Jag glömde visst bort att publicera min predikan från förra söndagen. Men jag hoppas att den håller lite längre än en vecka.
”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare.” (Mark 10:43) För att bli stor behöver man backa tillbaka. Sluta framhäva sig. Visa ödmjukhet. Det är där kärleken kan bli synlig.
”Vi går nu upp till Jerusalem” säger Jesus och de av oss som har vandrat med Jesus genom fastan och påsken förut vet vad som väntar där – passionshistorien, berättelsen om när Gud visade hur mycket han älskar oss, genom att för vår skull dö den plågsammaste av dödar. Det är den sannaste av alla passionerade kärlekshistorier, för där finns både kärleken och lidandet. Just det som ryms i själva ordet passion, både lidelsen och lidandet. ”The passion of Christ” kan man säga på engelska, Guds lidande kärlek. För det är så att all sann kärlek har den där dubbelheten som finns i ordet passion. Den brinnande kärlekslågan som inte mäktiga vatten kan släcka. Och samtidigt lidandet. Inte på så sätt att all kärlek är ett lidande, men sann kärlek väjer inte för det svåra. För kärleken kan man göra stora uppoffringar. ”Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga visan 8:7)
Man kan aldrig göra sig helt förtjänt av någons kärlek, varken Guds eller människors. Men ändå förväntar sig något slags gensvar. Man kan säga ja till den, med allt vad det innebär, eller man kan säga nej. ”Kristi kärlek lämnar mig inget val” (2 Kor 5:14). Jag vet inte hur det är för er, men när jag möter Jesus kärlek då blir det så tydligt att jag borde försöka ge något litet av den kärleken jag får ta emot vidare. Och om Jesus nu, trots allt det onda och själviska jag hittar på, kan älska mig, då måste jag försöka älska människorna jag möter. Inte alltid älska i betydelsen ”tycka om”, men i betydelsen att möta alla med respekt.
Paulus säger ju att han inte längre dömer någon på människor vis. Tänk om vi skulle göra det till vår utmaning den här fastan! Att inte döma dem vi möter på människors vis, utan se på dem med Guds rättvisa och kärleksfulla ögon. Det är en mycket svårare fasta än att försöka låta bli att äta godis på fyrtio dagar, men minst lika nyttig! För att fasta handlar ju egentligen inte om att avstå från en massa saker, utan mer om att skala bort en del av allt det där onödiga runt omkring, så att vi kan se klarare på våra liv. Att röja upp så att vi lättare hittar den rätta vägen. Den där vägen som man kan kalla för kärlekens väg. Och att gå den vägen är att försöka likna Jesus, att bli mer och mer lik honom.
Det finns en kristen tanke som kallas för vetekornets lag, det är Jesus själv som säger att ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.” (Joh 12:24) Det handlar förstås om hur Jesus dör och uppstår, men det är också en vägvisare på kärlekens väg. Om vi blir lite bättre på att glömma oss själva och göra det som är jobbigt men rätt, då blir också världen lite bättre. Att våga släppa lite på prestigen och ge kärleken vidare.
Jag läste några tankar som KG Hammar hade skrivit om det här. Han skrev ungefär att det finns så många låsta positioner, där positionerna har blivit viktigare än själva sakfrågan. Och nu handlar det inte i första hand om storpolitik, utan om vanliga relationer – på arbetsplatser, i familjer, vänner emellan. Tänk så befriande om någon, eller kanske båda, kunde låta sin position dö och falla i jorden. Då kan man komma vidare. Då kan något nytt spira och växa.
Samtidigt är det en del av kärlekens väg att våga stå upp för det som är rätt, att inte ta den lätta vägen istället för den rätta. ”Vi går nu upp till Jerusalem” säger Jesus, fastän han vet vad som väntar honom där. Han vågar gå mot det svåra och smärtsamma. Han vågar möta mörkret. Och han gör det för kärlekens skull. Som ett vetekorn som läggs i den mörka jorden.
Och så visar han varför vi kan våga gå med honom på kärlekens väg, det är nämligen så att kärleken har makt över allt det mörka och svåra. Jesus har uppstått! Som fröet i jorden som börjar spira och växa. Det som var dött och februarigrått förvandlas och blir levande. Solglitter och snödroppar.
En viktig del av kärlekens väg är förlåtelsen. Där ingen förlåtelse finns, där kan inget växa. Där kan ingen växa. Där blir det kallt och kargt.
Men Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Vi får komma till honom med det som blev fel och han förstår och förlåter. Förlåter så att vi kan förlåta oss själva. Förlåter oss så att vi vågar förlåta andra. I den förlåtelsen och kärleken kan vi växa som människor.
Som att räfsa undan de förtorkade fjolårslöven och finna spirande krokusar, sådan är förlåtelsen. När vi släpper taget om det gamla och förgångna hittar vi det växande och vackra. Och då kan det nya växa till och få mer färg.
Kärlekens väg handlar alltså om likna Jesus och gå med honom genom det svåra, att inte väja för det jobbiga. Det är nämligen så att ju mer man vandrar med Jesus desto mer upptäcker man att kärleken är den starkaste kraften i världen.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld
en ljungande låga
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?
(Höga visan 8:6–7)
Kärleken är inte bara stark som döden, kärleken är starkare. Därför kan vi våga ge något för kärleken. Därför kan vi våga vandra kärlekens väg. ”Vi går nu upp till Jerusalem.” Och om vi följer Jesus dit får vi se hur den lidande kärleken segrar över synden, ondskan och döden. För kärleken är den starkaste kraften i världen.
Och om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle då ringakta honom?
Amen.
Som bonus får ni några tips från askonsdagend personalmöte på hur man kan fasta:
- att avstå från kött
- inte äta godis, kakor och liknande
- inte använda datorn mer än nödvändigt (betala räkningar och kolla sitt e-postkonto)
- inte köra för fort (det provar jag i år och det händer spännande saker med en när man kör 10 km/h långsammare än vanligt)
- avstå från tv-tittande
Och så det viktigaste - att man tar sig tid för att vara med Gud och reflktera över sitt liv.
Ha det fint!
Petter
