Långaryds församling

 

Den här berättelsen har jag lånat av vår ärkebiskop Antje, som säkert lånade eller knyckte den någon annanstans ifrån. Men det är en bra berättelse, för den sätter fingret på varför vi inte ska döma. Det är nämligen så att vi väldigt sällan har hela bilden klar för oss. Och därför är det väldigt svårt för oss att vara rättvisa i våra omdömen. Oftast är det omöjligt.

 

Jag tror att det är det Jesus vill sätta fingern på när han pratar om flisan i broderns öga och bjälken i det egna. Att vi har så mycket som skymmer blicken att vi inte kan se klart. Vi har en massa fördomar och förutfattade meningar som hänger i och gör bilden skev. Och ofta är det så att de bristerna vi har själva ser vi så mycket starkare hos andra. Just därför att vi har bjälkar i ögonen ser vi alla andras flisor så mycket tydligare och retar oss på dem.

 

Det vi istället ska öva oss på är att göra det rätta själva och hoppas att andra följer efter. Jesus säger att ”Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er.” (Lukas 6:38) Genom det vi gör formar vi en mall som vi själva blir bedömda efter. Och det är en av de mest grundläggande sakerna i det Jesus säger om hur vi ska vara mot varandra – att vi inte får ställa högre krav på andra än på oss själva. Det han gång på gång vänder sig mot är dubbelmoralen, alltså när man säger en sak men gör en annan. När Jesus sak sammanfatta hela lagen med alla bud gör han det med den gyllen regeln ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” (Matteus 7:12)

 

Egentligen är ju hela evangelietexten idag en uppräkning av olika exempel på hur det goda får ringar på vattnet. Att vi ska försöka vara så goda som vi vill att andra ska vara mot oss. Det vi förväntar oss av andra formar en mall som vi får försöka leva upp till. Precis som när Jesus lär oss att be och säger att vi ska be Gud att ”förlåta oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

 

Men man ska passa sig så att det inte slår över i en tro på karmas lag. Karma är ju en grundläggande tanke i de indiska religionerna och innebär att det liksom blir balans i slutändan. Den som gör mycket gott kommer att bli belönad och den som gör ont går det dåligt för. Hinduerna tänker sig att effekten bli synlig i nästa liv i karusellen av återfödslar, men många européer och amerikaner tänker sig snarare att karma slår tillbaka mer direkt. Och i och för sig kan man nog säga att den ”lilla” karman fungerar ganska ofta – den som är elak och sur blir ofta ensam. Är man snäll och trevlig blir man ofta omtyckt.

 

Men på det stora hela märker vi att karmas lag inte finns, för vem av oss har egentligen förtjänat att bo i ett så bra land som vi gör? Det stora och viktiga i livet är det ingen som kan tjäna ihop till eller göra sig förtjänt. Hur mycket gott ska man göra för att förtjäna kärlek?

 

Nej, det Jesus och Paulus pratar om är att vi ska sträva efter att vara de goda människorna vi vill vara, de vi är gjorda för att vara. Att aldrig döma någon eftersom vi inte kan deras berättelse, aldrig ser hela bilden.

Det betyder inte att vi inte ska protestera mot våld och orättvisor och ondska. Vi ska stå upp för det vi tror är rätt, men vi ska gör det i ödmjukhet utan att döma någon. Paulus skriver ju i brevet till galaterna att ”Om någon ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet…” (Galaterbrevet 6:1) Jag tror att det handlar om att kunna säga det man vill utan att döma den andra, att inte blanda ihop sak och person, utan istället försöka likna Gud – att hata synden, men älska syndaren. Att inte klistra på en etikett på någon annan. Att säga ”Jag tycker att du har fel” utan att hänga på ett ”för du är dum och elak” efter. Luthers förklaring till det åttonde budet är en bra vägvisare – ”vi ska tänka och tala väl om vår nästa och tyda allt till det bäst.”

 

Det handlar om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Inte för att det är bekvämt eller för att det ger någon belöning, utan för att det är det rätta.

 

Moder Teresa sa en gång:

För i slutändan är det här en sak mellan dig och Gud – det var faktiskt aldrig en sak mellan dig och dem.

 

Och så ska vi passa oss för att döma oss själva. Vi kommer aldrig att lyckas med allt vi tar oss för. Även om vi anstränger för att låta bli kommer vi att döma andra. Men Gud dömer ingen. Trots allt finns Guds förlåtelse. Han förlåter oss så att vi kan förlåta oss själv. Och vi är kallade att ge den förlåtelsen vidare.

 

Utan att döma.

 

Amen.

 

fred och kärlek!