Långaryds församling

Jag har varit på Wettershus i helgen, den här gången som retreatgäst. Det har inneburit tid att vila, tid att tänka efter, tid att se efter.

 

Eftersom jag hade kameran med så finns några bilder sparade från Wettershus omgivningar. Nu vill jag gärna dela med mig av några spridda intryck och några av de tankar som dessa väckte. 

Att få sitta ner en stund. Andas djupt. Känna efter. Hitta mina rötter. Blicka upp i grenverket. Att få sitta ner en stund.

I Guds tystnad får jag vara

ordlös,stilla, utan krav.

Klara rymder, öppna dagar:

här en strand vid nådens hav.

 

I Guds kärlek vill jag vila,

vet mig önskad, älskad, sedd.

Övar mig i barnets tillit,

prövar höjd och djup och bredd.

 

I Guds ande kan jag andas:

Bön ger liv ur död som svar.

Ögonblickens närhet rymmer

allt som blir och är och var.

 

Vid Guds hjärta är jag buren,

innesluten i hans famn.

Medan hemligheten djupnar

viskar Fadern ömt mitt namn.

(Sv.ps. 522, den psalm som oftast inleder en retreat på Wettershus)

En sommar som bleknar och stilla drar sig tillbaka. Men fortfarande finns en smak av den kvar.

Där sommaren tar slut börjar något annat, något nytt, om vi bara vill.

Vi vill så gärna vara som de andra... Vi slipar till oss och byter färg och fixar och donar i våra försök att passa in. Men är man en träbit bland stenar ska man vara stolt över det och bejaka det som är unikt för en träbit!!

Det finns en väg till himmelen,

en väg till Guds Jerusalem,

den vägen är den helga tron

på Jesus Krist, Guds egen Son.

(Sv. ps. 303:1)

 

Vägen mellan Vätterstranden och Wettershus är brant, med en höjdskillnad på 90 meter. Men den är otroligt vacker och ibland dramatisk med ett stup på ena sidan så man får vara lite försiktig. Där finns gott om platser att sitta ner och vila en stund. Jag tänker att det är lite som med livsvägen, den som kan bära oss ända in i himmelen.

 

Humlesurr, ett av de allra vackraste orden och ett av de allra somrigaste ljuden!

 

Du har väl hört historien som säger att humlor egentligen inte kan flyga?

Kroppen är för stor och tung i förhållande till de små vingarna.

Men eftersom ingen talat om det för humlorna så flyger de ändå.

 

Detta får mig att fundera över vilka begränsningar vi själva gett oss alldeles i onödan?

Och vad skulle vi kunna göra om vi inte hade dem?

Att fånga en myra på bild visade sig vara svårt.

Först ska man upptäcka den.

Sedan ska man hitta den i kameralinsen.

Sedan ska man fokusera den.

Under tiden har förstås myran ilat vidare och ur bild, rädd för vad det oväntade intresset kan leda till.

 

Kanske är vi likadana. Lite rädda inför mötet med varandra eller med Gud. Vad kan det leda till?

Den mörka bakgrunden gör rosens färg så mycket klarare.

 

Kanske är det så att det mörka och svåra också behövs för att vi verkligen ska se det vackra och fantastiska med just våra liv?

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden, över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

(Pär Lagerkvist)

 

Skulle du vilja veta mer om retreater eller Wettershus så berättar jag gärna.

 

/Karina