Långaryds församling

När jag var konfirmand så hade vi fått kanske femtio frågor inför förhöret på konfirmationen. Vi fick leta reda på svaren i våra konfirmandböcker och så gick vi igenom de rätta svaren ett par dagar innan. Och en av de där frågorna handlade om att be: ”Vad är bön?” Jag svarade att det är ett sätt att prata med Gud, men det tyckte inte min konfirmationspräst dög för han ville ha den där snygga formuleringen som fanns i konfirmandboken – ”mitt hjärtas samtal med Gud”. Jag kom att tänka på det när jag funderade på vad jag skulle säga här ikväll och då slog det mig att med den rättningen så missade min konfirmationspräst vad bön är, fast han är en bra präst och flitig med att be. Trots det så missade han själva kärnan i bönen.

 

Och det är ju en av sakerna som Paulus skriver om i sitt brev till romarna och som Jesus säger i evangelietexten, att bön inte är något som ska presteras eller visas upp. Det är inget konfirmationsförhör med de rätta formuleringarna – det är ett ständigt pågående samtal med Gud. Ingen uppvisning, utan en relation. En relation som man aldrig blir färdig med, utan som hela tiden utvecklas genom att man pratar med Gud om stort och smått.

 

Nu ska jag säga två saker som egentligen går emot varandra, men som jag ändå tror är sanna. Å ena sidan är jag övertygad om att man behöver söka stillheten, hitta platser och stunder som är till för att prata med Gud. Att fira gudstjänst, förstås. Att be kvällsbön är en bra vana och Gud blir inte ledsen om man somnar mitt i bönen. Att gå ut och gå med Gud som enda sällskap. Själv brukar jag gå till våran sjö och prata med Gud när det är något som är jobbigt. Det brukar hjälpa.

 

Å andra sidan tror jag att man ska be hela tiden. Just då när det händer istället för att tänka att det ska jag be för sedan. För en uppskjuten bön har lätt för att bli en bortglömd bön. ”Kort ska man be, men starkt och ofta.” sa Luther. Tack gode Gud att jag hann med bussen idag. Tack för att jag hittade nycklarna så snabbt. Gud, var med den människan jag precis mötte. Jesus.

 

Och det går förstås inte riktigt ihop, men jag tänker att de korta bönerna är som små sms till Gud. Något litet. En snabb fråga och smiley. De där längre stunderna med Gud är mer som djupa samtal mellan vänner, där man kan vrida och vända på en sak tills man kanske förstår lite mer. Eller i alla fall har blivit uppmuntrad.

 

Så ska man inte glömma bort att Gud vill vara nära oss och att vi är gjorda för att leva tillsammans med Gud. Gud känner oss bättre än vad vi gör själva och det tycker jag är tryggt att veta. Vi behöver inte censurera oss när vi ber. Vi behöver inte försöka verka bättre än vi är. Paulus skriver till exempel till församlingen i Filippi ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.” (Fil 4:6) Vi ber ”Vår Fader”, men egentligen står det ”Abba” i grundtexten, alltså pappa. Så nära och förtroligt kan vi prata med Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Som med en trygg och klok pappa.

 

Att be är att ständigt prata med Gud. Inte att formulera en massa fina meningar, utan att dela det man grunnar på med en kärleksfull och klok pappa i Himlen. Det är också att hela tiden lyssna efter Guds svar, för Gud gör stora under. Det gäller bara att vara tillräckligt uppmärksam. Bön är ett sätt att prata med Gud. Bön är mitt hjärtas samtal med Gud.

 

fred och kärlek!