Långaryds församling

Nu kommer nog en del att bli sura på mig, men jag vill ändå kommentera Uppdrag gransknings reportage från i onsdags (28 maj). Det här är inte på några sätt ett officiellt uttalande från Långaryds församling, utan bara mina ena funderingar. Jag tror att det till stor del handlar om att man pratar olika språk och inte förstår varandra.

 

Det första man ska fundera på är situationen. Det handlar inte om ett allmänt samtal om vad homosexualitet är. Istället är det frågan om en människa som säger att han inte mår bra och att det är hans sexuella läggning som är problemet. Det är det som gör att Calle, för det är så han kallar sig, mår dåligt. Och han vill bli kvitt den känslan och önskar att han var heterosexuell. Vore det inte i den situationen ett mycket större övergrepp att säga "Nej, du har fel. Du mår egentligen bra av att vara homosexuell. Det är något annat som får dig att må dåligt. Skärp till dig!" I ett allmänt samtal kan man vrida och vända på sådant, men nu var det (trodde prästerna) en ledsen människa som kom dit för att få stöd och tröst. Det handlade inte om terapi eller psykoanalys utan om att stötta en ledsen människa. Sedan var det förstås klantigt av dem att komma in på ämnet sexuella övergrepp så snabbt, men å andra sidan skulle det kunna vara en av sakerna som fick Calle att känna sig obekväm med sin läggning.

 

Det andra man ska fundera på är vad bön är. Jag tror att många människor som inte är vana vid att be tänker att det är som en önskelista man lämnar till Gud. Men det är det ju inte - det är ett samtal med Gud. Jag tror inte att någon av prästerna tänkte att de med sin bön botade honom. De bad för Calle, la fram det Calles önskan inför Gud, precis som de flesta kristna gör när det är något de brottas med. Och bön ska inte censureras! Paulus säger tydligt att vi ska be om allt vi önskar. (Filipperbrevet 4:6) Och att slippa från en sexuell läggning som han inte kände sig bekväm med var ju just vad Calle sa att han önskade. Sedan är det Gud som svarar (och det ska vi vara glada för). Han svarar sällan som man tänkt att han skulle - Calle kanske plötsligt skulle falla för en alldeles speciell flicka och inse att han egentligen är bi. Gud kanske skulle hjälpa honom att bli mer bekväm med sin läggning. Eller något annat svar som inte jag med min begränsade fantasi kan räkna ut. Kyrkomötet kan inte bestämma vad man får och inte får be för och om. Det vore att göra Gud mindre och gå emot det Jesus säger. Det är nämligen så att ingenting är omöjligt för Gud.

 

Ingen av prästerna pratar om att bota någon Calle. Men Calles önskan, som sedan blir prästernas bön, är att han ska kunna byta läggning. Därför är det tredje man ska fundera på vad en sexuell läggning är för något. Är den medfödd? Är det något man formas till? Är det till och med så att man kan byta sexuell identitet genom livet? Svenska kyrkans och de flesta andras grundsyn är att den sexuella läggningen är en viktigt och fast del av en människas jag. Men (Och det här är intressant!) om man frågar en del RFSU:are och RFSL:are så svarar de att man absolut kan byta sexuell identitet. Att man väljer sin sexualitet. Tvärtemot samhällets konsensus. Det skrivs till och med böcker om hur fördelaktigt det är för kvinnor att vara lesbiska. Och då funderar jag över varför det tydligen är helt okej att uppmana heterosexuella kvinnor att bli flator, samtidigt som man inte får be att Gud ska hjälpa en människa vars sexuella läggning får honom att må dåligt.

 

Istället ska man tydligen tala om för stackars Calle att han har fel, för han tycker inte som kyrkomötet. Men att säga till en trasig människa att han är älskad och att hans önskan därför är fel blir på något vis bara glättigt och nochalant. Då tar man inte människan på allvar utan sätter sig över deras egen upplevelse. Finns det präster i Svenska kyrkan som behandlar sin konfidenter på det viset är det ett betydligt större problem än att det finns präster som ber att folk ska finna en sexuell identitet som de trivs med.

 

Jag väljer att inte gå in på det nedriga i att gillra en fälla där prästerna inte har någon chans att försvara, det får andra diskutera. (Olof Ringdahl till exempel som skriver om det i tidningen Dagen.) Präster har ju som bekant den totala tystnadsplikten och får under inga omständigheter föra vidare det som kommer fram vid själavård. Inte ens om konfidenten själv säger att de ska det.

 

Man ska också komma ihåg att Kyrkan inte är en åsiktsgemenskap, utan en trosgemenskap. Kyrkan handlar om tron på en gud som har blivit människa, dött och uppstått och som vi möter som Fader, Son och Ande. Det andra är egentligen bara detaljer.

 

Slutligen vill jag säga att jag för min del inte har något emot homosexuella människor. Jag tror inte att homosexualitet kan botas, eftersom det inte finns något att bota. Och jag har landat i att det är rätt att viga par av samma kön. Men jag har kommit fram till det efter att ha tänkt själv, bett och brottats med frågan tillsammans med Gud.

 

fred och kärlek!