Långaryds församling

Preikan på Tredje söndagen efter Påsk

Text: Johannes 10:22–30, Psaltaren 23

Det handlar alltid om rösten. Om vilken röst man väljer att lyssna på. Vem du väljer att lita på.

Fåren känner igen herdens röst och följer honom. Litar på honom eftersom de vet att han brukar visa dem den rätta vägen. Och herden känner fåren. För alla andra är de bara en bräkande, stinkande, massa – men han ser dem som individer. Han har namn på dem. Vet deras egenheter och deras relationer. Och de känner igen herdens röst och litar på honom. Det handlar alltid om rösten och vem som finns bakom den.

Nu vet jag inte så mycket om herdar och får, men så pass bonnunge är jag att jag har vet hur korna beter sig. Jag har gått i tofflor genom skog och över surhål till korna. När jag har hittat dem ropar jag till en eller två gånger: ”Kósó!” Och genast kliver korna upp, svarar med sitt tutande och följer mig sedan genom skog och över surhål. För de vet att det är en röst att lita på. Det handlar alltid om rösten.

Och så är det med tron också. Att vara med Jesus så att man upptäcker vem han är och sakta börjar förstå att han är värd att lita på. Att han vill dig väl och vet vägen. Att det till och med kan vara så att han förstår dig och ditt liv bättre än du gör själv. Precis som Pappa nog har bättre överblick på det som händer än vad korna har.

Fast det är inte riktigt sant att alla korna följer efter mig. Det är de gamla och kloka korna som följer efter. De som vet att det är värt det. De som har varit med förr och vet att det vankas nytt bete om man följer efter. ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.” (Ps 23:2) Ändå kommer hela koskocken med, för de yngre korna litar i sin tur på de äldre.

Och då tänker jag på förebilder. Hur viktigt det är att vi berättar vad vi tror på. På vem vi tror. Men inte bara vad vi säger, utan minst lika mycket vad vi gör. Om vi vill att våra kyrkor ska vara fulla, måste vi själva söndag efter söndag nöta kyrkbänken. Vi måste fundera på hur vi skapar grupper och möten där vi inte bara fikar och har trevligt tillsammans, utan också möter Jesus. Hur lever vi ut vår tro och blir förebilder, småherdar, som pekar mot den riktige herden?

Vi vet ju att Jesus var sitt budskap. Guds rike är nära, sa han. Och när Jesus vandrade på jorden så bröt Guds rike verkligen igenom. I det han sa om kärlek till Gud och de vi möter. I undren där det som var trasigt och skadat blev helt igen. När Gud hänger blodig på ett kors för att visa sin djupa kärlek. I den tomma graven där det goda segrar över det onda.

Det handlar alltid om rösten. Hänger det vi säger ihop med det vi gör? Är du ditt budskap? Det är då du blir trovärdig.

Egentligen är det så att allt bra ledarskap handlar om att vara en god förebild. Det står om det i Första Petrusbrevet att församlingens ledare ska vara som herdar för hjorden de har fått. Inte bestämma för bestämmandets skull, utan för att göra det bättre för dem man har fått ansvar för. En herde går före flocken och visar vägen. Och så är det för alla som har fått ansvar och förtroende i en församling – man måste själv gå före och visa vägen. Budgetar, byggnader och broderier är meningslösa om du inte själv tar dig tid att fira gudstjänst och lyssna efter herdens röst. Det handlar alltid om rösten. Om vem du väljer att lyssna på.

Det händer ibland att en ko hamnar i en situation som verkar hopplös. Hon rymmer och plötsligt står hon i ett djupt dike och kan inte komma upp. Vi är ute och letar, men det vet inte kon. Bara att vattnet är kallt och att hon inte kan ta sig upp. Så hittar vi henne och då har det hänt något med hennes blick. Hon ser på min pappa med en bedjande blick, för hon vet att den där rökande gubben med keps är den enda som kan hjälpa henne. Det är han som har gett henne mat hela vintern. Det är han som har pysslat om henne när hon var sjuk. Hon vet att bara han har makt att hjälpa henne. Och hon får hjälp upp ur diket, men några timmar senare har hon glömt allt.

Precis som människor som i sina mörkaste stunder ber till den där guden som andra har pratat om, eller som de kanske till och med har anat själva. Men när stormen är över och molnen har skingrats glöms han bort. Men i ett ögonblicks klarhet såg de det Jesus sa: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” För ett ögonblick visste de vems röst som är värd att lita på.

Och det får vi hela tiden försöka påminna oss om. Jag var sur på Gud en fredagsnatt. Livet gick inte så bra som jag hade tänkt. Saker blev inte som jag ville och jag gick till sjön för att prata med Gud. Halvvägs hem hörde jag plötsligt rösten som sa det jag själv hade sagt på KU-andakten ett par timmar tidigare. Att vi är som får. Fåren förstår inte hur världen hänger samman lika bra som herden. De vet inte alltid vad som är bäst för dem. Och vi kan absolut inte se helheten lika bra som Gud, vi vet inte heller alltid vad som är bäst för oss. Om fåren bara följer herden så kommer de förr eller senare till det nya betet eller till vattnet, det är om de stretar emot och hittar på egna vägar som det kan gå dåligt. På samma sätt borde vi överlämna oss själva i Guds händer.

Och jag skrattade högt åt mig själv.

Kanske tycker någon att jag har pratat för mycket om kor. Att det är självklart att en ko är beroende av bonden för att få mat och må bra. Människor kan så mycket mer och är så mycket friare. Men jag tror att vi är just så beroende. Allt vi får är en gåva från Gud. Jesus säger ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matt 6:27) Och vi behöver den gode herden för att hitta rätt i livet. Vi behöver öva oss på att lyssna på honom. Lita på honom. För det är han som har överblicken när vi går vilse. Det är han som vet vad som är bra för oss och leder oss rätt.

Amen.

Petter