Den 16 juni åker Långaryds syföreningar och församlingskår på bussresa!
 
Det medhavda förmiddagsfikat intas någonstans utmed Vättern. Därefter åker man vidare till Löfstads slott där det blir både guidning och lunch!
 
Resan går därefter till Björke väveri med guidning i väveriet. Där finns också fina utställningar och möjlighet att handla med sig något vackert hem. Den som inte är intresserad av väveriet kan istälet åka vidare till Finspångs bruksmuseum och se samlingar från Finspångs tid som järnbruk.
 
Resan kostar 495 kr per person (eventuellt subventionerar din förening en del).
 
Alla är välkomna med, även utanför föreningarna, i mån av plats!
 
Anmälan senast den 5 juni till:
 
Anna-Karin Samuelsson
telefon: 0371 461 15
e-post: anna-karin.samuelsson@svenskakyrkan.se
 
Katarina Åkesson
telefon: 0345 172 25
e-post: kinahylte@yahoo.se
 
VÄLKOMMEN MED!
Nu kommer nog en del att bli sura på mig, men jag vill ändå kommentera Uppdrag gransknings reportage från i onsdags (28 maj). Det här är inte på några sätt ett officiellt uttalande från Långaryds församling, utan bara mina ena funderingar. Jag tror att det till stor del handlar om att man pratar olika språk och inte förstår varandra.
 
Det första man ska fundera på är situationen. Det handlar inte om ett allmänt samtal om vad homosexualitet är. Istället är det frågan om en människa som säger att han inte mår bra och att det är hans sexuella läggning som är problemet. Det är det som gör att Calle, för det är så han kallar sig, mår dåligt. Och han vill bli kvitt den känslan och önskar att han var heterosexuell. Vore det inte i den situationen ett mycket större övergrepp att säga "Nej, du har fel. Du mår egentligen bra av att vara homosexuell. Det är något annat som får dig att må dåligt. Skärp till dig!" I ett allmänt samtal kan man vrida och vända på sådant, men nu var det (trodde prästerna) en ledsen människa som kom dit för att få stöd och tröst. Det handlade inte om terapi eller psykoanalys utan om att stötta en ledsen människa. Sedan var det förstås klantigt av dem att komma in på ämnet sexuella övergrepp så snabbt, men å andra sidan skulle det kunna vara en av sakerna som fick Calle att känna sig obekväm med sin läggning.
 
Det andra man ska fundera på är vad bön är. Jag tror att många människor som inte är vana vid att be tänker att det är som en önskelista man lämnar till Gud. Men det är det ju inte - det är ett samtal med Gud. Jag tror inte att någon av prästerna tänkte att de med sin bön botade honom. De bad för Calle, la fram det Calles önskan inför Gud, precis som de flesta kristna gör när det är något de brottas med. Och bön ska inte censureras! Paulus säger tydligt att vi ska be om allt vi önskar. (Filipperbrevet 4:6) Och att slippa från en sexuell läggning som han inte kände sig bekväm med var ju just vad Calle sa att han önskade. Sedan är det Gud som svarar (och det ska vi vara glada för). Han svarar sällan som man tänkt att han skulle - Calle kanske plötsligt skulle falla för en alldeles speciell flicka och inse att han egentligen är bi. Gud kanske skulle hjälpa honom att bli mer bekväm med sin läggning. Eller något annat svar som inte jag med min begränsade fantasi kan räkna ut. Kyrkomötet kan inte bestämma vad man får och inte får be för och om. Det vore att göra Gud mindre och gå emot det Jesus säger. Det är nämligen så att ingenting är omöjligt för Gud.
 
Ingen av prästerna pratar om att bota någon Calle. Men Calles önskan, som sedan blir prästernas bön, är att han ska kunna byta läggning. Därför är det tredje man ska fundera på vad en sexuell läggning är för något. Är den medfödd? Är det något man formas till? Är det till och med så att man kan byta sexuell identitet genom livet? Svenska kyrkans och de flesta andras grundsyn är att den sexuella läggningen är en viktigt och fast del av en människas jag. Men (Och det här är intressant!) om man frågar en del RFSU:are och RFSL:are så svarar de att man absolut kan byta sexuell identitet. Att man väljer sin sexualitet. Tvärtemot samhällets konsensus. Det skrivs till och med böcker om hur fördelaktigt det är för kvinnor att vara lesbiska. Och då funderar jag över varför det tydligen är helt okej att uppmana heterosexuella kvinnor att bli flator, samtidigt som man inte får be att Gud ska hjälpa en människa vars sexuella läggning får honom att må dåligt.
 
Istället ska man tydligen tala om för stackars Calle att han har fel, för han tycker inte som kyrkomötet. Men att säga till en trasig människa att han är älskad och att hans önskan därför är fel blir på något vis bara glättigt och nochalant. Då tar man inte människan på allvar utan sätter sig över deras egen upplevelse. Finns det präster i Svenska kyrkan som behandlar sin konfidenter på det viset är det ett betydligt större problem än att det finns präster som ber att folk ska finna en sexuell identitet som de trivs med.
 
Jag väljer att inte gå in på det nedriga i att gillra en fälla där prästerna inte har någon chans att försvara, det får andra diskutera. (Olof Ringdahl till exempel som skriver om det i tidningen Dagen.) Präster har ju som bekant den totala tystnadsplikten och får under inga omständigheter föra vidare det som kommer fram vid själavård. Inte ens om konfidenten själv säger att de ska det.
 
Man ska också komma ihåg att Kyrkan inte är en åsiktsgemenskap, utan en trosgemenskap. Kyrkan handlar om tron på en gud som har blivit människa, dött och uppstått och som vi möter som Fader, Son och Ande. Det andra är egentligen bara detaljer.
 
Slutligen vill jag säga att jag för min del inte har något emot homosexuella människor. Jag tror inte att homosexualitet kan botas, eftersom det inte finns något att bota. Och jag har landat i att det är rätt att viga par av samma kön. Men jag har kommit fram till det efter att ha tänkt själv, bett och brottats med frågan tillsammans med Gud.
 
fred och kärlek!
 
Petter
 
 
Jag vet inte hur många gånger vi inbjudit till gökotta i Träpjas backe men tvingats flytta gudstjänsten till församlingshemmet på grund av vädret?
Men i år:
Kristi himmelsfärds morgon välkomnade oss med en klarblå himmel och även om vinden var lite vass så lyckades solen ändå värma.
Birger ringde samman med hjälp av en gong gong!
Petter höll i gudstjänsten.
Lena Carlberg spelade.
Efter avslutad gudstjänst plockades de medhavda fikakorgarna fram!
Den här bilden har Ola tagit! 
Några lärjungar, några ur Gudsfolket, som fått samlas en stund i Guds varckra skapelse. För gemenskap med varandra och med Jesus som aldrig lämnat oss.
Snart alla ängar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.
(Ps. 198)
 
/Karina
 
Terminens sista 3XT hölls i ett något kylslaget men soligt Unnaryd!
Vi blev indelade i lag och fick sedan gå en poängpromenad. Anna-Karin hade gjort jättesvåra tipsfrågor där vår kunskap i bland annat Alebos ålder och Landeryds järnvägshistoria testades.
 
Det var även en del praktiska övningar inlagda i rundan!
Här skulle flaskor vältas med hjälp av en sten. Man ser vilken fin teknik de boulevana damerna har!
Och de är så duktiga! Här flyger flaskorna kors och tvärs efter en fullträff av Birgitta!
 
Promenaden avslutades med bilspottning...
Denna något suddiga bild visar Helen när hon gör kvällens längsta spottning. Den röda Ferraribilen är inringad längst upp i bild. Lägg särskilt märke till de imponerade åskådarna!
 
Efter avslutad promenad var det skönt att få komma in i församlingshemmet och äta en korv eller två.
 
Vi tackar Anna-Karin för en fin kväll och en rolig termin som nu är avslutad! Med både bus, glädje och allvar har våra tisdagskvällar förlupit.
 
Och Tack till alla som är med och delar vår okomplicerade och fnissiga gemenskap!
 
Alla "tjejer" är välkomna till höstupptakten den 27/8!
 
/Karina
 
 
 
3xT,
söndagen den 1 juni
Söndagen före Pingst – Hjälparen kommer
Långaryds kyrka – 11.00 Mässa, Bo Lindbladh.
 
måndagen den 2 juni
Café Träffpunkt i Landeryds församlingshem 14.30 – 16.30. Välkommen att dela gemenskapen och träffa nya och gamla vänner!
 
onsdagen den 4 juni
Kvinnor i förändringens tid, föredrag kl 18 i Hyltebruks församlings-hem. Hur påverkades kvinnorna i våra trakter av reformationen? Lisbeth Malmström och Kristina Kootz berättar om svenska, tyska och danska kvinnoöden under reformationen.
 
söndagen den 8 juni
Pingstdagen – Den heliga Anden
Långaryds kyrka – 18.00 Musikgudstjänst, Mia Schulz Wigelsbo. Kyrkokörens vårkonsert.
 
måndagen den 9 juni
Annandag pingst – Andens vind över världen
Landeryds kyrka – 18.00 Sinnesromässa, Mia Schulz Wigelsbo.
Café Träffpunkt i Landeryds församlingshem 14.30 – 16.30. Välkommen att dela gemenskapen och träffa nya och gamla vänner!
 
tisdagen den 10 juni
Landeryds kyrka – 9.00 Skolavslutning för Landeryds skola, Mia Schulz Wigelsbo.
Några tankar på bönsöndagen som tar avstamp Romarbrevet 8:24–27 och Matteus 6:5–8
 
När jag var konfirmand så hade vi fått kanske femtio frågor inför förhöret på konfirmationen. Vi fick leta reda på svaren i våra konfirmandböcker och så gick vi igenom de rätta svaren ett par dagar innan. Och en av de där frågorna handlade om att be: ”Vad är bön?” Jag svarade att det är ett sätt att prata med Gud, men det tyckte inte min konfirmationspräst dög för han ville ha den där snygga formuleringen som fanns i konfirmandboken – ”mitt hjärtas samtal med Gud”. Jag kom att tänka på det när jag funderade på vad jag skulle säga här ikväll och då slog det mig att med den rättningen så missade min konfirmationspräst vad bön är, fast han är en bra präst och flitig med att be. Trots det så missade han själva kärnan i bönen.
 
För att be är inte att säga de rätta orden på rätt sätt, utan det är just att prata med Gud. Eller för den delen ”hjärtats samtal med Gud”, men det viktiga är inte hur man formulerar sig utan att man ber.
 
Och det är ju en av sakerna som Paulus skriver om i sitt brev till romarna och som Jesus säger i evangelietexten, att bön inte är något som ska presteras eller visas upp. Det är inget konfirmationsförhör med de rätta formuleringarna – det är ett ständigt pågående samtal med Gud. Ingen uppvisning, utan en relation. En relation som man aldrig blir färdig med, utan som hela tiden utvecklas genom att man pratar med Gud om stort och smått.
 
Nu ska jag säga två saker som egentligen går emot varandra, men som jag ändå tror är sanna. Å ena sidan är jag övertygad om att man behöver söka stillheten, hitta platser och stunder som är till för att prata med Gud. Att fira gudstjänst, förstås. Att be kvällsbön är en bra vana och Gud blir inte ledsen om man somnar mitt i bönen. Att gå ut och gå med Gud som enda sällskap. Själv brukar jag gå till våran sjö och prata med Gud när det är något som är jobbigt. Det brukar hjälpa.
 
Å andra sidan tror jag att man ska be hela tiden. Just då när det händer istället för att tänka att det ska jag be för sedan. För en uppskjuten bön har lätt för att bli en bortglömd bön. ”Kort ska man be, men starkt och ofta.” sa Luther. Tack gode Gud att jag hann med bussen idag. Tack för att jag hittade nycklarna så snabbt. Gud, var med den människan jag precis mötte. Jesus.
 
Och det går förstås inte riktigt ihop, men jag tänker att de korta bönerna är som små sms till Gud. Något litet. En snabb fråga och smiley. De där längre stunderna med Gud är mer som djupa samtal mellan vänner, där man kan vrida och vända på en sak tills man kanske förstår lite mer. Eller i alla fall har blivit uppmuntrad.
 
Så ska man inte glömma bort att Gud vill vara nära oss och att vi är gjorda för att leva tillsammans med Gud. Gud känner oss bättre än vad vi gör själva och det tycker jag är tryggt att veta. Vi behöver inte censurera oss när vi ber. Vi behöver inte försöka verka bättre än vi är. Paulus skriver till exempel till församlingen i Filippi ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.” (Fil 4:6) Vi ber ”Vår Fader”, men egentligen står det ”Abba” i grundtexten, alltså pappa. Så nära och förtroligt kan vi prata med Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Som med en trygg och klok pappa.
 
Att be är att ständigt prata med Gud. Inte att formulera en massa fina meningar, utan att dela det man grunnar på med en kärleksfull och klok pappa i Himlen. Det är också att hela tiden lyssna efter Guds svar, för Gud gör stora under. Det gäller bara att vara tillräckligt uppmärksam. Bön är ett sätt att prata med Gud. Bön är mitt hjärtas samtal med Gud.
 
fred och kärlek!
 
Petter
Guds barn, Petter Bäckman, Predikan, bön,
På bönsöndagens förmiddag firade vi gudstjänst i Landeryds kyrka.
 
Gud,
vår tillflykt och vår starkhet,
tack för bönens gåva och möjlighet.
Hör vår bön,
svara oss i din kärlek,
handla med oss efter din vilja.
Låt vår bön bli en kamp för det goda
och en vila i dig.
I Jesu namn.
Amen.
(dagens bön)
Mette hade stannat på vägen och plockat Lupiner som fick komplettera altarblommorna. Kan det bli vackrare?
 
Pär Petersson (diakoniassistent i Färgaryd) höll sin första gudstjänst i Landeryds kyrka och Aina Bolmvall spelade.
I förgrunden brinner Kristusljuset.
En symbol för de 40 dagar då den uppståndne Jesus är kvar på jorden innan sin himmelsfärd.
 
Den himmelsfärd vi får fira på torsdag.
 
/Karina
 
 
Psalm 762:
Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära
Närvaron finns där, en kraft som vill bära
Ja, öppna det rum som står låst djup inom dig
Barnet som bor där och stumt skriker "Hör mig!"
Du är en bön. Gud är din bön

Låt oron få sjunka som stenar mot botten
Hela ditt liv är ett samtal med honom
som bär universum och bor i ditt hjärta
Han delar ditt liv, både glädjen och smärtan
Du är en bön. Gud är din bön

Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära
Närvaron finns där, en kraft som vill bära
Ja, våga den tillit som bor djupt inom dig
Lyssna till rösten som kallar dig "Följ mig!
Du är en bön. Jag är din bön."
 
Någon av er kanske minns att jag för några veckor sedan skrev om min glädje över ett kastanjeträd som jag för 15 år sedan planterade och som nu äntligen hade knoppar!
 
Natten efter inlägget kom frosten.
Inte bara en natt och någon enstaka minusgrad utan natt efter natt med 3-5 minusgrader.
 
Jag ställdes inför ett litet dilemma.
Får man i en trasig och hungrande värld uppta Guds dyrbara tid med något så banalt som en bön för några kastanjeknoppar?
 
Jag tror faktiskt man får be om banala saker också.
Vi blir alltid lyssnade på.
 
Ändå blir det inte alltid som vi vill och ber och hoppas.
Det där är svårt att förstå.
Min tro är att vi en dag får svar på varför.
Allt kommer att bli bra till slut där hamma i vår Faders hus.
 
Och vi blir alltid lyssnade på.
 
 
Men hur gick det med kastanjeknopparna då?
Jo då, någon höll en värmande hand runt de små knopparna.
Kastanjeljusen är på väg att tändas.
 
/Karina
Tänk ändå...
Vad krävs för att skapa en ormbunke?
Hur mycket fantasi?
Hur mycket tålamod?
Hur mycket lekfullhet?
Hur mycket kärlek?
 
Och du och jag,
vi är skapade av samma konstnär.
Samma kärleksfulla Fader.
 
/Karina
 
 
Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
(Matt. 6)
 
söndagen den 25 maj
Bönsöndagen – Bönen
Landeryds kyrka – 10.00 Gudstjänst, Pär Petersson.
 
måndagen den 26 maj
Café Träffpunkt i Landeryds församlingshem 14.30 – 16.30. Välkommen att dela gemenskapen och träffa nya och gamla bekanta!
 
tisdagen den 27 maj
Tjejer som Träffas och Trivs kl 19 i Unnaryds församlingshem. "Lek och bus" står på programmet.
 
torsdagen den 29 maj
Kristi himmelsfärds dag – Herre över allting
Landeryd – 8.00 Gökotta i Träpjas backe, Petter Bäckman. Ta med kaffekorg och stol. Vid dåligt väder träffas vi i församlingshemmet.
 
söndagen den 1 juni
Söndagen före Pingst – Hjälparen kommer
Långaryds kyrka – 11.00 Mässa, Bo Lindbladh.
 
måndagen den 26 maj
Café Träffpunkt i Landeryds församlingshem 14.30 – 16.30. Välkommen att dela gemenskapen och träffa nya och gamla bekanta!
Kära läsare, nu börjar du väl undra om bloggen lagts ner? Så är förstås INTE fallet! Att visa er vår församlings verksamhet gör vi med stolthet och glädje!!
 
Grejen är att jag åter igen varit på Wettershus några dagar och därmed missat allt roligt som hänt här hemma i församlingen.
 
Därför har jag inga bilder från visningsgudstjänsten i Långaryd eller familjedagen i Jansberg eller sinnesromässan i Landeryd.
 
Däremot har jag bilder från ett vårligt Wettershus, för tillfället får ni hålla till godo med detta!
På Wettershus har jag fått ladda batterierna och fylla på glädjeförråden.
Jag har fått tid till det att tänka och bara vara.
Sånt där som kanske inte annars hinns med.
De stora perspektiven har funnits där.
Och de små detaljerna.
Det har varit vila på alla plan.
 
Och än en gång slår mig tanken:
Ibland behöver man åka bort för att komma hem.
 
/Karina
 
Wettershus,
lördagen den 17 maj
Konfirmation i Färgaryds kyrka kl 11.00.
 
söndagen den 18 maj
Femte söndagen i påsktiden – Att växa i tro
Långaryds kyrka – 10.00 Gudstjänst där Mia och Petter visar och berättar om Långaryds kyrka.
Landeryds kyrka – 18.00 Sinnesromässa, Mia.
 
torsdagen den 22 maj
Stor & liten kl 9.30 i Långaryds församlingshem.
Kyrkokören övar kl 19 i Landeryds församlingshem.
 
söndagen den 25 maj
Bönsöndagen – Bönen
Landeryds kyrka – 10.00 Gudstjänst, Pär Petersson.
 
tisdagen den 27 maj
Tjejer som Träffas och Trivs kl 19 i Unnaryds församlingshem. "Lek och bus" står på programmet.
Jag var nere i församlingshemmet en sväng i kväll för att titta till Tisdagsklubbsgänget och ta några bilder!
Efter att ha ätit korv så satte de i gång att leka. I första leken fick alla varsin lång tändsticka att ha i munnen. Leken gick sedan ut på att flytta en ring mellan deltagarna med hjälp av tändstickorna. Förstår ni hur jag menar?
Precis så här!
Det hela kräver en viss koncentration!
Man ska helst inte fnissa för mycket heller...
Det kanske hjälper att hålla i lite!
Tycker du det ser enkelt ut så säger jag bara: Prova själv där hemma!
Visst är de duktiga!
 
I nästa lek skulle halva gruppen sitta på stolar i en ring. Den andra halvan av gruppen skulle stå bakom stolarna. Ungefär så här:
En av stolarna skulle vara tom och den som stod bakom den skulle med hjälp av blinkningar locka till sig någon av de sittande.
Här blinkar Viktor!
När någon kände att den med den tomma stolen blinkade åt den skulle de flytta sig till den tomma stolen innan den bakom ryggen fångade och höll kvar. Jag tror ni förstår ungefär?!
Här försöker någon kasta sig fram!
Här har Rebecka fått napp!
Och här blir någon stoppad i sista sekunden!
 
Jag lämnar det glada gänget och beger mig hemåt med min kamera och dessa bilder.
 
Jag tänker att de har det rätt fint tillsammans dessa tisdagskvällar, barn och vuxna tillsammans!
 
/Karina
 
 
Det var planerat att vi skulle ha en friluftsgudstjänst på Höstro i dag för att fira att det är 20 år sedan Höstro renoverades och byggdes ut till det fina och moderna äldreboende vi har i Långaryd!
 
Nu var det ju si och så med vädret just i dag men vem har sagt att man måste vara ute och ha friluftsgudstjänst?? När Höstro nu har en fin och stor matsal så kunde vi ju fira gudstjänsten där!
Folk strömmade till!
Men än finns några tomma platser.
Men det fyllde snabbt på!
Här sitter visst några Landerydsbor och fnissar!
Men deras bord var snart också fullt!
 
Jag frågade Mette efteråt hur många besökare gudstjänsten hade. Hon tror att det var 85 men det kan också ha varit 86 deltagare. En liten tveksamhet där alltså!
 
Och så drog gudstjänsten igång!
Mia ledde den och Rebecka spelade. Anna-Karin var också med på ett hörn!
En av de yngre gudstjänstdeltagarna. Man undrar vad han funderar över? Han tänker nog i alla fall inte på var han ska bo när han blir gammal. Eller..?
 
Efter gudstjänsten talade Bengt-Åke lite om hur bygden fiått kämpa för att få behålla Höstro. Han berättade också om att man vid 10-årsjubileet av tillbyggnaden bjudit på en 10 meter lång rulltårta!
Och hur toppar man det vid ett 20-årsjubileum kanske ni undrar?
 
Jo, man...
...bjuder förstås på 20 tårtor!!! Allt bakat och fixat av ideella krafter inom Långaryd och Landeryd i samverkan! (Alltså alla föreningar tillsammans!) Tänk vad vi kan!
Här var det fler tårtor! (Jag tror faktiskt att det var fler än 20 totalt!)
Maja Ericsson som varit längst av alla på Höstro och som dessutom jobbade där på 40-talet (!) fick förstås börja!
Sedan var det fritt fram för alla att förse sig av den härliga tårtbuffén!
Gamla tidningsklipp cirkulerade runt så att vi kunde läsa om hur det var för 20 år sedan, och för 10 år sedan och när det kämpades för Höstros framtid.
 
Petter gick runt med en lite senkommen kollekthåv.
 
Mette, Inger och Aino sitter i trappan och sjunger!
 
Eftermiddagen avslutades nämligen med en stunds allsång!
Härliga vårsånger som alla kände igen!
Och så gick den fina eftermiddagen mot sitt slut.
Tårtorna är uppätna.
 
Det som finns kvar är en ännu starkare känsla av hur fantastiskt det är att vi har varandra.
Vi som bor här är inte så många men vi kan hjälpa och stötta och finnas för varann.
 
/Karina
 
Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.
(Gal. 6:2)
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi som var med på musikandakten i Långaryds kyrka i fredags fick ett minne för livet tror jag.
Ett glädjeminne.
 
De bilder som nu kommer visar den etiopiska familjen och musikgruppen "Bright colors" som under sitt Sverigebesök kom till Långaryd!
Gruppen består av sex syskon och..
deras föräldrar.
Familjen kämpar för att gatubarnen i Etiopien ska få ett drägligt liv genom att ge dem en meningsfull fritid. Bland annat får barnen bygga självförtroende med hjälp av skateboards! Allt familjen samlar in under besöket i Sverige går till denna verksamhet!
De var alla så otroligt vackra i sina dräkter som deras pappa vävt tyget till.
När gruppen dansat och sjungit en stund fick de vila lite och då sjöng och dansade våra Tisdagsklubbsbarn för dem!
 
När gruppen sedan började spela igen hände något... Ett slags glädjefnatt utbröt och alla barnen och även vuxna började dansa med!
Är jag någon gång sur så ska jag gå tillbaka och titta på dessa bilder. Det går ju liksom inte att låta bli att bli glad?!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här ser du i mitten av bilden familjens svenska värdpar Eva och Svante Annerhult från Smålandsstenar.
Och vad är det då de är så glada över? Varför sjunger och dansar de?
 
Jag tror minsann att det är för att Jesus lever och älskar oss!
Vad tror du?
 
/Karina
 
Se, jag vill bära ditt budskap, Herre,
av hjärtat sjunga ditt lov och pris.
Med glädje vill jag ditt ord förkunna,
som gör den svage vis.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda,
Då kan din vilja ske.


Ty om ditt ord med mitt liv jag döljer, 
Jag döljer livet som du oss ger,
Som Jesus kom att oss uppenbara,
Då han till oss steg ner.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda,
Då kan din vilja ske.


Gud, låt oss känna din Andes ledning,
Så att vi vet att din väg vi går.
Låt elden brinna i våra hjärtan, 
Till dess vi målet når. 
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda,
Då kan din vilja ske.
(Psalm 89)
 
 
 
 

Preikan på Tredje söndagen efter Påsk

Text: Johannes 10:22–30, Psaltaren 23

Det handlar alltid om rösten. Om vilken röst man väljer att lyssna på. Vem du väljer att lita på.

Fåren känner igen herdens röst och följer honom. Litar på honom eftersom de vet att han brukar visa dem den rätta vägen. Och herden känner fåren. För alla andra är de bara en bräkande, stinkande, massa – men han ser dem som individer. Han har namn på dem. Vet deras egenheter och deras relationer. Och de känner igen herdens röst och litar på honom. Det handlar alltid om rösten och vem som finns bakom den.

Nu vet jag inte så mycket om herdar och får, men så pass bonnunge är jag att jag har vet hur korna beter sig. Jag har gått i tofflor genom skog och över surhål till korna. När jag har hittat dem ropar jag till en eller två gånger: ”Kósó!” Och genast kliver korna upp, svarar med sitt tutande och följer mig sedan genom skog och över surhål. För de vet att det är en röst att lita på. Det handlar alltid om rösten.

Och så är det med tron också. Att vara med Jesus så att man upptäcker vem han är och sakta börjar förstå att han är värd att lita på. Att han vill dig väl och vet vägen. Att det till och med kan vara så att han förstår dig och ditt liv bättre än du gör själv. Precis som Pappa nog har bättre överblick på det som händer än vad korna har.

Fast det är inte riktigt sant att alla korna följer efter mig. Det är de gamla och kloka korna som följer efter. De som vet att det är värt det. De som har varit med förr och vet att det vankas nytt bete om man följer efter. ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.” (Ps 23:2) Ändå kommer hela koskocken med, för de yngre korna litar i sin tur på de äldre.

Och då tänker jag på förebilder. Hur viktigt det är att vi berättar vad vi tror på. På vem vi tror. Men inte bara vad vi säger, utan minst lika mycket vad vi gör. Om vi vill att våra kyrkor ska vara fulla, måste vi själva söndag efter söndag nöta kyrkbänken. Vi måste fundera på hur vi skapar grupper och möten där vi inte bara fikar och har trevligt tillsammans, utan också möter Jesus. Hur lever vi ut vår tro och blir förebilder, småherdar, som pekar mot den riktige herden?

Vi vet ju att Jesus var sitt budskap. Guds rike är nära, sa han. Och när Jesus vandrade på jorden så bröt Guds rike verkligen igenom. I det han sa om kärlek till Gud och de vi möter. I undren där det som var trasigt och skadat blev helt igen. När Gud hänger blodig på ett kors för att visa sin djupa kärlek. I den tomma graven där det goda segrar över det onda.

Det handlar alltid om rösten. Hänger det vi säger ihop med det vi gör? Är du ditt budskap? Det är då du blir trovärdig.

Egentligen är det så att allt bra ledarskap handlar om att vara en god förebild. Det står om det i Första Petrusbrevet att församlingens ledare ska vara som herdar för hjorden de har fått. Inte bestämma för bestämmandets skull, utan för att göra det bättre för dem man har fått ansvar för. En herde går före flocken och visar vägen. Och så är det för alla som har fått ansvar och förtroende i en församling – man måste själv gå före och visa vägen. Budgetar, byggnader och broderier är meningslösa om du inte själv tar dig tid att fira gudstjänst och lyssna efter herdens röst. Det handlar alltid om rösten. Om vem du väljer att lyssna på.

Det händer ibland att en ko hamnar i en situation som verkar hopplös. Hon rymmer och plötsligt står hon i ett djupt dike och kan inte komma upp. Vi är ute och letar, men det vet inte kon. Bara att vattnet är kallt och att hon inte kan ta sig upp. Så hittar vi henne och då har det hänt något med hennes blick. Hon ser på min pappa med en bedjande blick, för hon vet att den där rökande gubben med keps är den enda som kan hjälpa henne. Det är han som har gett henne mat hela vintern. Det är han som har pysslat om henne när hon var sjuk. Hon vet att bara han har makt att hjälpa henne. Och hon får hjälp upp ur diket, men några timmar senare har hon glömt allt.

Precis som människor som i sina mörkaste stunder ber till den där guden som andra har pratat om, eller som de kanske till och med har anat själva. Men när stormen är över och molnen har skingrats glöms han bort. Men i ett ögonblicks klarhet såg de det Jesus sa: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” För ett ögonblick visste de vems röst som är värd att lita på.

Och det får vi hela tiden försöka påminna oss om. Jag var sur på Gud en fredagsnatt. Livet gick inte så bra som jag hade tänkt. Saker blev inte som jag ville och jag gick till sjön för att prata med Gud. Halvvägs hem hörde jag plötsligt rösten som sa det jag själv hade sagt på KU-andakten ett par timmar tidigare. Att vi är som får. Fåren förstår inte hur världen hänger samman lika bra som herden. De vet inte alltid vad som är bäst för dem. Och vi kan absolut inte se helheten lika bra som Gud, vi vet inte heller alltid vad som är bäst för oss. Om fåren bara följer herden så kommer de förr eller senare till det nya betet eller till vattnet, det är om de stretar emot och hittar på egna vägar som det kan gå dåligt. På samma sätt borde vi överlämna oss själva i Guds händer.

Och jag skrattade högt åt mig själv.

Kanske tycker någon att jag har pratat för mycket om kor. Att det är självklart att en ko är beroende av bonden för att få mat och må bra. Människor kan så mycket mer och är så mycket friare. Men jag tror att vi är just så beroende. Allt vi får är en gåva från Gud. Jesus säger ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matt 6:27) Och vi behöver den gode herden för att hitta rätt i livet. Vi behöver öva oss på att lyssna på honom. Lita på honom. För det är han som har överblicken när vi går vilse. Det är han som vet vad som är bra för oss och leder oss rätt.

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.
 
Det handlar alltid om rösten. Vem som är värd att lita på. Vem du väljer att lyssna på.
Det handlar alltid om rösten.

Amen.

Petter

 

 

 

Under hela våren har församlingen med jämna mellanrum bjudit in till samtal runt de små pärlor som tillsammans bildar "Frälsarkransen".
 
I går, söndag, var det dags för de två sista i raden, den svarta nattpärlan och den vita uppståndelsepärlan.
Vi pratade faktiskt mest om den lite svåra, mörkrets, nattens och dödens pärla.
Det är bra att det svåra får finnas med på det där lilla radbandet eftersom det finns med i allas liv.
 
Vi kommer inte undan det svåra men vi kan få kraft och hjälp igenom det.
 
Tänk om vi varje morgon kunde hålla den lilla svarta pärlan mellan våra fingrar och be den bön vi fick lära oss i går:
Gode Gud, hjälp mig att förstå att du inte låter något hända mig i dag som inte du och jag tillsammans kan klara av. Amen.
Och allt hör ihop. Allting både börjar och slutar med och hos Gud.
 
Finast av allt är att veta att mellan den stora gyllene "Gudspärlan" och den lilla skimrande "Jagpärlan" finns bara ett andetag av tystnad.
 
Längre bort än så är aldrig den kärleksfulle Fadern.
 
/Karina
 
 
 
 
Det är mycket som är vackert om våren.
 
Och det som jag tycker är vackrast av allt är en blommande kastanj. Det är något nästan sagolikt att i skymningen se ett av dessa träd med sina höga smala vita blommor som sträcker sig mot himlen.
Nästan som ljus i en kristallkrona. 
 
För många år sedan bodde jag i en stad som hade hela alléer med dessa magnifika träd och en höstdag stoppade jag en av trädens små hårda, bruna frukter i fickan för att plantera den i Landeryd. Jag ville få kastanjeglädje med mig hem!
 
Det gick bra och det lilla trädet växte och växte.
 
Och varje vår tittade jag efter den första blomknoppen. Den första kastanjeglädjen. Jag väntade och tittade och hoppades men inte en endaste liten knopp kom där. Trädet växte och frodades men inga knoppar kom. Inte en endaste.
 
Och jag väntade och väntade och längtade. Tittade efter den första knoppen som aldrig ville komma.
 
Det tog 15 år.
 
Och så i år...
Min kastanj är full av knoppar.
Inte en eller två utan många, många.
 
Hade jag ens brytt mig om att försöka om jag vetat hur lång tid det skulle ta?
Jag vet inte.
 
Men en sak är klar:
Att vänta en glädje är också glädje.
 
/Karina
 
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
(Fil. 4:4)
 
Vår kyrkokör har en lååång tradition då det gäller att sjunga in våren i Landeryd den allra första dagen i maj!
I inledningsfasen ser det ut som vårfirandet troligen gör på många platser i vårt land denna dag!
 
Men vi som varit med ett tag vet att när vi kommit in i NTO-lokalen och druckit vårt kaffe så blir det som det blir...
Jo men, så att...
Årets tema var "Till havs" och jag låter följande bilder tala mer eller minde för sig själva.
Vår komminister dansar sjörövardans!
Vår församlingspedagog har fått foten i en potta...
 
Tådans på hög nivå! (Där visade Mia ännu en sida jag inte kände till!)
I det här läget var detta ett riktigt vackert och stämningsfullt nummer. Så kunde det förstås inte få fortgå...
Nej, just det!
Lägg märke till körmedlemmarna i kulissen som nästan knäcker sig!
Och körmedlemmar som försöker krypa in i väggen!
 
Visst är de fina?!
Det blev visst många bilder på detta nummer!
 
Här fiskas det.
 
Och när vi trodde att vi sett allt...
Ja, då kom detta!
Något i Petters blick säger mig att den där selen han hänger i inte är helt bekväm...
Då kan det vara fint att få en kram!
 
Min kära, kära vän Helen!
Ja, så där höll dessa tokiga människor på! Vi skrattade och de skrattade och vi var tillsammans en stund och fick känna hur bra vi ändå har det. Och tänk att vi har varandra!
 
Innan vi gick steg Mia fram, iklädd en för stor uniform och kaptensmössa, och tackade Gud för våren och för stunden vi haft tillsammans.
 
Och jag kan bara hålla med. 
 
Tack Gud för människorna här.
 
/Karina