Långaryds församling

Predikotexter: Rut 2:8–12, Apg 9:36–43, Mark 3:31–35

 

Vi ser olika aspekter av, olika vinklingar på det här att leva tillsammans i texterna. Vi möter Rut och Boas, Tabita och till sist Jesus som är ganska taskig mot sin familj.

 

Ruts bok är en fascinerande liten bok, så har ni inte läst den kan ni gott läsa den när ni kommer hem – bara fyra små bibelkapitel. Man kan läsa den på tjugo minuter om man vill!

 

I alla fall så handlar den om Rut och hennes svärmor Noomi som bodde i landet Moab. De hade blivit änkor båda två och hade inga barn – de var helt utelämnade. Invandraren, den faderlöse och änkan återkommer gång på gång i Bibeln som en treenighet av utsatta. I dagens psaltarpsalm står det till exempel att Gud är ”de faderlösas fader, änkornas försvarare” (Ps 68:6) det vill säga den som tar hand om dem som ingen annan bryr sig om. Släkten var tryggheten, säkerheten, i det gamla Israel – hade du ingen släkt var du skyddslös. (Att man ska kunna ta hand om överblivna änkor är förresten en av anledningarna till att Islam tillåter månggifte.)

 

Så beslöt sig Noomi att återvända till sitt hemland Israel och Rut bestämde sig för att följa henne, fastän Noomi försökte övertala att stanna i Moab och försöka hitta en ny man. Men Rut sa med så vackra ord

 

   Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är

   min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst

   – endast döden skall skilja oss åt. (Rut 1:16-17)

 

att Noomi lät henne följa med och orden vandrade genom årtusendena in i vår vigselordning (särskilt den för samkönade äktenskap, där det inte funkar att prata om att Gud skapade människorna till man och kvinna) fast det inte alls handlade om någon lesbisk kärlek, utan en väldigt stark vänskap mellan Rut och hennes svärmor.

 

Så kom de, två ensamma kvinnor utan släkt, till Israel. Ett liv i fattigdom väntade dem. Men så mötte hon Boas och han visade henne vänlighet. Trots att hon var invandrare. Han tog henne under sina vingar. Eller snarare: Gud skyddade Rut under sina vingar genom att låta dem mötas. Så småningom gifte sig Rut och Boas och de fick en son som fick namnet Oved. Han blev farfar till den store kung David och så blev den fattiga änkan Rut stammor i Jesus jordiska släktträd. När människor är godare än vad som förväntas av dem, som när Rut lovade att följa Noomi eller när Boas tog sig lät Rut plocka ax på hans åkrar, då kan stora saker ske. När människor visar varandra kärlek är Guds rike nära.

 

I episteltexten är det också fullt av fattiga änkor. Och så möter vi Tabita, som såvitt jag kan förstå var den första syföreningstanten. Hon sydde för att hjälpa dem som hade det svårt. Jag förundras ibland över hur mycket tid och energi ni som är här och många andra kristna kan lägga på att hjälpa andra, både stort och smått. Som Karina som, förutom allt det fantastiska hon gör som kyrkorådsordförande, inte har något emot att ordna kvällsmackan åt oss ikväll. Och fastän jag fascineras, så är det ganska lätt att förstå. Det händer att KU:arna, en del oftare än andra, tycker att jag är onödigt snäll – de frågar nästan som Rut: ”Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig?” Och då tycker jag inte att det är så märkvärdigt – tar man emot så mycket kärlek ”ovanifrån” är det inte svårt att ge den vidare. Det är snarare svårt att låta bli. Så är det för mig och så var det för Tabita och många av syföreningstanterna som har kommit efter henne. ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek, strömmande genom mig.” (Sv Ps 96) sjöng vi alldeles nyss.

 

Så blev Tabita sjuk och dog. Och det var säkert så att de fattig i Joppe (eller Jaffa som staden heter nu) skulle ha kommit ihåg henne så länge de levde och kanske berättat om henne för sina barn också, men efter någon generation skulle det inte längre finnas någon som mindes den snälla Tabita och allt hon hade gjort. Men nu kommer vi ihåg henne tvåtusen år senare. Inte för det hon gjorde, utan för det Gud gjorde med henne. Det är också en viktig sak att komma ihåg – vi kan inte köpa in oss i Himmelen med goda gärningar. Tabita kunde inte ha knutit ihop alla mantlarna och skjortorna och själv klättrat upp till Gud. Nej, hon kunde bara ta emot kärleken hon fick från Gud. Hon kunde inte väcka sig själv till liv, utan det var Petrus (eller snarare Gud genom honom) som gjorde. Vi kan inte frälsa oss själva genom en massa goda gärningar, men vi får ge Guds kärlek vidare. Inte för att Gud ska älska oss, utan som en följd av att han faktiskt gör det. När människor gör mer för andra än vad som förväntas av dem kan stora saker ske. När Guds kärlek verkar genom människor är Himmelen nära.

 

Och så evangelietexten… Varför är Jesus så taskig mot sin familj? Det kan vi prata mer om när vi kvällsfikar, men jag tror att man kan hitta en del av förklaringen tidigare i kapitlet, för där står det att Jesus familj trodde att han hade blivit galen och kom för att ta hand om honom. (Mark 3:21)

 

Jag tror att det är en ganska vanlig ”sjuka” i alla relationer, att man liksom inte riktigt vågar eller vill se det stora hos de närmaste. I en annan av den här söndagens texter är Jesus hemma i Nasaret och predikar och gör under. Och folk frågar sig vad han har fått all sin vishet ifrån. Är det inte snickarens pojk? Hans bröder och systrar bor ju här och är precis som alla andra. Vem tror han att han är egentligen?”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” säger Jesus (Matt 13:57) Och här står jag hemma i Långaryd och försöker leda en gudstjänst…

 

Det är så lätt att bli hemmablind och inte se storheten hos dem som finns närmast. Det är så lätt att tänka ”Äsch, han är väl inte märkvärdigare än jag?” Men saken är den att både du och jag är märkvärdigare och mer enastående än vi vet om.”I varje man bor en konung, i varje kvinna en drottning. Tala till dessa, och de stiger fram." (Laura Randolph)

 

Men det som är viktigare är det Jesus säger om oss som är här, vi som har samlats runt Jesus ikväll: ”Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: Det här är min mor och mina bröder.” (Mark 3:34) Vi, och alla andra kristna genom årtusendena, är Jesus familj! Vi hör ihop, det finns något som starkt och viktigt som förenar oss. Förra söndagen var jag i Gunnarps pastorat och vi hade så fin gemenskap både i gudstjänsterna och på kyrkkaffet. Fastän jag inte är därifrån, så hörde vi ihop. Vi är en liten del av Jesus familj. Ibland misslyckas med att vara sådana som vi vet att vi borde. Det kan fräsa till rejält i en församling för det man pratar om ligger så nära hjärtat att man lätt blir arg. Då gäller det, precis som när barn och föräldrar bråkar, att komma ihåg att kärleken som förenar är mycket större än det man är osams om. Det gemensamma är större än det som skiljer.

 

Så kan jag inte låta bli att säga något mer om Ruts bok. Det är inte helt ovanligt att man läser berättelser i Gamla Testamentet som en bild, en förhandsvisning, av det Jesus gjorde. Han finns liksom inskriven redan innan han fötts. När profeten Jona slängs i havet för att rädda de andra på båten, sitter i valens mage i tre dagar och sedan kastas upp på land igen är det en bild av hur Jesus dör för att rädda oss, ligger tre dagar i graven och sedan uppstår. På samma sätt kan man läsa Ruts bok som en bild, en föraning, av frälsningen.

 

Rut säger att hon är en främling och vi har blivit främlingar för Gud. Vi har gått vilse och kommit bort från Gud. Men så räcker Gud ut en hand, eller snarare sträcker utden på korset. Han ger oss betydligt mer än vi förtjänar, han ger oss sin kärlek, och vi kan egentligen bara göra som Rut: falla på knä och säga: ”Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?” Precis som Rut blev en del av Boas familj, fast hon inte förtjänade det, får vi bli en del av Guds familj enbart på grund av hans kärlek till oss. När Gud gjorde mer än vad som förväntas av honom kunde det största som inträffat ske. I Guds kärlek finns Guds rike. Där ska han samla oss och resten av sin familj. Vi kommer att få leva tillsammans på ett stort himmelsk släktkalas, En evighet omgivna av den kärleken och den gemenskapen som vi kan ana här i gudstjänsterna, kyrkkaffena, kyrkokören och Kyrkans Unga.

 

Där kommer vi att få leva tillsammans: Tillsammans med dem som redan har gått. Tillsammans med dem som vi lämnar bakom oss den dagen vi går. Med Abraham och Mose och en söt tjej som jag såg en gång på bussen och sedan aldrig mer.

 

Och påminner släktkalasen i Himmelen allra minsta om remma-bäckmännens kalas, så kommer det att bli alldeles underbart roligt där.

 

Amen.