Långaryds församling

 

 

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

 

Det är ett citat av Søren Kierkegaard som kom till mig på facebook i fredags kväll. Och jag tror att det säger mycket om den här söndagens tema som är ”Sänd mig”. Att våga prova något nytt och förlora fotfästet för en stund. Ändå är det rätt väg. Vågar vi inte förlora fotfästet finns risken att vi förlorar oss själva istället.

 

När kallelsen kommer är den ofta oväntad. Som för Petrus i evangeliet. Mitt i vardagsslitet och livspusslet. Efter en natt med skitfiske. Och så står Jesus där. Båten blir en predikstol. Och kallelsen kommer: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Och de lämnar allt och följer honom.

 

Så oväntad kan kallelsen vara. Plötsligt står Jesus där mitt i vardagen och inget blir sig mer likt. ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

 

Och tänk så olika de är, lärjungarna som Jesus kallar. Matteus som var tullindrivare och samarbetade med romarna, Simon Kananaios som med våld vill slänga ut romarna. Tomas som vill ha bevis när de andra berättar det otroliga att Jesus har uppstått. Petrus som litar så fullständigt på Jesus att han går honom till mötes när Jesus går på vattnet. Petrus som ändå sviker och förnekar honom. Judas Iskariot han som förrådde honom.

 

De behöver vara så olika för att det behövs olika människor i församlingen. Olika människor som vittnar om Gud på sitt eget sätt. Olika sändebud. Olika apostlar. Var och en med sina gåvor.

 

Paulus är väl paradexemplet. Han säger det till och med själv i brevet till Timotheos: ”Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.” Paulus som hade förföljt de kristna, därför att han brann för sin tro. ”[E]n hädare och hänsynlös förföljare” som han kallar sig själv. Nästan som en nutida IS-krigare. Plötsligt står Jesus där på vägen till Damaskus och Paulus liv får en helt annan inriktning. Han får använda sina gåvor till att vara en apostel, ett Guds sändebud, istället. För att han vågade ändra riktning.

 

Jag tro att det är viktigt att komma ihåg att Gud har en plan. Så var det för Paulus. Långt innan han hade en tanke på att bli kristen studerade han Tanak, den judiska Bibeln, noga. Precis som så många andra fariséer. Och plötsligt står Jesus där på vägen till Damaskus och hans kunskaper får ett nytt värde, en ny användning. Men det var redan förberett.

 

Och så var det för mig när jag blev församlingspedagog. Det hade jag inte en tanke på när jag började min lärarutbildning. Jag skulle bli religionslärare. Kanske läsa till präst någon gång i framtiden. Så var jag klar med utbildningen och plötsligt behövdes det en församlingsassistent i dåvarande Långaryds pastorat. Och när vi gick samman i Hyltebruks pastorat blev det en pedagogtjänst. Fast jag inte alls hade tänkt så, var allt redan förberett. Bitarna föll på plats.

 

Jesus säger till Petrus och de andra lärjungarna att ro ut på djupt vatten. Och ibland känns det som att kallelsen för oss ut på djupt vatten. Vi undrar om vi ska klara av det. Kastas mellan förväntan och rädsla. Då får man lyssna efter rösten. Rösten som säger: ”Var inte rädd, jag är med dig.” Och lyssnar man bara på rösten så vet man att det är på djupt vatten som fångsten finns. ”En båt är trygg i hamnen. Men det är inte syftet med en båt.” (Paulo Coelho) Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

 

Nu låter det kanske som att all kallelse är stor. Att det alltid handlar om att lämna allt. Ge sig in i stora projekt. Men jag tror att många av oss är kallade till vardagsliv. Till att vara bra föräldrar eller mor- och farföräldrar. Till att vara församlingsmedlem och gudstjänstfirare. Till att göra något för en medmänniska i det lilla. Att sakta och envist sprida Guds rike i det lilla. Och ofta är det kanske så att under större delen av livet är vardagen vår kallelse. Men så kommer det en period i livet när rösten växer sig stark inom oss, drar oss i en viss riktning. Och när vi då vågar, vågar ta steget och förlora fotfästet för en stund, märker vi att allt redan är förberett. Bitarna faller på plats.

 

Förra året predikade jag också på Apostladagen och roade mig med att läsa på Wikipedia. Och där står det att ”[o]rdet ’apostel’ kommer från grekiskans apostolos vilket betyder ’utsänd’ eller ’sändebud’, och var under nytestamentlig tid en juridisk kollektivbeteckning för en beskickning eller en expedition.” Alltså som en ambassad ungefär. Eller en som är utsänd på ett uppdrag. Guds sändebud till världen.

 

Och den här tanken att ordet apostel har med ambassader att göra har liksom slagit rot inom. För ni vet väl hur det är med ambassader? De ser ut som helt vanliga hus (visserligen ganska pampiga och med en fin adress). Det kan hänga en flagga på dem. Men grejen med en ambassad är att de hör till ett annat land. Frankrikes ambassad är ett stenhus i Stockholm. På gatan utanför är det Sverige, men innanför husets väggar är det Frankrike. Och ungefär så är det att vara kristen. Vi vanliga människor mitt i vardagen. Och ändå: Guds rike är inom er. (Lukas 17:21) Det syns inte utanpå, men det gör hela skillnaden. Tänk så häftigt – du kan få vara en ambassad för Guds rike! Jag tror på något vis att det är grundkallelsen. Att mitt i det man gör få vara en ambassad för Guds rike.

 

Det är inte en enklare väg, snarare svårare. Men det är en fantastisk väg att gå. För det är rätt väg. Att lyssna på rösten och ge sig ut på djupt vatten. Att bli en människofiskare mitt i vardagen. En ambassad för Guds rike.

 

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

 

Amen.

 

fred och kärlek