Julotta i ottan

0kommentarer

Så har åter igen klockradion startat någon gång mitt i natten och jag har yrvaket försökt få tyst på den.
Med fumliga händer har jag försökt rätta till mitt rufsiga hår och hitta gårdagens kläder.
Jag har tagit mig nedför trappan och startat vattenkokaren samtidigt som jag länsat kylskåpet på en kvarglömd skinkskiva och en brödbit.
Med sömnblinkande ögon har jag tittat ut genom fönstret och nöjt kunnat konstatera att det lyser också hos grannen (hos Sally, inte hos Skooghs!).
Jag har satt mig i en utkyld och nedisad bil och jag har kört genom natten.
 
Det finns de som kallar mig galen.
Jag förstår inte varför...
Jag visste ju att där framme väntade mig en varm och upplyst kyrka.
Där väntade ett under på att få bli berättat för mig.
Detta år väntade dessutom den numera, i morgonpigga kretsar, välkända "julottegruppen" på att få sjunga budskapet för mig och för alla andra som också yrvaket stängt av en klockradio en stund tidigare.
 
Och ingen gudstjänst på hela året påminner mig så mycket om att jag är en länk i i en lång, lång kedja. Så många generationer före mig har firat julotta i denna kyrka.
Nu är det min stund på jorden.
 
/Karina
 
Var hälsad, sköna morgonstund,
som av profeters helga mun
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag,
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga
sjunga
med de gamla,
sig församla
jordens böner
kring den störste av dess söner.
(Psalm 119)

Kommentera

Publiceras ej