Långaryds församling

Det händer ibland att jag gör små utflykter och leder gudstjänster på andra ställen, framförallt i Gunnarps pastorat. I söndags var en sådan dag. Först hade jag familjegudstjänst i Gällared och sedan "skördegudstjänst" i Gunnarps kyrka. Riktigt trevligt alltihop! Här nedan kan ni läsa min predikan från Gunnarp och se en liten bild från Gällared. (Vår kyrkorådsordförande har nämligen mer eller mindre krävt att få se en bild därifrån.)

Predikan på Tacksägelsedagen 2012 i Gunnarps kyrka

Predikotext: Luk 17:11–19, 1 Thess 5:16–24

Tacksägelsedagen är det alltså idag – ”dagen då man säger tack”. Dagen har ju sitt ursprung i en skördefest. När säden är skördad, höet bärgat och potatisen plockad träffas vi och tackar Gud för att vi har fått det vi behöver ännu ett år. Och därför är Gunnarps kyrka smyckad med potatis, plommon och palsternackor idag.

Fast nu är ju de flesta av oss inte längre beroende av årets skörd för att få mat på bordet. Inte i vårt land i alla fall. Därför kan man kanske tycka att Tacksägelsedagen inte är så viktig längre. Men nog har vi saker att tacka för alltid! Du kan tacka för att den ekonomiska krisen har gått skonsamt fram med företaget där du arbetar, så att du och dina arbetskamrater fortfarande har ett arbete att gå till. Om krisen har drabbat dig hårdare kan du tacka för att du lever i ett land med a-kassa. Den ger förstås inget överflöd, men den räcker förhoppningsvis till det allra nödvändigaste. Och du som har yrkeslivet bakom dig – tacka Gud för att du bor i ett land med ett pensionssystem, även om du kanske måste vända på slantarna ibland. Utan det hade du och alla andra människor varit tvungna att fortsätta slita när krafterna börjar ta slut.

Och du som är konfirmand och tycker att barnbidraget är för lågt – tacka Gud för att dina föräldrar tycker att de har råd att ge dig det. Eller i alla fall en del av det.

Och kärleken. Du som nyss har blivit förälskad – tacka Gud för att han lät er mötas och för fjärilarna i magen! Du som levt ett halvt sekel med samma människa – tacka för allt det vackra ni fått dela och kommer att få dela. Och om tiden har runnit ut – tacka Gud för minnena och kom ihåg att Gud inte är ”en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” (Luk 20:38) Ett storslaget återseende väntar oss runt hörnet.

Jesus botade tio stycken spetälska, men det var bara en av dem som kom tillbaka och tackade. Vi har så lätt att se det som fattas, att fokusera på det vi inte har istället för vi har. Är jag frisk tänker jag inte på det, men är jag sjuk är det syndast om mig i hela världen. Det är först när bussen är försenad, varmvattnet slut eller datorn långsam som vi tänker på det. Människor ber innerligt, desperat, när de har det svårt, men skänker aldrig Gud en tanke när allt går bra.

Det är liksom som att vi tar för givet att livet ska vara lätt och att motgångar är något onormalt. Det gör vi trots att vi bor i ett rikt land utan svält, med fri sjukvård och hög livslängd. Ett land som är ett av de mest jämställda i världen och har haft fred i snart tvåhundra år. (Eller är det kanske just därför?) Det är så lätt att glömma bort att tacka när allt är bra.

Det är ganska symptomatiskt att det är samariern som kommer tillbaka för att tacka Jesus. Judarna såg ned på samarierna – de hade delvis fel tro och levde inte efter alla reglerna som judarna tyckte att man skulle leva efter. De var utstötta i den tidens samhälle. Precis som vi kanske ser ner på människor från andra länder ibland och sprider rykten om dem. Samarierna var utstötta och ändå var samariern den enda som kom tillbaka och tackade Jesus.

Jag har märkt, och det är säkert fler än jag som har, att människor som har haft det riktigt svårt ofta är bättre på att vara tacksamma för det som är bra. Den som är svårt sjuk sätter stort värde på de dagarna när han mår lite bättre. Den som har sett det djupaste mörkret tackar Gud för varje ljusstråle som strilar ned.

I Långaryd, där jag bor, har vi en vänförsamling i El Salvadors huvudstad San Salvador. Det är ett fattigt land. De ber om regn för att skörden inte ska torka bort. När regnet väl kommer spolar det bort vägarna och skörden dränks. I huvudstaden är knarket lättillgängligt, människorna fattiga och våldet nära. I decennier har landet slitits sönder av gerillastrider.

Vi fick besök från San Salvador i våras. Han som besökte oss berättade om hur hans släktingar skjutits när han var liten. Hur han själv blivit inkastad i en vägg och lämnad att dö. Hur han, när han väl vaknade till liv, hade irrat omkring ensam i djungeln. Han berättade om förföljelser och om hur han kommit som flykting till Sverige. Om hur han mött främlingsfientlighet och om hur han, när han funnit sig till rätta i Sverige, blev tillbakaskickade till El Salvador. Och ändå lyste han av glädje och tacksamhet. Av framtidshopp. Det är så lätt att glömma bort att Gud säger "Min nåd är allt du behöver." (2 Kor 12:9b) till oss. Det är så lätt att glömma bort att tacka när allt är bra.

I episteltexten skriver Paulus: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud […] Ta vara på det som är bra och avhåll er från allt slags ont.” (1 Thess 5:16–18, 21–22) Nu är det kanske lite svårt att alltid vara glad, men att ständigt be och tacka Gud är faktiskt lite lättare. För oftast finns det något positivt i det som hänt. Något som man tacka Gud för.

När jag är i min studentlägenhet i Jönköping och skyndar iväg till högskolan om morgonen är det ofta precis på gränsen att jag ska hinna med bussen ner till stan. Nu är det förstås inte så farligt om man missar en buss, för det går en var tionde minut. Men tidsmarginalerna är oftast inte större än att de där tio minuterna är skillnaden mellan att vara i tid och att vara försenad till föreläsningen. I 95 procent av fallen hinner jag trots allt med bussen, och det första jag gör när jag har satt mig är att tacka Gud för att jag hann med. Men jag tackar honom faktiskt de gångerna jag inte hinner med bussen också. För då har han gett mig tio minuter när jag inte kan göra så mycket annat än att be en ordentlig morgonbön. Tack Gud för den här stunden med dig.

Så får man liksom vid varje tillfälle tacka Gud för det som är bra, de där små sakerna som gör livet lättare. Små hälsningar från Gud som duggar över en varje dag, bara man är tillräckligt uppmärksam. ”Ta vara på det som är bra” som Paulus uttrycker det. Och det är faktiskt så att om man ständigt ber och hela tiden tackar Gud för det lilla (och för de stora sakerna också förstås) så blir man sakta gladare och livet lättare.

Det är så lätt att glömma bort att tacka när allt är bra, men försök att göra varje dag till en tacksägelsedag. Ta vara på det som är bra, tacka Gud och spara det i en liten blå sammetsask i ditt hjärta.

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud!

Amen.