Långaryds församling

Döden, döden, döden…

Så sägs det att Astrid Lindgren och hennes syster alltid startade sina telefonsamtal de sista åren av sina liv. För att ha det avklarat, det där svåra som vi så gärna låter bli att tala om men som finns där som en verklighet, som något som pockar på vår uppmärksamhet.

 För det är ju så att om det är något vi verkligen vet om våra liv och vår framtid så är det just detta: Vi ska alla dö. Och kanske tänker någon som jag att okej, hon som sitter jämte mig kommer nog att dö, men kanske, kanske inte jag?! För det verkar ju så osannolikt, det är så svårt att förstå. Att jag en dag ska sluta andas, sluta uppleva, sluta se allt omkring mig.

 Och visst är de flesta av oss lite rädda för döden. Något helt okänt som väntar, som vi inte kan undvika, som kommer allt närmare för varje andetag. Någon har sagt att vi är döende från den dag vi föds, och det stämmer nog. Vi har ett liv på oss att vänja oss vid tanken och en dag är vi där.

 Döden kan förstås komma till oss på olika sätt men om det får ske vid en stilla dödsbädd, efter ett långt liv, så tänker jag att det kan vara lite som i Bo Setterlinds dikt. Varsamt kommer döden och lyfter upp mig och lägger mig i sin korg.

 Jag har fått vara med om just detta. Jag har suttit hos någon som var mig nära, jag har sett hur ångest och oro har fått släppa sitt tag och istället har fått ersättas av trygghet och ro.

 Jag har hört en döende uttala orden: Det ska du veta, när din stund kommer, det finns inget att vara rädd för.

 När någon dör uppstår ett tomrum, en plats i oss som var avsedd för just denna fylls inte längre upp. Har personen varit viktig i våra liv blir den tomma platsen så påtaglig, nästan fysisk. Och den platsen kan nog inte fyllas av någon annan, den kommer att förbli tom. Jag tror att hemligheten med att ta sig igenom en sorg är just detta, att låta platsen vara tom, att tillåta oss att sakna och sörja. Vi har ibland så bråttom att fylla på med nytt där något saknas men det går nog inte. Det vi måste göra är att acceptera saknaden, se den som en konsekvens av kärleken. För kärleken har sitt pris, precis som allt som är dyrbart och viktigt.

 Däremot ska vi inte vara rädda för att släppa in nytt, nya människor och möjligheter. Det finns så mycket plats i våra hjärtan att de ryms, det är jag säker på. Det gäller bara att förstå att de inte är ISTÄLLET FÖR, utan att de får ha en egen unik plats.

 I dagens texter möter vi två förtvivlade kvinnor som båda mist sina söner, sitt enda hopp, sin framtid. De sörjer och de anklagar Gud för att ha tagit allt ifrån dem.

Och i båda fallen kommer det en Gudsman till deras hjälp. Någon ser deras förtvivlan och lyfter bördan från deras axlar. Sönerna väcks till liv.

 Sådana påtagliga under hör vi inte så ofta om i våra dagar. Det är sällan det står i tidningen om någon som uppväckt en död person. Men kanske kan vi ändå lära oss något om sorgen och hur den bäst bemöts. Dessa kvinnor tilläts att sörja, skrika och anklaga. Någon såg dem, lyssnade på dem och hjälpte dem. Även om vi inte förmår göra mer än att stå jämte den som gråter så kan det vara tillräckligt. Att bara finnas där, att inte gå sin väg, att inte gömma sig.

Och hela nya testamentet är ju ett enda stort löfte. Det är inte slut när vi dör, egentligen är det då det börjar. I uppenbarelsebokens tjugonde kapitel kan vi läsa:

Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sa: Se jag gör allting nytt. Och han sa: Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.

 Amen.

/Karina