Annandag Pingst är ju helgdagen som för ett antal år sedan fick stryka på foten för att Nationaldagen istället skulle få bli en helgdag.
Och på något sätt var det som om den också försvann ur kyrkans medvetande och förvandlades till en måndag, vilken som helst!
Men nu känns det faktiskt som om vi trots allt återerövrat denna dag genom att fira den med en gudstjänst i vår församling. Jag ska erkänna att det kändes lite konstigt och motigt att kliva av vardagen och in i kyrkan men väl där var det värt "besväret"!
I andakten pratade Mia om att vi är som en handske. Det är först när något fyller oss (Helig Ande) som vi blir riktigt användbara. En bra och tänkvärd liknelse.
Vi fick tända ljus för oss själva eller något vi bar på. Små flämtande lågor som är en del av världens ljus.
Vi fick fira nattvard tillsammans.
Och som så många gånger förr fick vi en hälsning av vår fantasirika och kärleksfulla Fader. Denna kväll fick han det att se ut som om det låg diamanter i den lilla glasburken (som säkert har ett fint namn som jag inte kommer på...). Altarduken fick lysa i regnbågens färger. Det var fint. Sådan är vår Gud.
/Karina
