Karina tyckte att min predikan från i söndags skulle komma upp här på bloggen, så det är väl bäst att lyda. Den tar mest avstamp i evangelietexten,
Matteus 7:15 – 21.
Jag tänker att den här söndagen handlar om vem som är värd att lyssna på. Vad som är värt att bygga sitt liv på. Vilka vägar vi väljer i livet.
Jag tror aldrig att frågorna har varit så svåra att svara på som nu. För vi är hela tiden överösta med så många olika värderingar, tankar och idéer. Så många olika bud om vad som är rätt och fel. Så hör man något som låter vettigt, till och med klokt, och tänker att så är det nog. Tills man nästa dag hör någon som argumenterar precis lika klokt för motsatsen. Jag har ofta frågor, Herre.
Fast det kanske inte är något nytt i alla fall. I den gammaltestamentliga texten
skräder inte profeten Mika på orden när han pratar om den tidens proffstyckare, de där profeterna som gjorde karriär på att säga det folket och kungarna ville höra. ”De lovar fred och lycka bara de får något att tugga, men förklarar krig mot alla som inte stoppar något i gapet på dem.” Proffstyckarna.
Och tvåtusensjuhundra år senare har proffstyckarna mer att göra än någonsin. Det går så fort. Människor är så aningslösa. En ogenomtänkt kommentar, några ord rykta ur sitt sammanhang, och drevet är igång. Rapparen Adam Tensta reser sig ur TV4:s morgonsoffa i protest mot ett youtube-klipp som en annan gäst lagt upp. Tyckarna och twittrarna rasslar igång, med förödande fart. Hat blir öst åt båda håll. Både mot Adam Tensta och Louise Andersson Bodin. Men vad ska man tycka? Vad är rätt och vad är fel? Vem är värd att lyssna på?
Det är så lätt att säga att de som tycker annorlunda är falska profeter, ulvar i fårakläder. Det är så lätt att ryckas med i det alla tycker. Och det är nästan lika lätt att stänga öronen, inte lyssna på någon, och envist ställa sig mot strömmen.
Och faktiskt tror jag att det är särskilt lätt i kyrkan och församlingen. För det vi diskuterar här handlar ju om tron. Om det som ligger närmast våra hjärtan, det vi bygger våra liv på. Då blir det svårt att kompromissa. Då är det lätt att kalla de som tycker fel för falska profeter. Jag vet inte hur det är för er, men jag vet att jag behöver påminna mig om det ofta.
Det här stycket om falska profeter finns i ett ganska intressant sammanhang. Stycket efter
är liknelsen om huset på berggrunden, om vad som är värt att bygga sitt liv på. Vem är värd att lyssna på?
Och stycket före
handlar om att inte döma. ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” säger Jesus. Och där, i verserna precis innan evangelietexten, finns den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Där någonstans tror jag att mycket av den andliga klarsynen finns. I brytpunkten mellan att ha en stadig grund att bygga på och insikten att vi aldrig får döma. Då tror jag också att det blir lättare att se ulvarna i fårakläder för vad de är. Lättare att se vem som är värd att lyssna på.
Andlig klarsyn handlar också om att våga se på sig själv och sitt liv med klara ögon. Att komma runt den där bjälken i ögat. För alla vargar kommer inte utifrån. Många av dem kommer inifrån oss själva. Och det är de farligaste.
Ibland händer det ju att en tanke, en idé, dyker upp i huvudet. Snurrar iväg och blir något stort. Vi blir så säkra på att det är rätt väg att gå. Vi tror att vi har Svaret med stort S. Och så rusar vi iväg innan vi har tänkt färdigt. Innan vi har stannat upp och funderat igenom det. Vi är så säkra på att vi har rätt, alla tankar går åt samma håll. Inget hindrar oss. Och så börjar vi rättfärdiga det vi gör, säga att det inte är så farligt. En liten lögn. Ett litet svek. För den goda sakens skull. Det är ju bara den här gången. Men har ni tänkt på att den som rättfärdigar sig själv aldrig kan bli annat än självrättfärdig?
Men så finns det en annan ulv i fårakläder inom oss som är minst lika farlig. Och den vargen sätter sig närmast hjärtat och säger att du inte duger något till. Gnager på självkänslan och självförtroendet. Ett gott träd bär bra frukt, men vad har du egentligen burit för frukt? Den vargen är precis lika livsfarlig.
För sanningen är ju att alla träd bär både bra och dålig frukt. Vi bär både surkart och söta druvor. Bär olika sorters bär och det är bra så.
Och så tror jag att det handlar om att vara ärlig. Ärlig mot andra. Ärlig mot dig själv. Ärlig mot Gud.
På engelska heter ju ärlig sincere. ”Your’s sincerely” som man skriver i slutet av brev. Det är ett latinskt uttryck egentligen. Sine cere – utan vax. För det var nämligen så att ibland högg antikens bildhuggare fel. Statyerna fick hack och skavanker. Och då lagades de med vax. Det såg perfekt ut när statyn levererades, men efter något år syntes hacken. Men på de perfekta statyerna högg man stolt in ”sine cere” – utan vax.
Men när vi ska vara sine cere handlar det inte om att vara felfria, utan om att våga vara sine cere trots våra hack och skavanker. Och kan vi inte vara det någon annanstans kan vi vara det hos Gud. För Gud älskar oss trots skavankerna. Han vill att vi ska vara ärliga mot honom. Sine cere.
Så är det en sak till du ska komma ihåg, mitt bland vargar, vax och frukter, och det är att just du är ett älskat gudabarn. Med alla dina skavanker och surkart. Margareta Melin har formulerat det så underbart:
Jag är gudabarn
ljus av ditt ljus
frid av din frid
evig kärlek.
I djupet av mitt väsen
är jag den jag är
odelad och sann
ett med dig
ett med allt och alla.
Och det är alla människor vi möter också. Både Mika och de falska profeterna. De som retar gallfeber på oss. Till och med Adam Tensta och Louise Andersson Bodin. Älskade gudabarn. Tänker vi så tror jag att det blir lättare stå för det vi tror på utan att döma och fördöma.
Kanske är det vad andlig klarsyn handlar om, att se på varandra så som Gud ser på oss.
Och så tror jag att andlig klarsyn handlar om att vara vaksam för ulvarna i fårakläder – både de som kommer utifrån och de som kommer inifrån oss själva. Att inte döma. Att försöka vara ärlig, sine cere, både mot andra och mot sig själv. Rensa bland surkarten och försöka bära lite bättre frukt. Att söka stillheten och ana att du är ett gudabarn, inte på något vis perfekt, men ändå ett älskat gudabarn.
Det finns en bön som är bra att bära med sig när man söker andlig klarsyn. Och det är sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder
- och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att
- på samma sätt som Du -
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet
- och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.
Amen.
Det var mina tankar om andlig klarsyn i söndags.
fred och kärlek
Petter
