När man får vårdagjämning

0kommentarer

För varje dag som går kan vi nu se hur livet och ljuset vänder tillbaka.
Knoppar som sväller och sträcker på sig, sprickfärdiga i sin iver.
Men snöskyffeln får stå kvar några dagar till, det talas visst om ett bakslag.
Och även denna vår och sommar ska gå mot sitt slut. Det som nu knoppas ska vissna och falna. Mörkret ska åter smyga sig på.
 
För med årstiderna är det som med livet. Där finns plats för både de ljusa och de mörka dagarna. Båda måste få plats, båda måste få sin tid. Men det är fint att veta att det aldrig kommer att sluta i mörkret, ljuset kommer alltid tillbaka.
Nu finns plats för både häpnad och förväntan. Vår Gud har så mycket han vill visa oss.
 
/Karina
 
Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn,
som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig.
Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår.
Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand.
 
Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort
och inte ens en sparv till marken faller ner,
om inte du har stakat ut när livet börjar och tar slut.
Vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär.
 
Som luften sluter om varenda dal och höjd,
som vattnet fyller ut de stora havens djup:
Du sluter om mig, år från år. I dig jag rörs, vart än jag går.
För varje andetag är ditt. Du bor i livets mitt.
 
Som liljan på sin äng till slut ska vissna ner,
går sommaren mot höst och dagen lugnt mot kväll.
Men blomman som i vila går ska snart slå ut i evig vår
och vad som sås i ringhet här ger du sin blomning där.
Ps. 798
 

Kommentera

Publiceras ej