När man tänker på bönen
0kommentarer
Någon av er kanske minns att jag för några veckor sedan skrev om min glädje över ett kastanjeträd som jag för 15 år sedan planterade och som nu äntligen hade knoppar!
Natten efter inlägget kom frosten.
Inte bara en natt och någon enstaka minusgrad utan natt efter natt med 3-5 minusgrader.
Jag ställdes inför ett litet dilemma.
Får man i en trasig och hungrande värld uppta Guds dyrbara tid med något så banalt som en bön för några kastanjeknoppar?
Jag tror faktiskt man får be om banala saker också.
Vi blir alltid lyssnade på.
Ändå blir det inte alltid som vi vill och ber och hoppas.
Det där är svårt att förstå.
Min tro är att vi en dag får svar på varför.
Allt kommer att bli bra till slut där hamma i vår Faders hus.
Och vi blir alltid lyssnade på.
Men hur gick det med kastanjeknopparna då?
Jo då, någon höll en värmande hand runt de små knopparna.
Kastanjeljusen är på väg att tändas.
/Karina
Kommentera