Långaryds församling

 

Det går ett stråk av väntan genom Bibeln. Ett stråk av förväntan. Det finns hos Abraham, och kanske ännu mer hos Sara, som gick ett helt liv och väl det och väntade på att få bli föräldrar. Till slut höll Gud sitt löfte.

 

Det finns hos profeten Samuels mamma Hanna. Det finns hos Elisabet och Sackarias, Johannes döparens föräldrar. Och det finns förstås hos Hanna och Symeon i templet. Till slut höll Gud sitt löfte.

 

Väntan och att Gud håller sina löften tänker jag är det ena spåret nu i veckan efter Kyndelsmässodagen. Det andra är att Gud möter oss i det lilla och vardagliga. När Gud pratar med oss, möter oss, är det sällan i det stora och pampiga.

 

Det storslagna templet i Jerusalem och ett par som kommer för att bära fram sin förstfödde. Mitt bland alla andra som också är i templet. Mängder av människor. Och ändå ser Symeon och Hanna att det är just den här lilla familjen, just det här barnet, som de har väntat på. Efter ett helt liv av väntan och förväntan var de på rätt ställe. Vid rätt tillfälle. Och så fick de se Gud i ögonen. Hålla honom i sina händer. Just för att de var uppmärksamma. (Så hade väl kanske den heliga Anden ett finger med i spelet och ledde Symeon till templet vid rätt tidpunkt. Men är det inte så att om man ska känna Andens vind så gäller det att öppna sina sinnen?)

 

Jag tror verkligen att det är så Gud talar till oss. Med små vardagliga sammanträffanden. De ser kanske inte så mycket ut för världen, precis som att ett litet frö eller senapskorn inte ser så mycket ut för världen. Men i det lilla fröet finns redan allt som behövs för blomman. I senapskornet ryms ett träd, eller i alla fall en buske. Det finns en sprängkraft i fröet som kan bryta igenom gamla höstlöv, grus och till och med asfalt. Allt som krävs är att jorden öppnar sig lite, så att det får någonstans att gro.

 

Det är ett hopp på fyrahundra år från den siste profeten i Gamla testamentet tills Elisabet, Maria, Symeon, Hanna och Johannes döparen börjar profetera i Nya testamentet. Betyder det att Gud var tyst under fyra sekel? Nej, för Gud slutar aldrig att prata med oss. Han möter oss i ett vanligt samtal, i en psalmvers, som en lysmask i vägkanten. I dopets rena vatten. Som enkelt vin och bröd sprider han sig till varje cell i kroppen. Gud är aldrig långt borta – frågan är bara om vi lyssnar.

 

En gång har jag varit på retreat. Man skulle kunna säga att det är lite som att gå i kloster över en weekend. Man kommer till retreatgården på torsdagskvällen. Äter och firar andakt och sedan går man in i tystnad. Använder bara rösten vid morgon-, middags- och kvällsbönerna. Ett par gånger om dagen samlas de som vill för att höra några tänkvärda ord från retreatledaren. Annars tystnad. Och jag blev uppriktigt förvånad över hur mycket det påverkade mig. Att maten smakade så mycket bättre. Att dofter och temperaturer blev tydligare. Att Guds närvaro blev så mycket tydligare. Vi behöver söka stillheten och bönen för att se klart på våra liv. Vi behöver söka Guds närhet. Jag hade förmånen att få lämna retreaten en dag, jag var tvungen att göra en sak i Unnaryd. Efteråt samlade jag mina upplevelser så här:

 

Jag tror att det är en av våra stora uppgifter som Kyrka – att påminna om hur Gud är nära i det lilla och vardagliga. Hjälpa människor att ana att Gud är nära i deras liv. Det gör nämligen skillnad, även om vi bara är en liten skara som envist hävdar det.

 

Som ett senapskorn som spirar i jorden. Som en surdegskladd som får hela degen att jäsa.

 

Häromdagen hade en av juniorerna gjort en teckning där hon skrev:

 

Då visste jag att ett senapskorn hade slagit rot. Grott och spira. Växt till ett träd. Nu höll himmelens fåglar som bäst på att se ut en lämplig boplats. Och för mig blev det ett nytt senapskorn. En hälsning från Gud. En glimt av himmelriket.

 

Amen.

 

fred och kärlek