Långaryds församling

Text: Gal 3:21–29, Luk 3:1–15

 

Det finns många vita dräkter i Kyrkan. Dopklänningar, konfirmandkåpor och såna här ”prästklänningar” som jag och Kristina har på oss. En anledning till att jag och Kristina har dem är för att vi ska bli påminda om att vi ska göra och säga det Gud vill, istället för att hitta på själva. Vi spelar liksom rollen Jesus i gudstjänsten. Men framförallt är det dopkläder.

 

För dopet är något absolut grundläggande, det är liksom det som lägger grunden för livet med Gud. Det där livet nära Gud som vi är skapta för att leva. I dopet finns mycket symbolik och i dopet händer stora saker. När Johannes döpte i Jordanfloden gick det till så att människor kom till honom. De ångrade en väldans massa saker – sorger och misstag i livet, saker som inte gick att göra ogjorda. Och så gick de ner i Jordan, blev döpta, alltså doppade, av Johannes och så fick de gå upp på den andra stranden. Den gamla människan, med alla misstag och allt svek, drunknade eller tvättades bort och en ny människa steg upp på den andra stranden. Det är en av sakerna som händer i varje dop nu också.

 

Och då vet jag dopföräldrar som skyggar lite för det där med arvssynd och skuld som tvättas bort – deras lilla barn har väl inte hunnit göra sig skyldig till någon synd ännu? Och det kanske är sant, men om det är ett människobarn så har det liksom en medfödd benägenhet att gör det som man egentligen vet är fel, sätta sig själv framför andra och svika. Och då behöver vi få lämna det som blev fel bakom oss och börja om, alltså omvändelse. Precis det som Johannes Döparen predikade – syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.

 

Och så finns det en till fantastisk sak i det och det är att vi är Guds barn. Genom tron, genom tilliten blir vi Guds barn. Och då blir alla lika mycket värda, ingen är finare än någon annan, för alla är vi syskon. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är [vi] ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28) Därför är det samma vita dopdräkt på den som döps, på konfirmander och präster. Och på en massa andra.

 

De av er som är föräldrar vet att en förälder aldrig slutar att älska sitt barn. Man kan hata det de gör, men en bra förälder upphör aldrig att älska sitt barn. Och sådan är Guds kärlek till oss. Vi ber Fader vår, men det ordet som Jesus använder när han formulerar bönen är ”abba” – pappa! På andra ställen i Bibeln talas det om Gud som en hönsmamma som vill samla människorna som kycklingar under sina vingar. Vi är Guds älskade barn.

 

Den gud som vi möter i dopet kan vi våga släppa in i våra liv. Alltså en Gud som säger till oss ”Du är mitt älskade barn. Jag överger dig inte.” Och en Gud som låter oss lämna det som blev fel bakom oss, som låter oss börja om på nytt. Omvändelsen. Den gud som vi möter i dopet kan vi våga släppa in och det är så dopet banar väg för Herren.

 

Det finns fler som bär den vita dopdräkten och en av dem ska jag träffa om en och en halv timme. Hon heter Santa Lucia.  Till sin vita dopdräkt bär hon ett rött band, ett blodrött band. Och det gör hon därför att hon är en av alla kristna som har dött för sin tro. Hon levde på Sicilien på den tiden när de kristna blev förföljda. Ni kan googla helgonberättelsen när ni kommer hem, den finns i ett antal versioner, men det viktiga i berättelserna är att det finns saker som är viktigare än livet. Det visste Santa Lucia och det visste Johannes Döparen. De var ärliga med det trodde på och för det blev de dödade. Och därför är de förebilder för oss.

 

Nu har vi i och för sig sådan tur att vi bor i ett land där man inte blir dödad för sin tro, men ändå, eller kanske just därför, är det viktigt att vi vågar stå upp för vår tro, vågar berätta om den och vågar leva den. Lucia var en av de vackraste och rikaste unga flickorna i Syrakusa, men hon bestämde sig för att inte gifta sig och så delade hon ut sin hemgift till de fattiga. Och det var då hennes tilltänkte man blev sur och angav henne som kristen och hon blev avrättad.

 

Precis som Lucia kommer med ljus till oss i vintermörkret får vi ge ljus till människorna vi möter. Det är inte alltid så lätt, det är jobbigt och svårt, men Jesus kallar både sig själv och oss för världens ljus. När vi vågar stå upp för det som är sant och rätt, då blir världen lite ljusare. Då bär vi Jesus till världen. Då banar vi väg för Herren.
Amen.