Långaryds församling

Predikotext: Matteus 16:13-20

 

Det handlar om apostlarna idag och allra mest om Petrus och Paulus. Och därför är den liturgiska färgen röd – Andens eld, men i det här fallet framförallt martyrernas blod. Alltså de människorna som hade insett att det glada budskapet, evangeliet, är större än de själva. De hör ihop de där orden: apostel, som betyder ”sändebud”, och martyr, som betyder ”vittne”. Och de vittnade. Alla de tolv apostlarna och Paulus och tusentals andra människor under de första århundradena i Kristendomens historia höll envist fast vid Jesus. Och för det fick de betala med sina liv, med sitt blod. Och vi kan bara säga: Tack Jesus, för att de var modigare än vi är. Tack för att evangeliet har nått oss trots alla förföljelser. Tack Jesus.

 

Men de flesta martyrerna blev inte dödade under de första århundradenas förföljelser. Hälften av alla kristna som har dött för sin tro gjorde det under 1900-talet. Sitter vi här i två timmar och stampar takten, njuter av syföreningens frallor och musiken, så hinner tjugofyra kristna ge sitt liv för tron på Jesus under tiden. En var femte minut och det är ändå lågt räknat.

 

Och då kommer frågan till oss. Till mig. Till dig.

 

 

Har man facebook kan man skriva in vad man har för ”religiös åskådning” på sin profil. Och det ska man förstås göra och vara stolt kristen. Men ännu viktigare än vad du skriver på facebook är att man så ofta man kan visar att man är kristen. Då måste man först fråga sig vad det är att vara kristen.

 

Och då vill gärna historieläraren Petter kliva fram. Att Jesus har vandrat här på jorden är ett historiskt faktum, precis som det är ett historiskt faktum att Julius Caesar, Kleopatra och Olof Skötkonung har gjort det. Det är inte åsikten att Jesus har funnits som gör oss kristna. Det är också ett historiskt faktum att Jesus sa det som det står i Bibeln att han gjorde. Vi vet till och med att han gjorde saker som de som var med uppfattade som under.

 

Vi vet att Jesus dog på korset och lades i en klippgrav. Och vi vet faktiskt att graven, på ett oförklarligt sätt, var tom på Påskdagens morgon. Vi vet att varken romarna, judarna eller lärjungarna hade stulit kroppen. Så långt handlar det inte om tro, det är bara religionshistoriska fakta.

 

Att vara kristen handlar om hur man förklarar att graven var tom. Det handlar om det där som Petrus förstår i texten jag läste innan. Nämligen att Jesus ”är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:18b) Att man vågar tro att Jesus är Gud. Att man vågar tro att han är den räddning som alla messiasprofetiorna talar om. Och så lägger Jesus handen på Petrus axel och säger ”Du är salig Simon Jonsson (för ”Barjona” betyder Jonsson) för du har förstått vem jag är. Och av sådana som dig ska jag bygga min kyrka.” Så säger han till var och en av oss när vi börjar ana vem han är – Du ska bli en av de levande stenarna som bär kyrkan!

 

Och så blir vi de där levande stenarna som ska ropa även om alla andra tystnar, vi ska envist fortsätta att berätta att Jesus är Messias. Vi får liksom fortsätta att ständigt och för alla berätta att det finns en gud som vet hur det är att vara människa och att han är starkare än graven. Det var vad de första apostlarna gjorde och det är alla kristnas kallelse. Då blir vi vittnen och sändebud – apostlar och martyrer. Vi ska vittna, var och en på sitt sätt och tacka Gud för att vi inte bor i ett land där man behöver vittna med sitt blod. Och om vi nu inte behöver ge våra liv för Jesus, då kan vi istället viga dem till honom och i varje stund vittna om honom som är större.

 

Så kan man förstås grunna på vad Jesus har för nytta av en sten som jag, med all min envisa hårdhet och mina vassa hörnen. Men det märkliga är att ibland kan ett sådant där hörne behöva kilas in i kyrkobygget för att det ska bli riktigt stadigt. Och andra hörnen slipas sakta ner av Guds kärlek, precis som havet smeker stenen slät.

 

I slutet av evangelietexten står det att Jesus förbjöd dem att berätta att han är Messias och det verkar ju konstigt, men då ska man komma ihåg att det här är före döden och uppståndelsen. Uppståndelsen förändrar nämligen allt. Och det är precis vad alla vi kristna är kallade att vittna om – att uppståndelsen förändrar allt.

 

Amen.

 

Och nu ska vi hårda och vassa stenar få överlämna oss till Gud med alla våra hörnen och kantigheter. Vi ska lämna över det som har blivit fel i Guds händer och känna hur en våg från Nådens hav sveper över oss. Det som blev fel dras ut mot djupen och försvinner. Rensköljda ligger vi kvar på stranden och känner hur havets smekning har gjort vår kantighet lite mindre vass.

 

Vi ber och bekänner med orden i Överlåtelsebönen: