"Minnesförlust"
0kommentarer
Jag har tappat mitt minne.
Ja, inte det som lever sitt eget liv och spelar mig spratt bakom pannbenet, utan det det elektroniska. Jag glömde helt enkelt mitt USB-minne i en datorsal på högskolan och när jag kom hem upptäckte det hade det försvunnit. Idag ska jag försöka hitta en receptionist för att ta reda på om det har återfunnits.
Nu är ju inte själva USB-minnet så värdefullt, för femtio kronor kan man få ett nytt med lika mycket lagringsutrymme som vår första dator. Däremot var det fullt med olika texter som jag skrivit. Predikningar och inlämningsuppgifter som för alltid är borta om jag inte får tillbaka det. Det är inte själva minnet som är värdefullt, utan innehållet.
Egentligen är det så med vanliga minnen också. Visst kan det vara roligt att minnas saker som hänt, men det fantastiska med dem är ju innebörden av dem. Inte så mycket vad som sades eller gjordes när man träffade henne, utan hur underbart det kändes.
Gårdagen är en sådan dag då det känns som att jag inte åstadkommit något. En sådan dag som man inte minns. Den enda jag åstadkom var att slarva bort mitt USB-minne. Men också sådana dagar är en gåva från Gud. Också sådana dagar är en del av livet. Också sådana dagar får man lämna i Guds förlåtande händer. Det finns en vacker dikt av Karin Boye, Aftonbön heter den, och kring den knäppte jag mina händer om kvällen.
Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.
Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.
Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!
Fred och kärlek!
Petter
(För övrigt finns dikten, vackert tonsatt av Egil Hovland, med i Psalmer i 90-talet där den har nummer 859.)
Ja, inte det som lever sitt eget liv och spelar mig spratt bakom pannbenet, utan det det elektroniska. Jag glömde helt enkelt mitt USB-minne i en datorsal på högskolan och när jag kom hem upptäckte det hade det försvunnit. Idag ska jag försöka hitta en receptionist för att ta reda på om det har återfunnits.
Nu är ju inte själva USB-minnet så värdefullt, för femtio kronor kan man få ett nytt med lika mycket lagringsutrymme som vår första dator. Däremot var det fullt med olika texter som jag skrivit. Predikningar och inlämningsuppgifter som för alltid är borta om jag inte får tillbaka det. Det är inte själva minnet som är värdefullt, utan innehållet.
Egentligen är det så med vanliga minnen också. Visst kan det vara roligt att minnas saker som hänt, men det fantastiska med dem är ju innebörden av dem. Inte så mycket vad som sades eller gjordes när man träffade henne, utan hur underbart det kändes.
Gårdagen är en sådan dag då det känns som att jag inte åstadkommit något. En sådan dag som man inte minns. Den enda jag åstadkom var att slarva bort mitt USB-minne. Men också sådana dagar är en gåva från Gud. Också sådana dagar är en del av livet. Också sådana dagar får man lämna i Guds förlåtande händer. Det finns en vacker dikt av Karin Boye, Aftonbön heter den, och kring den knäppte jag mina händer om kvällen.
Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.
Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.
Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!
Fred och kärlek!
Petter
(För övrigt finns dikten, vackert tonsatt av Egil Hovland, med i Psalmer i 90-talet där den har nummer 859.)
Kommentera