En bortglömd predikan om en förlorad son

0kommentarer

Jag kom på att jag har glömt att publicera predikan som jag höll Femsjö kyrka den 6 juli 2014. Den utgår från liknelsen om den förlorade sonen (Lukas 15:11–32).
 
På något sätt är det som att mitt i det finaste som finns, kärlek och förlåtelse, finns det också en djup orättvisa. Eftersom Gud är kärlek och nåd är Gud också orättvis. Och om en orättvis Gud tänkte jag säga några ord.
 
För det är ju om Gud den här långa liknelsen handlar. Om Gud och om oss. Jesus pratar ju inte om hur man ska fördela sitt arv eller hur man ska behandla sina barn.
 
…eller är det kanske just det han gör, förresten? För det som är utmärkande för allt gott föräldraskap är att kärleken alltid är större. Ja, man kan skälla på sina barn och ställa krav på dem. Man kan gråta och ängslas för det de gör. Hata det. Men kärleken är alltid större. Förlåtelsen finns. Oavsett hur vilse man är, hur långt ner i skiten man än har sjunkit, så ska man alltid kunna komma hem till sina föräldrar. Som när ett barn kommer hem om kvällen.
 
Därför är bilden av Gud som en förälder så stark. Gud som har höga förväntningar på oss. Gud som gråter och ängslas för en del av det vi gör. Hatar det. Gud som ändå älskar oss.
 
Jesus levde före hurtbullarnas tid, en vuxen man sprang inte och det var absolut under en åldrad fars värdighet att göra det. Ändå springer pappan. Han tappar en sandal i farten, men han bryr sig inte. Det vita skägget fladdrar. Han springer sin förlorade son till mötes. Just för att Guds kärlek är större än våra misslyckanden. Just för att förlåtelsen finns bara vi vågar vända hem.
 
Jag vill säga något om den andre brodern också, han som blir orättvist behandlad. Redan det där att vi tänker på honom som den andre brodern är egentligen orättvist, för han var ju faktiskt äldst. Han som var plikttrogen och stannade. Han som tog på sig mer ansvar när lillebror stack. Honom bryr de sig inte ens om att hämta till festen.
 
Gud är orättvis. Men samtidigt är det ju som pappan säger i liknelsen: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. För vi som litar på Gud, som redan försöker leva tillsammans med Gud, får ju redan den fantastiska nåden att få dela allt med Gud. Att Gud är en naturlig del av livet. Klart att Gud blir extra glad när någon ny hittar hem till honom, men det betyder inte att han älskar oss mindre. Och vi ska vara glada att han älskar oss så mycket, för vi som försöker leva nära Gud har också oroväckande lätt att gå vilse.
 
Det betyder inte att man alltid är lycklig bara för att man är kristen. Och det är lätt att känna att andra har det mycket bättre och lättare, fast vi kämpar på. Det är klart att jag har gråtit och skrikit åt Gud för att livet inte blev som jag ville. För att andra som inte lyft ett finger fick i överflöd, men jag som troget hade kämpat på blev utan.
 
Utmaningen är att hålla fast i Gud genom orättvisorna. Som när Jakob brottades med Gud i Gamla testamentet. Och så sa han: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Den inställningen tror jag att vi ska till Gud. Så att Gud kan säga:”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.” Genom allt.
 
Gud är en orättvis gud, för han älskar oss oändligt mycket mer än vi förtjänar. I den stora orättvisan finns vårt hopp. Och vi kan bara tacka och ta emot.
 
Våga vända hem och se hur Fadern kommer springande för att möta oss.
Amen.
 
fred och kärlek!
 
Petter
Nåd, Predikan, den förlorade sonen, närhet,

Kommentera

Publiceras ej