Långaryds församling

Predikotext: Markus 9:1–13

 

Det finns en del stunder som man önskar aldrig ska ta slut – en fest, ett samtal, en dag på stranden. Stunder när man tänker ”Varför kan det inte vara så här jämt?” Stunder som är så bra att man dagen efter går runt med en konstig tomhetskänsla inom sig. Känner ni igen det?

 

Jag tror att det som hände på Förklaringsberget var just en sådan stund för Petrus, Jakob och Johannes. De ville att den där fantastiska stunden skulle fortsätta och därför säger Petrus lite naivt att de kan bygga varsin hydda till Jesus, Mose och Elia. De ville inte vara utan det de såg. Och det är inte så konstigt, för de såg Jesus sådan som han är. De såg in i Himmelen, för Guds rike är inte moln och harpor, det är gemenskap med Jesus. Där och då upplevde de en stund av total klarsyn.

 

Nu händer det förstås att folk säger att vi kristna ser alldeles för grumligt på världen. ”Religion är vetenskapens antites” skrev en docent geografi på Svenska Dagbladet för en vecka sedan eftersom religionen inte ”ständigt söker ny kunskap och också omprövar gamla ’sanningar’.”[1] Fast för mig är det så att när jag lägger samman det vi faktiskt, på vetenskaplig grund, vetom Jesus – att han sa det som står i Bibeln att han sa, att han gjorde saker som folk uppfattade som under och att han dog på korset., när vi vet att graven var tom på ett annars oförklarligt sätt och att alla som hade känt honom var övertygade om att de hade mött honom levande igen – då kan jag inte göra annat än tro att Jesus har uppstått och att han faktiskt är den han säger och visar att han är, nämligen Gud.

 

Och till detta kommer den fantastiska balansen i Universum. Allt, från de minsta molekylerna till de största galaxerna, vilar på en knivsegg. Och världen är vacker. Det måste finnas en Skapare, en förste rörare, bakom allt. Nu har jag ju i och för sig bott hela mitt liv i Remma, där världen är vackrare än på andra platser, så det kanske är lättare för mig att tro det, men det är ändå så att allt det här vackra inte kan vara en slump. Och jag tror att ni alla anar det ibland när luften är hög, sommarvinden len och världen vacker. Ni har också upplevt små stunder av klarsyn, sådana där stunder som man inte vill ska ta slut.

 

Man kanske ska säga något om Mose och Elia också – är det inte lite orealistiskt att de dyker upp där? Hade inte de varit döda i flera hundra år? Men om profeten Elia står det faktiskt att han for till Himmelen i vagn av eld, han begravdes aldrig. Och om Mose står det att han gick upp berget Nebo, där dog han och Gud begravde honom. Eller var det kanske så att Gud tog honom till sig direkt? Tänker man så, så klarnar det lite.

 

Då och då upplever vi små stunder av klarsyn. Vi ser Guds fingeravtryck i naturen. Vi anar att Himmelen, att Gud själv är nära. Det finns stunder av klarhet när vi får komma Gud så nära att vi nästan kan ta på honom – i dopet, i nattvarden, i den innerliga bönen. Små, små stunder av klarhet.

 

Och så får vi försöka minnas ”att var sekund är en liten stund av evigheten hos Gud.” (Sv Ps 752) Att i varje stund söka Gud, känna hans närvaro. För det är hos Gud vi hör hemma. Precis som att Jesus helt och hållet är den han är på förklaringsberget, kan vi bara vara helt oss själva när vi är hos Gud. Vi är som floder, som går mot havet. Tillbaka till sitt ursprung. Till honom som är både ursprung och mål.

 

Och en dag ser vi oss om kan inte se någon annan än Jesus.

 

Amen.

 

Gud, innan natten kommer, så tackar vi dig för dagen du har gett oss och alla som vi har mött. Tack för stunderna av klarhet, när vi anar Himmelen mitt ibland oss. Tack för att din kärlek är större än våra misstag och starkare än döden.

Herre, vi tänker på dem som ler i kärleksglädje och på dem som är ensamma. Gud, ta hand om dem.

Vi ber för den jord vi fått av dig Gud, men som vi har smutsat och skövlat. Överutnyttjat. Vi ber för en värld som väts av tårar. Och Gud, vi ber särskilt för vår vänförsamling i San Salvador. Hjälp dem att sprida tro, hopp och kärlek där det är fattigt, våldsamt och sprucket. Och låt oss bli smittade av deras starka tro på dig och på framtiden.

Innan natten kommer så vill vi lämna allt tillbaka till dig att älska och värna. Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre, ta emot det. Vi överlämnar oss till dig:

 

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade

och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen.