Långaryds församling

Som utlovat kommer här några ord om Liknelsen om sådden (Mark 4:1-20) och Liknelsen om den växande sådden (Mark 4:26-29).

 

Först några ord om Liknelsen som den växande sådden. Det är en kanske något bortglömd liknelse med ett fantastiskt innehåll och en rikedom av "bottnar". För några år sedan hade jag glädjen att få predika över den textstumpen i Hällabäcks kyrksal.

 

Ett möjligt sätt att tolka liknelsen om den växande sådden är att den handlar om kyrkan. Jesus är såningsmannen som så att säga sår fröet till kyrkan. Kyrkan växer och utvecklas. Men en dag är det slut. En dag kommer Jesus att komma tillbaka för att ”skörda”, för att ta hand om dem som tror på honom. De som tillhör honom.

 

Men det finns ett problem – skulle man tolka liknelsen så, innebär det ju att Gud liksom inte bryr sig om världen under tiden. ”Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer”. Kristendomen (och för den delen Judendom och Islam också) beskriver en Gud som inte bara har skapat Universum, utan också bryr sig om det han har skapat. En Gud som griper in i människornas liv. Inte en sovande Gud som väntar på att säden ska gro, utan en vaken Gud som rensar ogräs, vattnar och klipper mördarsniglar. Gud bryr sig om oss helt enkelt.

 

Man kan tänka sig att utsädet är ord och händelser som liksom slår rot i minnet: ett bibelcitat, något vackert som en lika vacker människa säger till dig, underbara upplevelser eller något man hör av en slump. Och sen tänker vi inte mer på det. ”Och dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur.” Och plötsligt poppar de där orden poppar upp igen. Och då har de växt till sig och fått större betydelse. Man ser liksom klarare på livet med hjälp av dem. Det händer mig ofta att jag grunnar på något när jag kommer till kyrkan och plötsligt, i en psalmvers ssom jag sjungit massor av gånger, kommer en hälsning från Gud, ett svar på frågan. Och ibland är jag klokare än jag vet om och säger något på en KU-andakt, som, när det fått växa till sig ett par timmar, visar sig vara svaret på det jag funderade på.

 

Fast egentligen tror jag att den här liknelsen handlar om nåd. Om att Gud förlåter oss enbart av nåd. Att han har visat att döden inte är något slutgiltigt. Säden är redan i jorden. Där gror och växer den utan att vi behöver anstränga oss. Vi kan inte åstadkomma någon frälsning åt oss, det har Gud redan gjort av nåd. Vi behöver helt enkelt bara tacka och ta emot det som Gud redan har förberett.

 

Men man måste våga lite på att det är som Gud säger. Man kan liksom inte rota upp säden ur jorden igen för att kolla om den har börjat gro. Att tro på är samma som att lita på. Att tro på Gud är att våga lita på hans löften. Att ha en kristen tro är samma som att våga lita på de första kristna som sa att Jesus har uppstått.

Liknelsen om sådden berättar Jesus när han undervisar en stor skara människor. Han använder en bild som de allra flesta kunde känna igen sig i. Ändå förstår de inte och han måste förklara liknelsen till och med för sina närmaste lärjungar. På ett mycket intressant sätt visar sig liknelsen handla om just det som händer – en stor skara människor hör honom tala, men bara några få (om ens någon) förstod vad han menade. De var helt enkelt inte öppna nog för att kunna ta emot Guds ord. Liknelsen vill förklara hur det kommer sig att en del människor kan komma till tro genom eller finna tröst i ett visst Bibelord, medans det inte händer något med andra som hör samma sak.

 

Man kan också tänka sig att det fanns en del bland dem som lyssnade på Jesus som brukade gå och lyssna varje gång en spännande predikant var i närheten (det fanns fler kringvandrande predikanter än Jesus) för att sedan gå hem och fortsätta sina liv som vanligt. Då blir Liknelsen om sådden en uppmaning till dem (och andra söndagskristna) att ta till sig budskapet och låta det få betydelse i deras vardag.

 

Den förklaring som Jesus ger till liknelsen är lika aktuell nu som då:

En del föll på vägkanten – det finns de som över huvud taget inte ger Kristendomen (eller någon annan religion heller för den delen) en chans. De avfärdar millioner människors tro och upplevelser under två tusen år som vidskepelse och lurendrejeri. De vägrar öppna sig för möjligheten att Gud finns på samma sätt som en hårt trampad väg inte öppnar sig och tar emot ett sädeskorn.

 

En del föll på de steniga ställena – det finns alltjämt de (både kristna och andra) som allt verkar gå bra för. Människor som är glada och helt enkelt har flyt. Men när det kommer motgångar rasar allt eftersom det inte fanns någon kärna. Människor vars tro på Gud eller på samhället eller på den kosmiska rättvisan rasar samman när de själva, eller någon anhörig, drabbas av sjukdom, död och lidanden. Och det är för att det inte finns tillräckliga rötter, inget djup i tron. En tro där man inte brottas med de svåra frågorna håller sällan när det är jobbigt. När Lukas återberättar samma berättelse (Luk 8:4-15) säger han att de späda plantorna vissnade bort eftersom de inte fick någon väta. Paulus skriver i ett av sina brev att "Jag [Paulus] planterade Apollos vattnade, men Gud gav växten."(1 Kor 3:6) Och med det menade han att det var han som först hade kommit till dem med evangeliet och sedan hade Apollos fortsatt att undervisa, han hade vattnat säden som Paulus hade sått. hade någon kommit på att vattna säden som föll på de steniga ställena hade de kanske blivit färdiga ax även där. Överfört betyder det att det inte är kört även om man har en ytlig och oreflekterad tro från början - man kan låta sig vattnas och växa på det viset. Och att bli vattnad betyder i det här fallet att fira gudstjänst, att be, att läsa Bibeln och att prata med andra kristna. Med någon klok person som man litar på. När man tvivlar är det värdefullt att ha någon som kan agera bollplank och hjälpa en att se positivt på världen igen. Någon som tröstar, stöttar och uppmuntrar.

 

En del föll bland tistlarna – många människor säger att de gärna vill ha en tro. Att de gärna vill engagera sig politiskt eller i en ideell organisation. De hade gärna velat umgås mer med sina barn/föräldrar/vänner. Men de har ju inte tid. Båda måste ju jobba heltid (och en del övertid) för annars har de ju inte råd med platt-TV, sommarstuga, båt och ny bil vartannat år. Hade de inte prioriterat det materiella (som de ironiskt nog inte hinner utnyttja) hade de haft tid att gå en alphakurs eller att hämta barnen på dagis före klockan 17 någon gång ibland. Men begäret efter det materiella kväver dem. Och egentligen är det ju det som sabbatsbudet handlar om - att man ska ta sig tid för sina relationer, både relationen till Gud och till andra. Annars drunknar det som egentligen är viktigast i en massa "måsten".

 

En del föll i god jord – utifrån ett kristet perspektiv handlar detta om att en del människor öppnar sig för evangeliet (och Gud). Och när evangeliet slår rot hos dem inspireras de till att sprida glädje och vänlighet omkring sig. Många av dem berättar om Jesus för andra och på så sätt blir fler människor inspirerade och fridfulla. Jag tror att människor som lever nära Gud blir snällare, hans godhet och kärlek smittar liksom av sig.

En sista sak tycker jag att man ska ta med sig från Liknelsen om sådden och det är att lärjungarna gick till Jesus när de inte förstod vad han menade. De hade kunnat gå ut i världen och sagt: ”Jesus tycker det är viktigt att man sköter sina åkrar på rätt sätt och inte slösar med utsädet.” Men det gjorde de inte. Istället tog de reda på vad liknelsen egentligen handlade om. Det blir en maning till oss alla att inte vara så tvärsäkra på att vår egen tolkning är den rätta. Om till och med apostlarna måste fråga för att förstå är det inte rimligt att tro att  vår första tolkning av något alltid är rätt. Det faktum lärjungarna måste få liknelsen förklarad för sig är en uppmaning till oss som tolkar Bibeln att vara mindre tvärsäkra och mer ödmjuka. Och när vi undrar över något ska vi alltid knäppa våra händer och prata med "the man upstairs" som Brian Carrick sa härom söndagen när han var och sjöng med JazzCats i Landeryds kyrka. Hoppas att ni som var där förstår newcastle-språket, för det han sa var evangelium i dess renaste form. Det var ett av alla de där tillfällena när vi som inte har så djupa rötter blev rejält vattnade så att vi inte torkar bort.

 

Tack Jesus!

Petter