Någon kanske undrade var jag höll hus när det var Långaryds marknad i söndags. Svaret är att jag var i kyrkan och visade den för olika långarydssläktingar som hade vägarna förbi. Och innan dess hade jag varit och haft gudstjänst i Fegens kapell (där det åskade och ösregnade så att jag var tvungen att låna en blommig regnkappa när jag skulle ut och hämta ett par saker i bilen..) och Krogsereds kyrka. Här nedan kan ni läsa min predikan om från de gudstjänsterna. Texterna jag utgick från var
Markus 7:31-37 och
2 Mos 4:10-17.
”Allt han har gjort är bra” (Mark 7:37) sa de om Jesus – tänk så gott om man kunde känna så. Att man är bra på allt man tar sig för. Att allt man gör blir bra. Fast så tror jag egentligen inte att det är någon av oss som är här idag som känner alltid. Vi misslyckas med lite av varje. Och ännu oftare är det väl så att vi inte riktigt vågar försöka eftersom vi misstänker att vi inte ska klara av det. Så var det ju till och med för Mose i den gammaltestamentliga texten.
Gud hade sagt till Mose att han skulle gå till farao och säga till honom att låta israeliterna lämna Egypten. Och så skulle han leda dem ”hem” till Israel. Men Mose kom med invändningar, han tyckte inte att han är tillräckligt bra på att prata inför folk. ”Orden kommer trögt och tveksamt” (2 Mos 4:10) sa Mose. (Vet ni förresten att det är en av sakerna som svenskarna är mest rädda för? Att stå såhär inför en grupp människor och prata.) Och så svarade Gud ungefär att Mose inte behöver oroa sig, för Gud kommer att vara med honom i det han ska göra. Men Mose fortsatte att trilskas och sa åt Gud att skicka någon annan. Då blev Gud sur på Mose och sa att Moses storebror Aron redan var på väg för att hjälpa honom. Gud hade redan fixat det Mose oroade sig för.
Jag tror att det finns något väldigt viktigt att ta med sig från den här texten och det är att Gud har koll och att han finns där för att hjälpa oss. När vi tror att vi inte kommer klara av en sak ska vi knäppa våra händer, be att Gud hjälper och våga lita på att han faktiskt gör det. Vi ska inte hålla på och gräva ner oss med en massa ”det är omöjligt”, ”det klarar jag aldrig” och ”det går nog aldrig”.
Jag har märkt att ganska ofta när jag ber om något så var lösningen på väg redan innan jag bad. Någon hade redan ordnat det jag oroade mig för eller gick och grunnade på. Bönesvaret var redan satt i rullning, men Gud tyckte inte att jag behövde veta det så tidigt – han tyckte att det var mycket bättre att jag fick öva mig på att lita på honom. Lita på att han har en lösning redan innan jag har bett – Aron är redan på väg!
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
(Ps 139:4-5)
står det i Psaltarens 139:e psalm. Det finns en trygghet och en frihet i det – Gud är med dig! Han vet vad du behöver. Han både vill och kan hjälpa dig. Gör ditt bästa och lita på Gud.
Och det är ett glatt budskap, ett evangelium, men jag ska ändå säga en del om själva evangelietexten. Den handlar om en dövstum man som blev botad av Jesus. Det finns en djupare innebörd i alla de här botningsunderna som Jesus gjorde, som man bara ser om man vet hur judarna såg på sjukdomar och handikapp. De tänkte sig att handikapp, sjukdomar och en massa annat var straff för någon synd som man själv eller ens föräldrar hade gjort. Det fanns ett judiskt ordspråk som lyder: ”När fäderna äter surkart får barnen ont i tänderna.” (Jer 31:29) Och det hade redan profeten Jeremia sagt var ett ganska korkat sätt att se på världen. Så varje gång Jesus botade någon såg judarna det som att han förlät synder. Eller snarare plockade bort straffet för synderna.
Det är ett ganska vanligt synsätt i världens religioner, att man får skylla sig själv när man drabbas av något, att det är ett straff. De andra religionerna bygger på att man ska frälsa sig själv. Judendomen går ut på att du ska komma nära Gud genom att följa bud och renhetsregler. Sen betonas det förstås också att Gud är kärleksfull och barmhärtig, men du måste ändå frälsa dig själv.
Hinduismen är ett annat exempel. Genom tusentals, kanske milliontals, liv anstränger man sig för att samla så god karma som möjligt för att till slut kunna slippa återfödas och gå upp i världsalltet, nå moksha. Buddhismen har ungefär samma tanke, men där är målet ett utslocknande, nirvana. Du måste frälsa dig själv!
Karma går alltså ut på att det liksom finns en rättvisebumerang – gör man gott får man gott tillbaka och gör man ont får man ont tillbaka. I de indiska religionerna, där de här tankarna har sitt ursprung handlar det om att den som är god återföds till ett bättre liv, medans den som är ond straffas, med ett sämre liv. Bland hyfsat sekulariserade svenskar tänker man sig snarare att rättvisebumerangen verkar redan i detta livet, lite på samma sätt som när judarna tänkte sig att de sjuka och handikappade blev straffade för sina synder. Och det finns förstås en logik i det – den som är grinig, elak och självisk lär så småningom bli ensam eftersom han stöter bort alla han hade runt omkring sig. Men det finns godhjärtade och hjälpsamma människor som är fruktansvärt ensamma också. Och en massa människor blir rika och framgångsrika genom att vara hänsynslösa och egoistiska, men lever ändå lyckliga liv omgivna av människor som älskar dem. Ingen karmabumerang träffar dem i bakhuvudet.
Man kan vända på det också – är det någon av oss som har varit så god att han eller hon förtjänar att uppleva en vacker vårdag? Har vi gjort något särskilt för att förtjäna att bo i ett så bra land som Sverige? Och ingen människa har någonsin varit helt förtjänt av en annan människas kärlek, än mindre av Guds kärlek. Och det leder till en viktig insikt – vi kan inte frälsa oss själva, ingen människa har någonsin varit så god att hon har förtjänat Guds kärlek. Ändå får vi ta emot allt det där, inte för att vi förtjänar det, utan av nåd.
Paulus beskriver det såhär i sitt brev till romarna:
Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
(Rom 3:21-26)
Ingen kan frälsa sig själv, för alla är vi lite elakare, lite kortsiktigare, lite mer själviska, lite latare än vad vi vet att vi borde vara, än vad vi egentligen vill vara. Människor är sådana helt enkelt. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7:19) skriver Paulus på ett annat ställe i Romarbrevet.
Och ändå älskar Gud oss. Ändå förlåter han oss. Det är klart att Gud ställer krav på oss och vill att vi ska vara så goda vi bara kan. Men Jesus säger att det finns förlåtelse att få när vi misslyckas eftersom Gud älskar oss. Och det största beviset är när Gud öppnar sin famn på korset, med genomborrade händer och sönderpiskad rygg, och säger: ”Ser ni nu hur mycket jag älskar er? Jag är beredd att dö för er skull, hur kan ni då tro att jag inte skulle förlåta er?”
Och där har du ”Friheten i Kristus”. Att få göra sitt bästa och lägga över det som blev fel i Guds händer och våga tro att han förlåter. Att han ger dig sin nåd.
Och den nåden kan du inte göra dig förtjänt av. Inför den kan du bara öppna dig och ta emot den som en gåva. Precis som den dövstumme mannen inte kunde bota sig själv, utan bara fick öppna sig och ta emot den läkande kraften i Guds kärlek.
Alldeles nyss sjöng vi:
O, Herre, döm oss,
frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Och så är det. Vi är fria genom Guds kärlek som sträcker sig från soluppgång till soluppgång, från evighet till evighet. Det är bara att ta emot.
Effata! Öppna dig!
Amen.
Fred och kärlek!
Petter
