Mer bilder från Sportlovslägret
0kommentarer
Här kommer en några fler bilder från sportlovslägret i Kulltorp 16-17 februari. Karina var ju, som vanligt, snabb med att rapportera. (Här finns det reportaget!) Jag är inte lika snabb alltid, men på det här viset kan vi ju suga lite längre på karamellen.
På lördagkvällen var vi sporthallen. (Jo, de har faktiskt en sådan i Kulltorp.) Rebecca och Alfred plockade fram varenda redskap som fanns och så lekte vi Skeppsbrott.
Och när man ser hur säkert barnen kastar sig från plinten till mattan,
klättrar på ribbstolen och balanserar på uppochnervända bänkar
undrar man hur man kan vara så säker på foten.
Jag tror att svaret är att de vågar. De tror att det kan och då kan de det.
Så många av våra begränsningar sitter i våra hjärnor.
Lägertemat var, som tidigare nämnts, FRÄLSARKRANSEN. Varje pärla var inslagen i ett paket som barnen fick öppna. Och sen pratade vi om just den pärlan. Barnen fick även trä egna frälsakransar. Vi var väldigt nöjda med temat, för pärlorna väckte många spännande frågor och ledde till intressanta. Barnen hade sina frälsarkransar på sig och även om ett par gick sönder så att pärlorna for över hela rummet, så fyllde sin funktion. De hängde på handleden som en påminnelse om att tänka på Gud vid varje tillfälle.
På söndagen delade vi upp oss. En del åkte skridskor på sjön. (Här har vi tre unnarydspojkar som är på väg till sjön.)
Andra stannade inne och designade supersnygga örngott.
En alldeles underbar sak med Kulltorp är den goda maten. Och man äter ofta, så trots att vi sprang upp och ner i pulkabacken, lekte skeppsbrott och dansade lovsångsdans tror jag att jag och många andra var något kilo tyngre när vi åkte hem.
Här dansar barnen till vår "nationalsång" Jag går på livets väg.
En lite suddig bild på mig med den stora frälsarkrans som vi trädde med pärlorna från paketen. Det vackraste med frälsarkransen tycker jag är att man alltid kommer tillbaka till Gudspärlan. Det är bara en liten tystnadspärla mellan den svarta Nattens pärla och Uppståndelsepärlan. Och sedan är man hemma hos Gud igen.
Så tackade Helen och Pia för att vi hade fått låna barnen. Lägret var slut och efter en snabb ledarfika och utvärdering åkte vi hem.
Fred och kärlek!
Petter
Kommentera