Långaryds församling

Text: Matteus 18:1–5

 

SvPs 737:3

 

Det stora med julen är att Gud kommer till oss som ett litet barn. Den allsmäktige har blivit hjälplös, den osynlige synlig. Den evige träder in i tiden. Den helige fick en blöja och lades i en smutsig krubba. Och så är Gud inte längre en gud ovanifrån, utan en gud underifrån. Allra närmast dem som samhället tycker är små och oviktiga. En gud som vet hur det är.

 

Att den här söndagen har fått temat ”Guds barn” beror på att den ligger så nära Menlösa barns dag, som var igår. Den dagen finns till minne av de kanske tjugo barnen som kung Herodes lät döda i Betlehem i sin jakt på Jesus. De menlösa, oskyldiga, barnens dag. De som dog för att en galen kung ville undanröja ett möjligt hot. För säkerhets skull. Nu kom ju Jesus undan förstås, för hans familj flydde till Egypten och så kom Gud att leva som flykting i ett främmande land under sina första år på jorden.

 

Man kan lätt snurra in sig i tanken att det här med Guds barn handlar om Jesus, att det är Jesus som är Guds barn. Vi är så vana att prata om Jesus som Guds Son, med pappa Gud uppe i himlen och Den heliga Anden långt borta i Söderhavet någonstans, att vi liksom missar det mest grundläggande med julen, nämligen inkarnationen – att Gud har blivit människa. Jesus är ingen halvgud, han Gud Sonen. En av personerna i Treenigheten som väljer att bli människa, väljer att dela våra villkor. En gud som vet hur det är.

 

Nej, det här med Guds barn det handlar istället om oss. Jesus säger att vi ska närma oss Gud som barn. Vi ska vara som Guds barn, vi ska prata med honom som med en älskad förälder. Gud vill inte i första hand att vi ska kalla honom ”Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste” (Jes 9:6) som vi läser på julnatten, nej han vill att vi ska säga ”Pappa”. När lärjungarna frågar Jesus hur de ska be säger han att de ska börja med ”Vår fader”. Fast egentligen använder han ordet ”Abba” – Pappa! Så nära ska vi vara Gud. Så nära vill Gud vara oss.

 

Och så ska vi bli som barn. Jag tänker på två saker som är typiska för hur barn förhåller sig till sina föräldrar. (Förutsatt förstås att det är kloka och kärleksfulla föräldrar. När vi pratar om Gud som en förälder måste vi hela tiden komma ihåg att det är med en bra förälder, till och med den bästa föräldern, vi jämför honom.)

 

Barn, och speciellt små barn, vill vara med sina föräldrar. De vill ha tid med dem och kunna prata om allt möjligt. Och vi är tänkta att leva så tillsammans med Gud. Nära. Jag pratar med mina föräldrar i princip dagligen – om småsaker och tvättråd och allt möjligt. ”Hur gör man det?” ”Vad tycker du blir bäst?” Eller att bara fika eller äta middag tillsammans. När saker bubblar upp i våra huvuden ska vi bubbla dem vidare till Gud, utan att censurera eller tänka. Precis som små barn som säger det de känner för. Och Gud tål att vi är arga på honom när vi inte förstår vad som händer, när hela livet tycks rasa samman. Då får vi skälla på honom. Skrika åt honom. Och han är med oss i gråten.

 

Sedan finns det en annan sak, som i och för sig har sin grund i att man är tillsammans ofta, och det är tilliten. Att barn litar, helhjärtat tror, att deras föräldrar kan fixa nästan allt. Och därför känner de sig trygga när de är med sina föräldrar. Så får vi krypa upp i Guds famn. Våga tro att han är vår klippa och vår borg. ”Från min första stund har du varit mitt stöd.” (Ps 71:6) För det är ju det som ärr att tro, att våga lita på att Gud har koll när vi inte får någon ordning på någonting. Gud lovar att vara med oss genom allt det svåra och hopplösa. Det finns en berättelse i Gamla Testamentet om hur Jakob brottas med Gud en natt. Gud säger till Jakob att släppa honom, men Jakob säger: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” (1 Mos 32:26b) Det är så vi också får göra genom det mörkaste och svåraste – envist hålla fast vi Gud. Som ett barn som klamrar sig fast vid sin förälder.

 

Och en av de största sakerna med vår kristna tro är att den där guden inte är en gud som är långt borta, det är ingen distanserad gud. Det är en gud som själv har varit människa med allt vad det innebär.

 

Sina första år tillbringade Jesus som flykting i Egypten. Gud vet vad det är att tvingas leva i ett främmande land.

 

Som tolvåring smet han från Josef och Maria, gick sin egen väg och fick skäll. Gud vet hur det är att vara ung, hur det är att vara osams med sina föräldrar, med dem man egentligen älskar.

 

När han började predika så trodde först hans familj att han var galen, de kunde inte förstå det han brann för, varför det var tvunget. Gud vet hur det är att bli missförstådd av de som står en närmast.

 

Tre intensiva år när Jesus predikade och gjorde under. Berömmelse, upphöjelse, förföljelse och avundsjuka. Allt det har Gud upplevt och så mycket intensivare än de flesta av oss gör under ett helt liv.

 

Jesus upplevde glädje och skratt, han sörjde vänner som lämnade detta livet. Han blev sviken och förrådd av dem han litade på. Han bad sina närmaste lärjungar och vänner att be med honom under sitt livs värsta natt, men de somnade och svek honom. Han fängslades, torterades värre än vi kan förstå och avrättades på ett av de grymmaste sätt mänskligheten har uppfunnit. Gud vet hur det är.

 

Jesus dog före oss och för oss. Och Jesus uppstod – före oss och för oss. Gud vet hur det är. Han förstår oss.

 

Och så är det så med Gud, som med alla bra föräldrar, att han aldrig slutar älska sina barn. Han kan hata det vi gör, gråta av sorg och oro när vi går vilse. Men han upphör aldrig att älska. ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss.” (1 Joh 4:10a) Den kärleken är större än alla våra misstag. Större än ondskan. Inte ens döden kan skilja oss från Guds kärlek.

 

Och att kärleken verkligen är så stor kan vi veta genom att Gud blev människa så att vi kan komma honom nära. Han gjorde ett starkt avtryck och verkligheten blev sig aldrig mera lik. För vi har en gud som vet hur det är.

 

Amen