Under hela våren har församlingen med jämna mellanrum bjudit in till samtal runt de små pärlor som tillsammans bildar "Frälsarkransen".
I går, söndag, var det dags för de två sista i raden, den svarta nattpärlan och den vita uppståndelsepärlan.
Vi pratade faktiskt mest om den lite svåra, mörkrets, nattens och dödens pärla.
Det är bra att det svåra får finnas med på det där lilla radbandet eftersom det finns med i allas liv.
Vi kommer inte undan det svåra men vi kan få kraft och hjälp igenom det.
Tänk om vi varje morgon kunde hålla den lilla svarta pärlan mellan våra fingrar och be den bön vi fick lära oss i går:
Gode Gud, hjälp mig att förstå att du inte låter något hända mig i dag som inte du och jag tillsammans kan klara av. Amen.
Och allt hör ihop. Allting både börjar och slutar med och hos Gud.
Finast av allt är att veta att mellan den stora gyllene "Gudspärlan" och den lilla skimrande "Jagpärlan" finns bara ett andetag av tystnad.
Längre bort än så är aldrig den kärleksfulle Fadern.
/Karina
