Långaryds församling

Här följer några av mina tankar i söndags, är det handlade om tro och liv. Betraktelsen utgår till viss del från Romarbrevet 7:14–25

 

 

 

 

 

Margareta Melin

 

Vad är det egentligen att vara människa? Det är en oändligt stor fråga, förstås. Men ändå: Vad är det att vara människa? Varför finns vi här? Och varför har vi så svårt att göra det vi egentligen vet är rätt?

 

En del av svaret finns nog i skapelseberättelserna i Bibeln. Jag tror på skapelseberättelserna, men jag läser dem inte som naturvetenskap. De handlar om andra saker – om ursprung, värde och mål. De var aldrig tänkta som en beskrivning hur skapandet rent fysiskt gick till. De är berättelser, allegorier, men i en berättelse kan det finnas större sanningar än de man får fram i en exakt redogörelse av ett händelseförlopp. Jag tror på skapelseberättelsernas budskap.

 

Och vad säger de då? Jo, att allt har sitt ursprung hos Gud. Och att Gud tycker mycket om det han har skapat. Han är nöjd med det. Efter varje skapelsedag säger Gud att det han har skapat är gott, på sjätte dagen, när han ar skapat människorna, säger han till och med att det är mycket gott. I grunden är allt skapat något gott, varje människa som föds är älskad av Gud och han har stora planer för henne. För dig!

 

Det står, där i den första skapelseberättelsen, att Gud skapade oss till sin avbild, lika honom. Och så fick vi ansvar för jorden och allt som lever här. Vi blev Guds medskapare. Det är som att vi människor sitter på en mellanchefspost i Skapelsen. Vi är Guds avbilder, hans ögonstenar. I oss har han lagt ner så mycket av sig själv. För vi människor kan så mycket sådant som Gud kan – vi kan fantisera och uppfinna. Skapa. Ibland är vi till och med hyfsat duktiga på att älska. Ganska bra på att förlåta.

 

Vi finns här för att spegla Gud, som solkatter från honom som är solen. Vi är som gudabarn, tänkta att leva tillsammans med Gud.

 

 

 

Som Margareta Melin formulerar det hela.

 

Men så går vi vilse. Syndafallsberättelsen handlar egentligen inte om Adam och Evas misstag hänger fast vid oss som hundskit under skon. Den handlar om att vi är som dem och gör samma misstag, kommer bort från det vi är tänkta att vara. Vill ha mer än överflödet vi redan har. Lögnerna. Själviskheten.

 

För det är nämligen så med oss mellanchefer i Skapelsen att vi har lite av båda i oss. Å ena sidan är vi gudabarn, vi kan göra så mycket gott. Han reflekteras i oss. Å andra sidan har vi drag av djuren. Roffandet och själviskheten. Latheten.

 

I den andra skapelseberättelsen står det att Gud gjorde människan av jord och blåste in liv genom hennes näsborrar. Paulus skriver till romarna att vi är både kött och ande. Ett stråk av himmel och en doft av jord. Det är därför det blir så att ”det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda, som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:19) Och Gud vet att det är så, det finns förlåtelse att få när vi går vilse. Men vi gör ofta som Adam och Eva – skäms och drar oss undan från Gud. En del ger upp, slutar försöka, för ”det blir ju ändå fel förr eller senare.”

 

Och när vi kommer bort från Gud och det rätta mår vi inte bra. Vi vet ju egentligen vad de rätta är, men det onda som vi inte vill, det är det vi gör alldeles för ofta. Vi är gjorda för att vara Guds avbilder, det är det som är våra sanna jag. Det är, på ett sätt, inte vi som handlar, utan synden som bor i oss. Precis som Paulus skriver i den här veckans episteltext.

 

Det vi ska försöka göra är att skala fram de där gudabarnen vi har inom oss. De som Gud säger är mycket goda. Skala bort synden – lögnen och sveket. Och det här är inte att stympa sig själv, eller avstå från något. Det är att bli hel, att blir mer sig själv. Den du alltid är i Guds ögon.

 

Och i den processen är det bra att påminna sig om vem man egentligen är, så jag vill att ni tar era små lappar och ber högt med mig:

 

 

 

Amen.

 

Fred och kärlek!