En liten predikan som jag höll i Landeryds kyrka den 20 juli som tar avstamp i
Jeremia 1:4–10 och
Romarbrevet 16:1–7. Från själva gudstjänsten blev det inga bilder, men efter gudstjänsten bjöd vi in oss själva till ett spontant kyrkkaffe med det som råkade finnas i frysen. Gott, trevligt och enkelt.
Jag grunnade på vad jag skulle säga idag. Satt och stirrade på datorn. Och så läste jag på Wikipedia att ”[o]rdet ’apostel’ kommer från grekiskans apostolos vilket betyder ’utsänd’ eller ’sändebud’, och var under nytestamentlig tid en juridisk kollektivbeteckning för en beskickning eller en expedition.” Alltså som en ambassad ungefär. Eller en som är utsänd på ett uppdrag. Guds sändebud till världen.
Två av texterna idag är mer eller mindre uppräkningar av apostlar, Guds sändebud till världen. I episteln, som ju är slutet på brevet till församlingen i Rom, hälsar Paulus till några han känner där. Män och kvinnor som vågade vara kristna i ett samhälle som förföljde dem. Paulus hälsar till församlingen som träffas hemma hos Prisca och Aquila, för de hade inga stora kyrkor. I hemlighet träffades en förföljd församling hemma hos varandra. Men de lämnade inte tron, de var stolta kristna trots att de visste att det kunde kosta dem livet.
Längesen, tänker vi, och ändå är det så att hälften av dem som har dött för sin kristna tro genom historien har gjort det under 1900-talet. Under tiden vi firar gudstjänst här hinner elva, tolv, personer ge sina liv för att de vägrar överge sin tro på Jesus. Vägrar släppa honom. En var femte minut.
Historien, och nutiden, är fulla av sådana här människor som lever ut sin tro. Som med det de gör och säger pekar på Gud, vittnar om honom. De är utsända. Guds sändebud. Apostlar.
Alla människor är kallade att spegla Gud. Där finns två apostlar som nämns i episteltexten, Andronikos och Junias. De är förstås inte apostlar i den betydelsen att de hör till de tolv apostlarna, men de är apostlar eftersom de vittnar om Gud. De är utsända. Och det är en man och en kvinna. Nu står det i och för sig Junias, ett i övrigt helt okänt mansnamn, i vår bibelöversättning. Men i den grekiska grundtexten står det Junia, ett ganska vanligt kvinnonamn under antiken. Och Paulus kallar henne för apostel! När kyrkan var ung var det vanligt att kvinnor var ledande i församlingarna, annars hade inte Paulus hälsat till Foibe, Prisca, Maria och Junia. Både män och kvinnor är nämligen kallade att vara Guds sändebud, apostlar.
I evangeliet räknas Jesus tolv lärjungar upp, Apostlarna med stort A. Och tänk så olika de är. Matteus som var tullindrivare och samarbetade med romarna, Simon Kananaios som med våld vill slänga ut romarna. Tomas som vill ha bevis när de andra berättar det otroliga att Jesus har uppstått. Petrus som litar så fullständigt på Jesus att han går honom till mötes när går på vattnet. Petrus som ändå sviker och förnekar honom. Judas Iskariot han som förrådde honom.
De behöver vara så olika för att det behövs olika människor i församlingen. Olika människor som vittnar om Gud på sitt eget sätt. Olika sändebud. Olika apostlar. Var och en med sina gåvor.
Ni förstår nog vart jag är på väg med det här – du är kallad att vara en apostel. Du – med dina gåvor och fördelar. Du – med dina brister och svagheter. Just du ska vara ett Guds sändebud.
Jag kan inte riktigt släppa den här tanken på att ordet apostel har med ambassader att göra. För ni vet väl hur det är med ambassader? De ser ut som helt vanliga hus (visserligen ganska pampiga och med en fin adress). Det kan hänga en flagga på dem. Men grejen med en ambassad är att de hör till ett annat land. Frankrikes ambassad är ett stenhus i Stockholm. På gatan utanför är det Sverige, men innanför husets väggar är det Frankrike. Och ungefär så är det att vara kristen. Vi vanliga människor mitt i vardagen. Och ändå: Guds rike är inom er. (Lukas 17:21) Det syns inte utanpå, men det gör hela skillnaden. Tänk så häftigt – du kan få vara en ambassad för Guds rike!
Det är svårt att vara kristen. Det är ännu svårare att våga visa vad man tror för andra. Man ska inte hymla med att folk har ganska lätt att döma den som vågar vara kristen, hänga upp sig på våra brister. Tänk på Tomas som ville ha ett litet bevis för det ofattbara, och i två tusen år har blivit kallad för tvivlare. Tänk på Judas. Hans namn går knappt att säga utan att ”han som förrådde Jesus” hängs på. (Och ändå – om Judas i sitt sista ögonblick bad Jesus om förlåtelse har Jesus glömt förräderiet. Människor dömer så mycket hårdare än Gud.)
Det är så lätt att tro att man inte duger. Lätt att bara se sina brister. Men då ska vi tänka på det som står i den gammaltestamentliga texten. (Jeremia 1:4–10) När vi är Guds sändebud behöver vi inte vara rädda. ”Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig […] Jag lägger mina ord i din mun.” För vi är som ambassader som har hela sitt lands inflytande bakom sig. Fast vi inte ser så mycket ut för världen, så har vi Gud i ryggen. Han står bakom oss. (Och just som jag hade skrivit det kom en låt som börjar Don’t be afraid, Jesus said på skivan jag lyssnade på.)
Det betyder inte att livet automatiskt blir lätt. Det är en väg som är svår att gå ibland. Ibland är det fruktansvärt att vara människa. Jag snubblade över ett av Dag Hammarskjölds Vägmärken igår och jag tycker att det beskriver det så bra:
Trött och ensam
Trött så sinnet värker.
Nedför hällarna silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma, knäna skälver,
Det är nu, nu, du inte får släppa.
Andras väg har rastplatser
i solen där de mötas.
Men detta är din väg,
och det är nu, nu, du inte får svika.
Gråt, om du kan,
gråt men klaga inte.
Vägen valde dig – och du skall tacka.
Livet är inte enkelt. Den stora uppgiften att vara ett av Guds sändebud är inte en enklare väg. Men Gud har lovat att vara med och därför tänkte jag avsluta med en del av dagens psaltarpsalm:
Stora är de ting du har gjort,
dina under, Herre, min Gud,
och dina planer med oss.
Ingen kan mäta sig med dig.
Jag vill tala och berätta om dem,
men de är fler än jag kan räkna.
Slaktoffer och matoffer önskar du inte
du har lärt mig att lyssna.
Brännoffer och syndoffer begär du inte,
därför säger jag: Jag är här.
I bokrullen står vad jag skall göra.
Gärna gör jag din vilja, min Gud,
jag har din lag i mitt hjärta.
Jag bär bud om din trofasta hjälp
till den stora tempelskaran.
Jag håller inte tillbaka mina ord,
det vet du, Herre.
Jag tiger inte om din hjälp,
att du är trofast och räddar förkunnar jag.
Jag döljer inte din godhet och trohet
för den stora tempelskaran.
Du, Herre, håller inte tillbaka
din barmhärtighet mot mig,
din godhet och din trohet
skall alltid bevara mig.
(Psaltaren 40:6–12)
Det är det vi är utsända att vittna om med våra liv. Om att kärleken övervinner hatet. Att godhet har makt över ondskan. Att förlåtelsen finns. Och att Gud är starkare än döden och älskar oss. Just det är vi utsända att vittna om. Mitt i världen, mitt i vardagen – som små ambassader för Guds kärlek.
Amen.
fred och kärlek!
Petter
