Långaryds församling

Trodde vi i alla fall! För när vi kom dit visade det sig att bilnyckeln inte alls låg i min byxficka. Och inte i någon väska. Inte ens i Alfreds bil! Sakta gick det upp för oss att den nog glidit ur chinosfickan när vi sprang runt för att hinna åka så mycket som möjligt.

 

Och Liseberg var stängt för kvällen, så vi kunde inte gå in och leta. Jag provade att ringa, men jourhavande vakt hade gått hem för dagen. Och då, precis när jag börjat fundera på om man kanske kunde klättra över de tre meter höga grindarna, hör jag rasslet av en nyckelknippa och ser en randig lisebergsfluga. Så får jag, mitt i Göteborgsnatten, hjälp av Viktor som jobbar i biljettkassan på Liseberg. Han ringer till hittegodsavdelningen där det mycket riktigt finns en hondanyckel. Han låser upp grinden för mig och jag får springa genom ett tomt Liseberg till den Rosa Villan där nattvakten Hans ger mig nyckeln. På vägen har jag fått ett skavsår, så jag tar av mig barfota och springer hela vägen tillbaka till bilarna.

 

Från ovh med nu tycker jag att vi ska ta med Viktor och Hans i den allmänna förbönen. Varje söndag. Blir jag ärkebiskop ska jag ordna så att det blir så.

 

Apropå bön, så sa en av KU:arna att det är bra med goda kontakter "uppåt" när man slarvar bort sina bilnycklar. Han skulle inte haft sådant flyt som jag, påstod han. Men jag tror inte på en gud som belönar, för i den andra änden av en sådan tro finns en straffande gud. Jag tror på Dopets Gud, en gud som älskar och förlåter. En gud som är med alla alltid och som vi hela livet får öva oss att se i det som händer. Oavsett om det rör borttappade nycklar eller upphittade sådana.

 

Jag tror att få naturupplevelser kan matcha den att mitt i sommarnatten susa fram längs vägarna. Se himmelen börja rodna i nordöst. Allt är vackert och stilla. Dimman dansar vid varje vattendrag.