Sommarföljetong del 1 - Introduktion till Markusevangeliet
0kommentarer
Det är tänkt att det ska bli en liten sommaföljetong här på bloggen. Markusevangeliets sexton kapitel kommer att publiceras med små kommentarer av mig. Kommentarerna kommer att vara av lite olika slag - ibland blir det rena klargöranden och förklaringar, ibland kommer det att bli mer resonerande och filosofiskt, meditationer över texten. Och ibland kan det bli båda delar. Innan vi griper oss an texten tänkte jag att vi börjar med en liten introduktion till Markusevangeliet så att vi vet vad vi har att göra med.
Markusevangeliet är ett av de fyra evangelierna i Bibeln och det är, menar forskningen, det äldsta av dem, skrivet någon gång mellan år 65 och 70 e Kr. Men det är inte den äldsta texten i Nya Testamentet eftersom Pauls brev är skrivna under 50-talet e Kr. (Äldst är Första Thessalonikerbrevet från år 50 eller 51.) Evangelium betyder "glatt budskap" och är alltså det glada budskapet om vad Jesus, enligt urkyrkan, hade gjort.
Vem Markus var kan vi inte veta säkert, men från 130-talet e Kr och framår finns uppfattningen att han var Petrus tolk som efter dennes död skrev ned det som Petrus hade berättat om Jesus. I Apostlagärningarna 12:25 kan man läsa att Paulus hade en medarbetare som hette Johannes Markus, det är möjligt att det är samme Markus. I vilket fall kan vi nog sluta oss till att han som skrev evangeliet verkligen hette Markus, för hade man hittat på en författare i efterhand hade man valt en "viktigare" person, till exempel Petrus, för att ge texten mer auktoritet. (Och så gjorde man med de evangelier som skrevs från 100-talet och framåt, men som aldrig kom med i Bibeln eftersom de helt enkelt var mer eller mindre vilda fantasier. Som exempel kan nämnas Tomas barnevangelium som handlar om Jesu barndom. Bland historierna finns den om när Jesus gjorde flygande lerfåglar, som Selma Lagerlöf knyckte sedan. En annan berättalse handlar om att Jesus uttalar en dödande förbannelse över en lekkamrat som han hade blivit sur på. Den berättelsen knyckte inte Selma Lagerlöf.)
Evangelisten Markus som han framställs på predikstolen i Långaryds kyrka.
Kan man lita på det Markus berättar i sitt evangelium då? Det hade ju ändå gått trettio år innan evangeliet skrevs. Ja, det kan vi, säger historikerna, hyfsat bra i alla fall. Resonemanget är ungefär följande:
De första kristna var judar.
+
Judarna var mycket noga när de förmedlade en
muntlig tradition - inget broderades ut eller lades till.
=
Den muntliga traditionen kan inte ha ändrats särskilt
mycket på de trettio år som gick från korsfästelsen
till evangeliets nedtecknande.
Vilket i sin tur innebär det som står i evangeliern verkligen är vad som hade hänt. Eller i alla fall vad de som var med ansåg hade hänt. (Nu innebär ju inte det att världens religionshistoriker säger att Jesus faktiskt gjorde under eller uppstod. För man får nämligen inte säga så om man ska räknas som en seriös forskare. De säger istället att graven var tom "på ett oförklarligt sätt" och att lärjungarna var övertygade om att Jesus hade uppstått.)
Sedan är det inte säkert att sakerna skedde i den ordning som det står i evangelierna. Jesus har sagt det han säger i evangelierna (eller något med samma innebörd) och gjort vad samtiden uppfattade som under, men inte nödvändigtvis i den ordning som återges i evangelierna. Det viktiga är inte när Jesus gjorde eller sa saker, utan att han gjorde det. Författarna har strukturerat texten på olika sätt - Matteus samlar till exempel ihop många av Jesu liknelser i ett liknelsetal.
Så för att sammanfatta:
- Markusevangeliet skrevs mellan 65 och 70 e Kr av en Markus som antagligen var en nära medarbetare till Petrus (och Paulus?)
- Det är det äldsta av evanglierna.
- Evangelierna är vad de första kristna (det vill säga de som var med) ansåg hade hänt, de är inte uppdiktade långt i efterhand.
- Jesus har sagt det han säger i evangelierna, men kanske inte i den ordning som det står i evangelierna.
Välkommen att följa med i följetongen!
Petter
P.S. Tvärtemot vad man kanske kan tro, så är det så att ju längre bibelforskningen kommer, desto mer av Nya Testamentet visar sig vara tillförlitligt. I början av 1900-talet sa forskningen att Bibeln inte var särskilt tillförlitlig - många prästkandidaters tro knäcktes när de började studera teologi. (Allra värst var teologerna vid universitetet i Köpenhamn.) Så är det inte längre. Nya Testamentet är en bra källa om man vill veta vad de som levde i Jesu närhet ansåg hade hänt. Vår tro är inget löst antagande - den har en stadig grund i historiska fakta.
Kommentera