Långaryds församling

Drabbad av inspiration och vårkänslor insåg jag att de bröllopspsalmer som finns inte är så hemskt roliga. Så jag kunde inte låta bli att dikta lite själv. Första versen har jag lånat av Israel Kolmodin och den sista av Anders Frostenson, men de tre i mitten är mina egna. Och melodin är förstås Den blomstertid nu kommer.

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor:
du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma till allt, som varit dött,
sig solens strålar närma, och allt blir återfött.

Med kärlek stark som döden, den inget släcka kan,
Gud sammanväver öden och drar oss till varann.
Bland liljorna han vallar oss med sin kärleks rätt -
i oss den översvallar, när av oss två blir ett.

Som apeln, ung, blomstrande, med runda frukter på.
Som källor, djupt gnistrande, är dina ögon blå.
Så vill jag dig besjunga, du vackrast på vår jord,
och höja lovets tunga, till Herden, som är god.

Som liljan ibland törnen, bland andra du framstår.
Du är Guds svar på bönen som från mitt hjärta går.
I skogen är du gläntan. Din vår gör allting ljust.
Över är knoppens väntan - till dig står all min lust!

Ur sky, ur luft och lunder vi fågelsången hör.
Än sker Guds skaparunder, och allting nytt han gör.
Då går vi som i drömmar på strand och skogens stig
och ur vårt inre strömmar en lovsång, Gud, till dig.

Nu tycker kanske någon att texten stundtals är lite för ekivok för att passa i kyrkan. De människorna har inte läst Höga visan. Det mesta kommer därifrån, fast med något svenskare bilder än originalet.

Fred och kärlek!
Petter