Långaryds församling

Färgaryds kyrka den 15 juni 2014

Text: Johannes 11:18–27

 

Det handlar om att försöka förstå vem Gud är. Lära känna honom och ana hans innersta väsen. Den treeniga Guden är större än vi kan förstå. Vi får säga som muslimerna ”Allahu akbar” – Gud är större.

 

Våra ord räcker inte till, de kan aldrig beskriva Gud. Allahu akbar. Vi vill så gärna sortera in allt i en egen liten låda och styckar sönder verkligheten i olika skolämnen – biologi, fysik, ekonomi, historia, religion – fast egentligen hör de ju ihop och går in i varandra. Vi sorterar upp det mesta i manligt och kvinnligt, vet precis vilken låda det passar in i. Det är som att vi har en båt med det vi kallar ”han” och en med det vi kallar ”hon”, möjligen en liten jolle med sådant vi säger ”hen” om. Men Gud går inte att pressa ner i någon av båtarna, för Gud är som den oändliga oceanen som båtarna guppar på. Gud låter sig inte fångas av våra beskrivningar och både kvinnan och mannen är skapade till Guds avbild. Gud är större, Allahu akbar.

 

Och så långt håller judar och muslimer med. Gud är alltings ursprung, upphöjd över alla folk. Större än vi kan förstå. Men så kommer det som gör kristen tro till kristen tro, det där stora som Marta inser i evangeliet och säger till Jesus: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Johannes 11:27) I de orden finns själva brytpunkten, den som avgör allt. Antingen tronar Gud i en avlägsen höjd, stor, mäktig och ogreppbar eller så är det som Marta säger att Gud har blivit människa i Jesus. Ja, Gud är större, men han vill också vara nära oss. Gud vill att vi ska lära känna honom och börja ana vem han är. För Gud blev en människa av kött och blod. Gud Sonen bröt in i tiden och vi ser oss yrvaket om och upptäcker att Gud inte är långt borta, utan den treeniga Guden är en gud som vi kan uppleva konkret här och nu. Mötet med den treeniga Guden förändrar allt.

 

Jag tror att min tro tog sin början när jag såg hur vacker världen är. När jag började förstå att allt det fantastiska och sinnrika som omger oss inte är tillfälligheter, utan mirakel. Sen byggdes den tron på när jag lärde mig om hur finstämd balans som krävs för att universum ska finnas. Hade universum utvidgat sig bråkdel långsammare efter Big Bang hade det inte blivit något universum – inga stjärnor och inga lysmaskar – ingenting. Någon måste ha varit med och styrt. Och Gud sade: ”Ljus bli till!”

 

Jag tror att min tro växte till när jag förstod att det är ett historiskt faktum att Jesus har funnits. När jag förstod att vi kan veta att han faktiskt har sagt det som står i Bibeln att han sa. Att vi vet att han blev korsfäst och att graven var tom på tredje dagen. Det är inget som kyrkan har hittat på i efterhand – fråga vilken religionshistoriker som helst! Fast en religionshistoriker får inte säga att Jesus har uppstått, utan får nöja sig med att graven på ett oförklarligt sätt var tom. Som Petrus sa på den första Pingstdagen: ”Jag kan lugnt säga till er att vår stamfar David är död och begraven och hans grav finns här än idag. [Men] Jesus har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det.” (Apg 2:29, 32)

 

Jag vet att min tro växer varje gång jag i en gudstjänst, en bön, en sång eller en promenad känner att Gud är nära. När jag känner att Gud leder mig. När jag får en liten hälsning från Gud i en psalmvers eller en bibeltext och jag vet att det är ett svar på det jag har gått och grunnat på. Eller när jag upptäcker att jag råkar befinna mig på rätt ställe vid rätt tillfälle. Ganska ofta känner jag att det blåser en gudsvind genom mitt liv.

 

Och Treenigheten är svår att förstå greppa. Det är omöjligt för oss att förstå hur Gud kan vara Fader, Son och Ande på samma gång, för Gud är större. Ändå vet jag ju att det är just så som jag möter Gud. Och så får vi ta till bilder för att försöka förstå det ofattbara. De når inte ända fram, men de hjälper oss en bit på vägen. Min favoritförklaring är nog att Treenigheten är som vatten, H₂O. För vatten, och egentligen varenda ämne i hela universum, kan vi möta i tre former: fast, flytande och gasform – is, vatten och ånga. Is och flytande vatten är inte samma sak, flytande vatten är inte ånga och ånga är inte is. Ändå är det samma ämne. Fadern är inte Sonen, Sonen är inte Anden och Anden är inte Fadern. Ändå är de samma treeniga Gud.

 

Det är bara en bild, den når inte hela vägen fram. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera: Tänk om det är så att Gud har skapat alla ämnen, varje atom i hela Universum som en treenig avbild av sig själv?

 

Treenigheten är svår att förstå, men man skulle också kunna säga att det är berättelsen om hur vi möter Gud. Vi möter Gud som Fadern – Skaparen, fantasin bakom allt, hela universums ursprung. Gud är Sonen – Gud som väljer att dela våra villkor, som vet hur det är att vara människa. Gud som visar att det finns förlåtelse för allt eftersom han älskar oss. Och Gud den heliga Anden – Gud som stöttar oss, är med oss varje ögonblick och leder oss. Alldeles för stort för att våra hjärnor ska kunna ta in det och ändå så konkret och naturligt.

 

Och så kommer twisten på det hela – du är skapad till Guds avbild. Du är gjord för att spegla Treenigheten. Du är ditt sannaste jag när du fantiserar och skapar, när du älskar och förlåter, när du stöttar och är nära människorna du möter.

 

Vi kan aldrig förstå Treenigheten, bara uppleva den. Prästen Bengt Pleijel skriver: ”Guds treenighet är inte till för att plåga våra hjärnor utan för att trösta våra hjärtan. Vi tror inte på tre gudar utan på En Gud, som uppenbarar sig för oss som Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Guds tre-enighet är ett mysterium - en hemlighet. Vi kan aldrig förstå det helt. Så om du begriper, att du inte begriper så mycket av detta, så har du begripit något mycket väsentligt.”

 

Vi kan inte förstå Gud, men vi kan söka honom. Längta. Då upptäcker du lite mer av honom varje dag. Då känner du att han är nära, som Skapare, Räddare och Hjälpare. Som Fader, Son och Ande. Allahu akbar.

 

Amen.

 

fred och kärlek!