Om en ring

0kommentarer

Jag har en klackring i guld som jag nästan alltid har på mig. Jag fick den i studentpresent av mina föräldrar. Då tänkte jag att jag skulle bära den som en påminnelse om vem jag var när jag fick den. Som en påminnelse om att vara lika ung i sinnet som då.

Men nu sitter den bara där på fingret, utan att jag skänker den en tanke. Faktiskt känner jag den mer om jag inte har den på mig.

Jag har en frälsarkrans också, som jag nästan alltid har på mig. Men jag ber inte så ofta med den. Eller jo, när jag är i Jönköping använder jag den ofta på bussen, men här hemma hänger den bara som ett armband.

Men jag tror att i mitt fall Har det blivit så att anledningen till att jag inte "använder" min ring är att jag är såpass ung i sinnet (jag har snarare blivit barnsligare sedan studenten) att jag inte behöver göra det. Anledningen till att jag inte "använder" min frälsarkrans är att jag så ofta bollar mina tankar med Gud ändå. Ett slags ständig bön.

Evangelietexten idag var Liknelsen om den förlorade sonen. (Lukasevangeliet 15:11-32) Det är en fantastisk berättelse om hur Gud förlåter den som vänder sig till honom. Fadern förlåter fullkomligt när man vänder om och kommer hem.

Men lika fantastiskt är det Fadern säger till den sonen som stannat hemma och blir avundsjuk när det blir fest för brodern. Pappan säger: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.

Ju längre man lever i relation med Gud, "stannar hemma hos Pappan", desto bättre lär man känna honom. Ju mer man övar sig, desto naturligare blir det att be. Man behöver ingen ring för att vara ung, eftersom det har blivit naturligt. Man behöver ingen frälsarkrans för att be, eftersom det har blivit en självklar del av ens liv.

Stannar man "hemma" hos Gud blir kontakten med honom naturlig. Man är ständigt uppkopplad. Det blir som med ringen - man känner den mer när man inte använder den.

Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.

Allt gott i Kristus!

Petter

Kommentera

Publiceras ej