Långaryds församling

4 1Sedan började han undervisa vid sjön igen. Massor av folk samlades kring honom, och därför steg han i en båt och satt i den ute på vattnet medan folket stod på stranden. 2Han undervisade dem med många liknelser, och i sin undervisning sade han: 3”Hör! En man gick ut för att så. 4När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. 5En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. 6Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. 7En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. 8Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd. Det gav trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt igen.” 9Och han sade: ”Hör, du som har öron att höra med.”

 

10När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom frågade de honom om liknelserna. 11Han sade: ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, 12för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse.”

 

13Och han sade till dem: ”Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser? 14Vad mannen sår är ordet. 15Vägkanten, det är de hos vilka ordet blir sått men som knappt har hört det förrän Satan kommer och tar bort ordet som har såtts i dem. 16De som får sådden på de steniga ställena, det är de som tar emot ordet med glädje när de hör det 17men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktiga; blir det sedan lidanden och förföljelser för ordets skull kommer de genast på fall. 18Hos andra har sådden fallit bland tistlarna. Det är de som hör ordet, 19men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet, så att det inte ger någon skörd. 20Men de som har tagit emot sådden i den goda jorden, det är sådana som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt.”

 

21Och han sade till dem: ”Inte tas lampan fram för att ställas under sädesmåttet eller under bänken. Den sätts på hållaren. 22Det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes. 23Hör, du som har öron att höra med.” 24Och han sade till dem: ”Ge akt på det ni hör. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, och ännu mer skall ni få. 25Ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

 

26Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. 27Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. 28Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. 29Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

 

30Och han sade: ”Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? 31Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, 32men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” 33Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. 34Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

 

35På kvällen samma dag sade han till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan.” 36De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. 37Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. 38Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” 39Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. 40Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” 41Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.”

I det fjärde kapitlet talar Jesus mycket i liknelser. Tydligen är det inte för att förklara utan för att folk inte ska förstå. Och det verkar ju lite märkligt. Markus trycker ju, som vi har sagt innan, mycket på att Jesus vill hålla sin sanna identitet hemlig, så det kanske har med det att göra. Det där med att folk ska höra, men inte förstå anspelar på ett stycke i profeten Jesajas bok. (Jes 6:9-10) Och så vet vi ju faktiskt att det ofta är. Vi kan berätta om vår tro, förklara varför vi litar på Gud och vet att han finns och ändå envisas folk med att hålla fast vid något osammanhängande och ologiskt motargument.

 

Det är lite det här som Liknelsen om sådden (eller "fyrafaldig sädesåker" som den kallades förr) handlar om. Det glada budskapet om Jesus når mer eller mindre alla människor, men beroende på hur människor tar emot det så ger det olika resultat - samma säd ger olika skörd beroende på var man sår den.  Jag hittade en ganska lång text om Liknelsen om sådden som jag skrev när jag läste bibelvetenskap, så hoppar vi över den så länge och så kommer det ett eget inlägg om vad liknelsen innebär.

 

Sedan ser att Jesus verkar ändra det han har sagt innan och det gör han i Liknelsen om lampan. För där säger han att "det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes. Hör, du som har öron att höra med.” (Mark 4: 22-23) Först har han sagt att han använder liknelserna för att folk inte ska förstå, men sedan ska allt bli tydligt, det ska inte längre hållas undangömt. För lika lite nytta som man har av en lampa som är undangömd, lika lite nytta har man av dold kunskap och liknelser som ingen förstår. Innan korsfästelsen och uppståndelsen skulle en del saker hållas hemliga, men sedan ska det fram i ljuset.

 

Det visar på en annan sak också det här stycket, nämligen att det är viktigt att läsa Bibeln som en helhet. Om man bara läser en snutt kan man få för sig nästan vad som helst, till exempel att Jesus inte tyckte att folk någonsin skulle få reda på vad liknelserna betyder. I själva verket var det ju bara tillfälligt.

 

Så står det att det ska mätas upp åt oss med det mått vi mäter. Matteus placerar de orden i sitt sjunde kapitel, samma kapitel där det står om bjälken och flisan och där den gyllene regeln ("Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem." Matt 7:12) finns. Det handlar om att vi så lätt drabbas av dubbelmoral, att vi så lätt dömer andra hårdare än vi dömer oss själva. Men med det mått vi mäter ska det mätas upp åt oss - om vi dömer andra hårt sa vi vara lika hårda mot oss själva. "Döm inte så blir ni inte dömda." (Matt 7:1)

 

Jag tänker mig ibland att domen blir som ett kvartssamtal med Gud. I lugn och ro pratar vi oss igenom hela livet. Och med smärtssam tydlighet kommer det att framgå att jag har dömt andra hårdare än mig själv. Se här, säger Gud, här hade du väldigt höga krav på alla andra och sedan levde du inte upp till dem själv.

 

Liknelsen om den växande sådden tar vi tillsammans med Liknelsen om sådden i ett eget inlägg!

 

Så följer den vackra bilden av Guds rike som ett senapskorn, det minsta av alla frö som växer upp till ett stort träd där fåglar bygger bo. Det ser inte så mycket ut för världen, senapskornet, men det bär något fantastiskt inom sig. Det syns inte alltid hos en människa att hon är en del av Guds rike, men på insidan finns något vackert och storslaget. Och ur vår lilla, lilla tro här på jorden växer, det lilla av himlen vi redan har tagit emot växer en fantastisk tillvaro fram. Det syns inte nu, men allt finns redan på insidan.

 

Senapskorn.

 

Sist i kapitlet hittar vi berättelsen om hur Jesus stillar stormen. Man kan läsa den som ännu en berättelse om hur Jesus gör ett under. Man kan också läsa berättelsen som en allegori, en berättelse med en djupare innebörd. I den judiska kulturen (och vi får inte glömma bort att allt i evangelierna utspelar sig mot en bakgrund, en ram, av judisk kultur) symboliserar vattnet det onda, det vilda, kaos. I den första av skapelseberättelserna använder Gud den andra, och delar av den tredje, dagen till att "sortera" vattnet. Han skapar ordning i det vilda, gör kaos till kosmos.

 

Så stormen och vågorna symboliserar det onda. Och lärjungarna blir rädda och väcker Jesus som säger till stormen att lugna ner sig. Till lärjungarna säger han: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Det onda har ingen makt om Jesus är med i båten, så att säga. Därför behöver de inte vara rädda. Och det är ju det som är att tro - att våga lita på att Jesus har makt över det onda, att han kan hjälpa och rädda.

 

Lärjungarna kanske inte alltid hade alla indianerna i kanoten, men de hade Jesus i båten och det räcker.

 

Fred och kärlek!

Petter