi tror, fast vi inte ser dem eftersom de sker på nya sätt.
Jag tänker på det som händer runt om på sjukhus och universitet, där man nu kan bota många av de sjukdomar som för ett antal år sedan ledde till döden. Gud har gett människan hennes förnuft, den här unika förmågan att upptäcka, utveckla och uppfinna – människans gudslikhet – det är en av de stora gåvorna som Gud har gett.
Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen:
jag känner världens byggnad och elementens verkningar,
tidsåldrarnas början och slut och förlopp,
solhöjdens växlingar och årstidernas skiften,
årens kretslopp och himlakropparnas ställningar
djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen,
andarnas våldsamma krafter och människornas tankar,
växternas arter och rötternas hemliga krafter -
allt lärde jag känna, det dolda och det synliga,
ty jag fick undervisning av visheten,
hon som med sin konst har format allt.
(Vish 7:17–22)
står det i Salomos vishet. All kunskap är en gåva från Gud. Men saken är den att vi är så vana vid många av de här sakerna att vi tar dem för givna. Precis som många av oss tar det som en självklarhet att vi ska vara friska. Vi är liksom så världsvana att vi inte tänker på vilka fantastiska gåvor vi har fått, även om sådana här sprakande höstdagar, som det har varit ett tag nu, ibland tränger lyckas tränga igenom vår världsvana och berör oss.
Att se nåden i det vanliga, att ana Guds kärlek bakom, det är en stor utmaning. Men det är också så att när vi övar oss i tacksamhet så upptäcker vi fler saker att vara tacksamma för. Sakta blir vi lyckligare.
Kärleken är en sådan där sak som kan rubba våra banor. Den är en fruktansvärd kraft och den kan göra oss väldigt sårbara. Samtidigt är den kanske den största nåden vi kan uppleva. Det är en typisk sådan sak som man ska tacka Gud för, även om den emellanåt kan väta våra kinder och riva i våra hjärtan.
Du som nyss har blivit förälskad – tacka Gud för att han lät er mötas och för fjärilarna i magen! Du som levt ett halvt sekel med samma människa – tacka för allt det vackra ni fått dela och kommer att få dela. Och om tiden har runnit ut – tacka Gud för minnena och kom ihåg att Gud inte är ”en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” (Luk 20:38) Ett storslaget återseende väntar oss runt hörnet.
Och så ska vi tacka för det största kärleksbeviset vi har fått – nämligen att Gud blev människa i Jesus. Att han, som egentligen skulle sitta på en tron omgiven av himlaväsen som ropar ”Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren”, valde att bli människa och underkastade sig våra villkor. Att han gick igenom det största lidandet för att visa hur mycket han älskar oss. Att han besegrade döden, så att vi kan hoppas på ett evigt liv, på ett återseende.
Och så den största nåden av alltihop – att vi faktiskt kan veta att Jesus har gjort det här. Det är historiskt faktum att Jesus sa som han säger i Bibeln, att han dog på korset och att graven var tom på den tredje dagen på ett oförklarligt sätt. Oförklarligt om nu inte Jesus faktiskt uppstod från de döda. Det är inte så att jag tror på det här för att jag är kristen – jag är kristen eftersom jag vet att det här har hänt. Och det är en underbar nåd. Det är något fantastiskt som jag borde tacka för mycket oftare än jag gör.
Där finns en till sak att som vi kan vara tacksamma för i det här, och det är att Gud vet hur det är att vara människa. Och därför kan vi komma till honom med allt det som oroar oss, allt som tynger oss, alla problem. Precis som människorna kom med lama, blinda, lytta och stumma till Jesus. Och så kommer han att hjälpa oss. Det kanske inte händer så där direkt, vi kanske inte upptäcker det på en gång. Vi kanske aldrig märker det. Men i det tysta verkar Gud. Kanske sänder han dig en vän som vandrar med det genom det svåra. Kanske verkar han på andra sätt. Men verkar gör han.
Därför ska vi varje dag tacka Gud för saker som har gått bättre än vi trodde, för stora och små lyckopiller i vardagen. Och när vi övar oss i tacksamhet på det här viset, så blir vi sakta lyckligare. Sakta blir livet lättare att leva. Mer och mer vågar vi lämna över våra orosmoln i Guds händer och lita på att han har koll.
Lovsång tillkommer dig,
o Gud, på Sion.
Vi infriar våra löften till dig,
du som hör bön.
Till dig kommer alla människor
för att bekänna sina synder.
När vår skuld blir oss för tung
förlåter du oss.
Lycklig den utvalde
som får komma dig nära
och vara på dina förgårdar.
Vi mättas av det goda i ditt hus,
av det heliga i ditt tempel.
Förunderligt svarar du oss och ger seger,
Gud, du som räddar oss,
du tillflykt för hela jorden
och de fjärran haven,
du som reste bergen med din styrka,
rustad med kraft,
du som stillade havets brus,
vågornas brus och folkens larm!
De som bor vid jordens ändar står häpna
inför dina mäktiga gärningar,
öster och väster fyller du med jubel.
Du tar dig an jorden och ger den regn,
du gör den bördig och rik.
Guds flod är full av vatten.
Du får säden att växa,
du sörjer för jorden.
Du vattnar åkerns fåror
och jämnar ut dess tiltor.
Med regnskurar gör du jorden mjuk,
du välsignar det som växer.
Du kröner året med goda gåvor,
där du går fram gror feta skördar.
Ödemarkens beten frodas,
höjderna klär sig i jubel.
Ängarna smyckas av fårhjordar
och dalarna höljer sig i säd.
Allt är jubel och sång.
En stor sak vill Gud säga till er idag: Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet.
Halleluja!
Amen.
Petter
