Långaryds församling

Den 12 januari 2014

Texter: Jesaja 43:1–4, Markus 1:9–11

 

Ibland finns det djup i en text som först inte träder fram. Symbolik som är hemlig tills någon berättar om den. Och så är det med den här texten, för Jesus gör ett mycket fysiskt nedstigande i den texten. Och inte bara ner i Jordanfloden för i en enda mening sjunker han sisådär 700 meter – från det bergiga Galileen ner till nederdelen av Jordanfloden, som ju mynnar ut i Döda havet, den lägsta punkten på jordytan. Och då blir det liksom en bild, en förstärkning av vem Jesus faktiskt är, vad som är julens innersta innebörd – Gud som stiger ner till oss.

 

Nu vet jag inte om det var uträknat så av Jesus och Johannes, att Jesus dop skulle laddas med så mycket symbolik som möjligt, eller om det bara var en slump att Jesus lämnade det höga och vandrade ner till det lägsta. Men i alla fall var det så det blev och då kan vi använda den bilden för att förstå Jesus bättre. Medvetet eller omedvetet, så djupnar berättelsen när vi vet att Jesus rör sig ner i de djupaste djupen.

 

För det är ju det vi egentligen firar när vi firar jul i kyrkan, inte Jesus födelsedag, utan att Gud har blivit människa. Att han har delat våra villkor – att han har skrattat och gråtit, hyllats och hatats. Att Gud lämnar det höga och oåtkomliga och vandrar med oss ner till det djupaste och svåraste. Nära oss. Jämte oss. Efter sitt dop fastar Jesus i öknen och frestas av Djävulen – Gud har också upplevt hur det är att ha ökenperioder i livet.

 

Sedan finns det saker som är svåra att förstå med att Jesus döps. För det här dopet som Johannes döpte med är till viss del en annan sorts dop än det kristna dopet. Det är ett omvändelsedop. Människor kom till Johannes i öknen. De ångrade en väldans massa saker – sorger och misstag i livet, saker som inte gick att göra ogjorda. Och så gick de ner i Jordan, blev döpta, alltså doppade, av Johannes och så fick de gå upp på den andra stranden. Den gamla människan, med alla misstag och allt svek, drunknade eller tvättades bort och en ny människa steg upp på den andra stranden. Och det är ett något som alla människor behöver, alla behöver få lämna det som har blivit fel bakom sig och börja om på nytt i förlåtelsen. En nystart – som med nyårslöften ungefär. Alla behöver det, alla utom Jesus som ju är utan synd.

 

Så varför döps Jesus? Kanske är det som en förebild? Alla behöver ju döpas och därför vill Jesus vara med oss där också, längst ner där Jordanfloden rinner ut i Döda havet. Precis som när han, som är oskyldig, blir korsfäst för våra skulder. Eller är det kanske så att Jesus inte hade insett hur speciell han var? Han kanske tänkte att han också hade syndat, att han också behövde dopet? Och först när himlen öppnar sig, när resten av Treenigheten är där tillsammans med honom, fattar han vem han är. Då förstår han sin roll och vad han ska göra. Och så börjar det.

 

Där börjar det som leder fram till korset. Det ultimata nedstigandet. Från Galileen till Döda havet. Från Himmelen till korset. Döden. Graven. Hela vägen är han med dig. Men där är inte slutet, för Guds kärlek är starkare än döden. Han stiger inte bara ner i Jordanfloden, han stiger upp på andra sidan. Och Himmelen öppnar sig så att vi kan ana Gud.

 

Samma sak händer varje gång en människa döps. Vi blir bekräftade som Guds barn. För ett ögonblick står Himmelen öppen och någonstans viskar Gud: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda.”

 

När vi döps blir vi liksom inympade i Jesus, i döden och uppståndelse. ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom 6:3–4) skriver Paulus till romarna. Det är som att vi får en vattenstämpel när vi döps, där Gud skriver: Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig.

 

Och så vet vi att Gud har stigit ner i de allra djupaste djupen. Det känns ibland som att jag drunknar i ånger och ångest. Saker jag inte skulle gjort och saker jag skulle gjort. Och Djävulen, människor och jag själv trycker ner mig, försöker hålla mitt huvud under vattnet. Och då får vi påminna oss att vi är döpta. Att Gud har stigit ner i djupen. I botten av det bottenlösa finns alltid Gud och vi får ta spjärn mot honom och skjuta upp genom vattenmassorna. Som en kork i döda havet. Och hela tiden säger han till oss:

 

(Jes 43:1–2, 4)

 

Amen.